Det var en suveränt underbart vacker dag! Solen sken från en klarblå himmel, det var varmt ute och fåglarna kvittrade. Allt var så där vackert att man bara inte kan vara på dåligt humör. Men jag kunde! Allting hade nämligen gått fullständigt åt skogen.

Dagen började med att väckarklockan behagade låta bli att ringa. Vaknade alltså försent för att kunna följa mitt omsorgsfullt och väl inarbetade tidsschema, och det i sin tur ledde till att jag hann se baklyktorna på bussen innan den försvann runt gathörnet.
Jag tillbringade 25 tråkiga minuter på busshållplatsen. Det mesta av tiden gick åt till att fundera ut ett bra svepskäl till min sena ankomst. Jag menar; den orsak jag hade låter som en vit lögn, och jag var därför tvungen att hitta på något som var ett svepskäl, men som lät mindre svepskälsaktigt än min griniga väckarklocka. En kvart senare suckade jag djupt och gav upp.

Efter att ha förklarat min sena ankomst för Chefen, började jag då arbeta. Naturligtvis fortsatte dagen i samma stil som den börjat. Skrivmaskinen gjorde allt för att muntra upp mig. När den inte kastade typerna i ansiktet på mig med små retfulla klickande ljud, så trasslade den in färgbandet i spolarna. Den uppfattade till slut att jag inte alls var på samma lekfulla humör, och då surade den ihop totalt med en suck och en lilafärgad rökpuff ("Färgbandet", sa reparatören senare och dödförklarade min skrivmaskin.)
Kopieringsapparaten var på lika retfullt humör. När den inte sprutade ned hela pappret med färg, så sög den in fem papper samtidigt, som den omsorgsfullt vecklade ihop till papperssvalor den spottade ut. Chefen råkade titta in när rummet var fullt med vackert flygande papperssvalor. Han vek sig dubbel av skratt och undrade mellan två skrattattacker om han inte kunde få lära sig knepet att få kopieringsapparaten att tillverka papperssvalor. Jag fnös så orginalen fladdrade och lämnade kopieringsapparaten åt sitt öde.

Tillbaka på min plats brakade skrivbordsstolen ihop under mig, varvid jag rasade ned under skrivbordet med ett illvrål. Kontoret avfyrade ett gemensamt gapskratt i min riktning.

På toaletten sumpade jag tvålen i toalettstolen. Tro nu inte att den sögs ned i avloppet. Åh nej, detta höglöddrande djävelskap, som kontoret fått som prov, bubblade över av lycka, och hela dagen sipprade det lödder under den stängda toalettdörren. Anslaget på dörren fick lydelsen "Toaletten avstängd. Orsak: Gissa vem!".

Kontoret log glatt och jag mulnade.

När jag så välte ut en halv flaska bläck över några originalmanuskript, och hade ned en blomkruka, ja, då gav jag upp och gick in till Chefen.
- Jag vill ha ledigt för resten av dagen, sa jag. I samma ögonblick gled mattan under mina fötter och jag föll handlöst framstupa. Jag dängde huvudet i Chefens skrivmaskin, så att även den gav upp med ett lilafärgat rökmoln ("Vad sysslar ni med här egentligen", undrade reparatören, och dödförklarade även Chefens skrivmaskin).
- Aha, var det så du gjorde, konstaterade Chefen blåfärgad i ansiktet av tillbakahållet skratt.- I och för sig lättar du upp stämningen här...
- Ha! fnös jag.
- ...men för att rädda arbetsplatsen undan allvarligare katastrofer så får du ledigt, fortsatte Chefen utan att bry sig om mitt inpass.
- Tack, sa jag och gick ut. Precis innan jag stängde dörren hörde jag Chefens frustade skratt.



Nu satt jag alltså hemma. Jag hade klarat hemresan utan större missöden, och lyckats ta mig helskinnad ända hem. Planerna på en kopp thé hade jag skrinlagd redan från början, för jag såg vart det barkade hän redan när jag krossade en thékopp och hällde ut sockerskålen innan jag lyckats hälla vatten i kastrullen. Att tända gasspisen vågade jag inte ge mig på. Med min otur den dagen kunde det ha fått ödesdigra konsekvenser.

Så vad göra? Jag satt mig i soffan och inväntade koncentrerat men ända lugnt nästa katastrof.

När ingenting hänt på en timme började jag tro att olyckorna var över den denna dag. Svensk viking som jag är rörde jag lite på mig, och när ingenting exploderade eller gick sönder, beslutade jag mig för att ta ett bad. Jag spolade i vattnet och fick av mig kläderna utan problem, vilket onekligen hjälpte upp mitt dåliga humör i alla fall några grader.

Väl badad tog jag på mig morgonrocken och satte mig på soffan. Dagstidningen upplöstes i och för sig i dess sidor när jag tog i den, men det gjorde inte mitt humör sämre. Jag studerade ivrigt nöjesannonserna. En fredagkväll i Konungsliga Hufvudstaden hade jag inga som helst planer på att tillbringa hemma, otursdag eller inte. Discothequen lockade med olika attraktioner och ett otal biografer fanns också att välja mellan.
Då inträffade nästa katastrof.
Det ringde på dörren.
Jag reste mig, snubblade på hallmattan och körde huvudet i ytterdörren så att jag såg stjärnor och planeter. Helt groggy öppnade jag dörren. Utanför stod en kille i min ålder, d v s runt 30.
Han var ganska lång, vilket tog tid för mig att konstatera då jag inte kunde få upp huvudet i rätt höjd på några sekunder.
Då båda ögonen äntligen behagade skicka samma bild till hjärnan och då hälften av solsystemet framför ögonen försvunnit upptäckte jag att killen för det första såg mycket bra ut och för det andra log ett mycket trevligt leende. Naturligtvis hade han också en kopp i handen.
- Ursäkta om jag stör, sa han.
- Det är ingen fara, muttrade jag och höll på att tillägga "Dagen är ändå förstörd", men hindrade mig i sista sekund. Det var ju faktiskt inte hans fel.
- Jag heter Kjell och är precis nyinflyttad i lägenheten ovanför din.
- Trevligt! Johan heter jag.
- Har du gott om strösocker? Jag fick inte med mig något när jag flyttade.
- Jag tror det. Häng med.
Noga undvek jag mattkanten, men snubblade likafullt på tröskeln till köket och höll på att sila mig genom avloppet när jag körde huvudet i vasken. Jag hörde ett svagt fniss bakom mig och vände mig om. Kjell försökte frenetiskt hålla sig för skratt och hans ansiktsfärg var samma grönbleka som den Chefen hade haft tidigare på dagen. Jag suckade resignerat:
- Skratta du. Jag har min otursdag med stort O idag.
Kjell skrattade och det var ett porlande och medryckande skratt, som fick mig att dra på smilbanden för första gång denna dag.
- Sockret finns där, sa jag och pekade på den låda i kryddhyllan, där sockret fanns kamoflerat.- Du får ta själv. Jag vågar inte.
Kjell hällde upp, och jag fick tillfälle att studera honom lite närmare. Han såg verkligen bra ut! Mörk, ganska lång, välbyggd.
Han vände sig om, och jag vände blicken mot en kaffepanna. Den tände min gästfrihet.
- Vill du ha kaffe eller thé?
- Lite kaffe skulle smaka gott.
- Har du någonting allvarligt emot att fixa det? Jag törs inte ens tänka på vilka katastrofer jag skulle kunna åstadkomma med hjälp av en gasspis.
Kjell skrattade igen. Himmel, så trevligt han verkade. Han hällde upp vatten.
- Jag kommer från Uppsala, berättade han.- Jag pluggade på Universitetet.
- Jag jobbar på kontor.
- Men nu har jag tagit ett sabbatsår. Måste få ihop lite pengar.
- Vad ska du göra då?
- Jag har fått jobb som servitör. Förresten, vad är det för folk som bor i den här kåken?
- Det är nästan bara äldre människor och stabila familjer.
- Låter charmigt, sa han och gjorde en ful grimas.- Då blir det dig jag kommer till när jag upptäcker nästa sak jag glömt.
- Du är välkommen, sa jag och kände hur det pirrade till i kroppen. Onekligen en mycket attraktiv kille. Kanske...
I samma ögonblick upptäckte jag att han stod och fascinerat iakttog ett ställe tämligen mycket längre ned, just där det pirrat till. Jag tog en snabb blick själv, och kunde konstatera att nästa katastrof just inträffat. Min badrock hade glidit isär, och visade det hemliga på ett mycket frikostigt sätt. Jag var inte oberörd av Kjell, och det avspeglades dessutom tämligen tydligt. Snabbt, med darrande händer och djupt rodnande, knöt jag ihop morgonrocken.
- Allting händer idag, utbrast jag ilsket generat.
- Det verkar så, sa Kjell och gav mig en blick som inte lämnade några tvivel om vad han gick för. Jag kände mina ben förvandlas till spagetti, och jag sjönk ned på diskbänken.
"Dagen kanske inte var helt misslyckad i alla fall" tänkte jag i ett kort och mycket svagt ögonblick. Bara tanken måtte ha räckt för att min bekantskapskrets handlöst skulle kasta sig över sina telefoner och ringa mig.
Motvilligt reste jag mig när den ilskna telefonsignalen ljöd genom min lägenhet.
- Ja, Johan, kvittrade jag (jag kvittrar alltid första repliken oavsett jag sover, är på språng ut eller ligger i badkaret).
- Ja hej, det är Janne från kontoret.
- Hej. Hur är läget?
- Det knallar. Men anledningen till att jag ringer är att jag bara skulle kolla att du kom ihåg vad det är för dag i dag.
- Dag?! Fredag, antar jag. Det var det i alla fall i morse.
- Ha-ha. Lustigkurre! Nej, men tänkt efter nu, om du kan.
Jag tänkte så att det så smått började lukta bränt.
- Ingen aning.
- Firmafesten är idag, lille vän.
- HELVETE!
- Och eftersom du anmält dig tänkte jag att det kanske skulle vara nödvändigt att jag påminde dig. Och det var det, avslutade han belåtet.
- Jag är dig evigt tacksam, muttrade jag ironiskt.- Finns det ingen chans att undvika den där pinsamma tillställningen?
- Icke, sa Janne mycket bestämt.- 21.00 i personalmatsalen var det alltså.
- Uppfattat, suckade jag.
- Problem, mumlade jag till Kjell, när jag väl lagt på telefonluren.
- Jo, jag förstod det. Inget att göra någonting åt. Jag räknar med att bli åtminstone 92, så vi hinner nog träffas igen.
Vi skrattade båda.
- Dessutom bor vi ju inte speciellt långt ifrån varandra, tillade han.- Så gör dig i ordning, du!
- Yes boss, log jag.
- Vi syns i morgon.


När Kjell hade gått riktade jag mina tankar, inte utan svårighet, mot firmafesteländet, och vad för kläder jag skulle ha. Då flög den lede i mig och jag beslöt mig för att totalt byta skepnad.
I stället för att klä mig småtråkigt och väldigt strikt, släppte jag loss fantasin. I kväll skulle mina kollegor få se på en helt annan Johan än de var vana att se.
Ett leende lekte i mina mungipor medan jag gjorde mig i ordning. En sista titt i spegeln och sedan åkte jag till kontoret.

Massor av folk hade kommit när jag stolpade in. De vek respektfullt åt sidan när jag kom. En entré i min stil. Jag haffade Janne i baren, som var uppställd i den nödtorftigt kamoflerade matsalen. Han spärrade upp sina ögon när jag knackade honom på axeln, och med ett bländande (nåja) leende sa jag:
- God afton. Är det här det är firmafest?
- Johan!
- Ja, det är onekligen mitt namn.
Janne blev tyst ett tag, och bara studerade mig och min klädsel.
- Klart godkänd, sa han efter att ha studerat mig så länge och ingående att jag i rena nervositeten undrade om han blivit chockad eller det fanns något allvarligt fel med mina kläder.
- Dr Jekyll och Mr Hyde, fortsatte han.- Men vem anade att den ful ankungen kunde genomgå en sådan förvandling?
- Sluta nu innan jag rodnar. Har några fler kommit?
- Fredrik är den ende av killarna som har kommit, och han står lutad mot en pelare och ser vansinnigt uttråkad ut.
- Har han kommit?!
- Visst. Så har ett antal av tjejerna kommit, men de är så blyga att de rodnar och slår ned blicken bara jag tittar på dem.
- Det skulle jag också göra, flinade jag elakt.
- Tackar, sa Janne med en allt annat än artig bugning.
- Sitt kvar här. Jag ska växla några ord med Fredrik.
- Skulle jag lämna baren? Inte en chans!
- Vi ses.
Jag hittade efter ett tag Fredrik. Han förtjänar att beskrivas lite närmare. Han var antagligen ett par år äldre än jag, blond och med de blåaste ögon jag någonsin sett. Han extraknäckte ibland som fotomodell, och man kunde lätt förstå varför. Alla, inklusive jag, föll som stenrös för honom, men ingen hade framgång. Han var blyg och det var omöjligt att få en närmare kontakt med honom än den man har på jobbet.

Det är ju ett allmänt känt faktum att alla släpper loss på en firmafest, och nu hade jag alltså ett gyllene tillfälle att snacka lite med honom. Jag trängde mig igenom den fulla matsalen och upptäckte Fredrik. Han stod lutad mot en pelare och såg inte speciellt road ut. Han var klädd i en mycket snygg kostym, med matchande skjorta och slips. Jag kände adrenalinet strömma ut i mina ådror. Nu måtte det bära eller brista.
- Hej Fredrik, inledde jag starkt när jag väl kommit fram.
- Hej.
- Så du har också hittat hit?
- Jo, det verkar så, medgav han. Så tittade han till på mig en gång till och för bråkdelen av en sekund spärrades ögonen upp och jag såg antydan av Den-Där- Blicken. Den slocknade snabbt och han fick tillbaka minen av Gud-Vad-Det-Här-Är-Tråkigt. Blicken gjorde mig osäker.
- Euh, kom du ensam, undrade jag i brist på vettiga kommentarer. NÅGOT måste man ju säga.
- Ja. Du då?
- Samma här. Snackade lite med Janne när jag kom, och jag har sett några av tjejerna från avdelningen.
- Jaha.
Det blev tyst.
- Annorlunda du ser ut i kväll, sa Fredrik plötsligt. Jag ryckte till.
- Tycker du? Ja, jo, så här brukar jag inte direkt se ut på jobbet.
- Du passar i det där, sa han med en värderande blick uppifrån och ned. När han åter såg mig i ögonen såg jag återigen Den Där Blicken. Jag slog snabbt ned min egen blick, och studerade frenetiskt skosnörena, då ansiktsfärgen så smått började anta den där friskt och sunt röda.
- Inte speciellt kul med sådana här tillställningar, eller hur, tyckte Fredrik.
- Det är väl kul att träffa folk man jobbar med, så här lite mer informellt, undrade jag och hörde samtidigt hur oerhört korkat det lät.
- Tycker du, muttrade Fredrik.
- Nja, drog jag och kunde inte hålla tillbaka ett leende. Naturligtvis hade han rätt.
- Åh, kan du le också, retades Fredrik.- Jag trodde att du tillhörde den minoritet vars ansikten krackelerar om de försöker.
- Varför trodde du det, undrade jag förvånat.
- Du ser alltid så allvarlig ut på kontoret.
- Jobbet lockar väl knappast fram några större gapskratt. Nåväl, kontrade jag,- du verkar ju inte vara kontorets solstråle, du heller.
- Finns ingen anledning.
- Nej, du ser!
Fredriks ansikte sprack upp i ett brett leende. Jag kände hur Kokta-Spagetti-I-Benen-Syndromet kom farande. Hjälp, så snygg han var!
- Du kan ju le, du också, sa jag.
- Finns det bara anledning, så, sa Fredrik och nu hade han både Den-Där-Blicken och leendet. Kombinationen var direkt förödande. Spagettisyndromet gjorde allvar av sitt hot. Jag siktade in mig på en ledig stol och satte mig med en duns.
- Har du haft några modelluppdrag på sistone, undrade jag i ett tappert försök att byta samtalsämne. För sent kom jag underfund med att det bara visade hur intresserad av honom jag var.
- Så du känner till mitt extraknäck, undrade han förvånat.
- Vem på vår avdelning gör inte det? Sist var det Hennes & Gulins, eller hur?
- Värst vad väl informerad du är då, sa han lite retfullt.
OK, tänkte jag, friskt vågat är 55,36% vunnet.
- Javisst, vem är inte det, sa jag och försökte se lite utmanande ut. Allt jag lyckades prestera var ett skevt leende och flackande blick.
- Tja, sa Fredrik,- jag har haft några uppdrag efter det, men det var utomlands.
- Aha, det var därför du var borta några dagar.
- Såå, du noterar tydligen min frånvaro också, sa han brett leende.
Jag svor tyst. Återigen en tabbe. Jag kände hur rödfärgen var i antågande igen. Bättre fly än illa fäkta.
- Nej, jag måste ha något att dricka, sa jag.- Vill du ha något? Jag bjuder.
- Tackar! En Gin Tonic.
- Ska bli, sa jag och reste mig med en regelvidrig honnör. Fredrik skrattade högt och klappade mig på axeln när jag gick. Larviga jag höll på att få hjärtattack. Fredrik hade rört vid mig!

Jag trängde mig snabbt tillbaka till baren, där jag hittade Janne. Han stod tillbakalutad mot bardisken på det sätt som tuffa killar i alla westernfilmer gör. Han var helt upptagen med att spana in ett par av kontorstjejerna, som stod och fnittrade en bit bort. Jag beställde av barkillen vad jag skulle ha och vände mig mot Janne.
- Hur går det, frågade jag.
- Stör mig inte, väste han ur mungipan.- Släpper jag koncentrationen det minsta så tappar jag balansen.
Jag kvävde ett skratt och frågade:
- Hur så?
- Jag fattar inte hur westernkillarna kunde hänga på det här viset.
- Men sluta med det då, föreslog jag vänlig.- Gå fram och snacka med brudarna i stället.
Han gav mig en förintande blick, dock ur ögonvrån.
- Du är inte klok. Det skulle sabba min image.
- Vilken då?
- Den oåtkomlige och spännande, naturligtvis.
Jag kunde inte hålla tillbaka ett stort gapskratt.
- Sluta fåna dig! Tjejerna vet mycket väl vem du är! De har ju sett dig på kontoret varje dag.
Janne blängde till på mig och rätade upp sig med ett stön.
- Du har rätt, konstaterade han.- Dessutom börjar jag få träningsvärk.
- Aj aj då! Det vore ju fruktansvärt, med tanke på dina planerade övningar.
- Vilka övningar, undrade Janne och försökte se oskyldig ut.
- Lycka till, sa jag brett leende, tog glasen och lämnade honom åt sitt öde.

Fredrik stod kvar där jag lämnat honom och han hade återtagit sitt uttråkade utseende. Jag gav honom drinken och han smuttade på den.
- Tack ska du ha, sa han. Hans utseende förändrades och blev vänligt igen.
- Så lite, mumlade jag och kände osäkerheten komma flapprande. Vad skulle vi prata om nu då?
Vi stod tysta ett tag och bara drack av drinkarna, och tittade oss runt. I matsalen var sorlet snudd på öronbedövande. Det var tjockt med personal från alla avdelningarna inom företaget. Alla var uppklädda och glada. Cigarettröken låg tät som Londonsmog. Över allt dundrade musik ut genom överdimensionerade högtalare.
När vi stått tysta ett par minuter började jag känna paniken komma sättande. Fabian också, något måste man väl kunna säga. Jag, som alltid annars är anklagad för att aldrig kunna hålla tyst.
- Öhh, inledde jag starkt.
Fredrik vände blicken mot mig från att ha studerat någon/någonting bakom min rygg. Han såg lätt road ut, vilket fick mig att känna mig ännu mer dum och helt komma av mig.
- Jaa, sa han leende.
- Nja, sa jag trevande.- äh, jag glömde bort vad jag skulle säga.
Han skrattade till.
- Sån't händer. Men du, ska vi ta och andas lite frisk luft? Balkongdörrarna är visst upplåsta.
- Bra idé.
Vi knuffade oss genom alla människor och nådde fram till balkongen. Vi gick ut och tog ett par djupa andetag. Inga fler fanns ute just då. Sorlet inifrån dämpades kraftigt.
Utsikten var bedövande. Hela staden verkade ligga för våra fötter. Hit upp nådde inte heller ljuden från trafiken långt nedanför. På fjärden en bit bort var ett stort fartyg på väg någonstans. Ett av Royal Scandinavians Jumbojets var på inflygning. Landningsljusen lyste starkt mot den sommarljusa himlen.
- Himmel, så vacker stan är, sa jag.
- Mmmm.
Vi tystnade igen. Mina tankar rann iväg och jag hamnade i en romantisk sinnesstämning. Tänk att vandra hand i hand med någon (Fredrik?) genom gatorna, se solen gå upp, bara njuta...
- Vad tänker du på, undrade Fredrik tyst.
Jag tittade förvirrat på honom.
- Va'?
- Du verkade så långt borta.
- Ja, jo, det stämmer nog, medgav jag.- Äh, jag blev så romantisk när jag ser hur vackert det är.
Jag flinade dumt och tillade:
- Men det är knappast underhållande att lyssna på.
- Tja, säg inte det.
- Jo, definitivt inte i kväll. Jag har nämligen haft min otursdag med stort O, och börjar jag prata om sådant här händer säkert någonting. Balkongen rasar eller något liknande.
Fredrik skrattade till, ett mjukt och tyst skratt.
- Testa, uppmanade han.
- Nja, jag tänkte på promenader genom stan när det är varmt ute, solen håller på att gå upp och färgar himlen svagt röd vid horisonten. En koltrast sitter i en TV-antenn högt uppe på ett tak och sjunger sina långa melodiska drillar...
Jag kände till min stora överraskning Fredriks arm smygas om min midja, och jag tystnade.
- Fortsätt, uppmanade han mig tyst.
- Man går hand i hand med någon man tycker så där alldeles extra mycket om, man andas in alla dofter som annars försvinner. Det är bara vi ute, och man njuter av att slippa trängas bland alla andra.
Min skildring avbröts av en ljudlig applåd inifrån matsalen.
- Jaha, det var det, sa jag.- Nu ska Chefen hålla tal.
Fredrik verkade inte ha hört det sista. Han stod kvar med armen runt mig och tittade drömmande ut över staden.
- Det, sa han tyst,- det skulle jag vilja göra.
- Fredrik, sa jag,- vi måste gå in.
Han tittade på mig.
- Johan, skulle jag kunna få vara den som går med på din promenad.
Jag trodde inte mina öron. Nog för att jag drömt om att få höra någonting liknande de senaste månaderna, men jag kunde aldrig i min livligaste fantasi tro att det verkligen skulle inträffa.
- Jag vet, sa han.- När Chefen hållit sitt tal, så sticker vi.
- Va'! utbrast jag.
- Jo, sa han,- jag orkar inte med mer av det här.
Han nickade menande inåt matsalen.
- I och för sig, sa jag,- men vi kan väl inte...
- Tyst nu.
Som för att verkligen tysta mina protester böjde han sig framåt och gav mig en snabb kyss. Jag var nu helt övertygad om att jag drömde, och eftersom det var en dröm kunde jag spela med i den.
- OK, sa jag.- Efter Chefens tal.
Vi gick in i matsalen, där alla vänt sig mot ett podium, där Chefen stod. Janne hamnade på min ena sida, och Fredrik på den andra, så tätt intill mig att jag kunde känna värmen från hans kropp.
Chefens tal var precis så torrt och tråkigt som man kunde vänta sig. Det rörde företagets utmärkta siffror och hur enormt fin sammanhållning vi i personalen har och hur mycket det betyder för företaget. På lämpliga ställen i talet log han ett bländande Pepsodentleende, och där det passade bättre veckade han pannan och gjorde tappra försök att se klok, ansvarsfull och allvarlig ut.
Jag hade enorma svårigheter att koncentrera mig på vad han sa.
Mina tankar kretsade i stället runt vad som nu höll på att hända. Jag, som varit småförälskad i Fredrik Gud-Vet-Hur-Länge, skulle ge mig ut på nattvandring med densamme, dessutom på hans initiativ. Hans beteende på balkongen fick mig att småle dumt.
- Vad ler du åt, väste Janne ur mungipan i mitt ena öra.- Chefen är allvarlig just nu.
- Ingenting, mumlade jag.
- Tänkte väl det, väste Janne belåtet. Han var rätt påstruken, och andedräkten höll på att knocka mig.
- Tänkte vad?
- Du är kär.
- Riktigt, alldeles riktigt, mumlade jag och såg Fredriks klarblå ögon för min inre syn. Han måtte ha hört vad vi pratade om, för hans finger började glida utmed mitt ben.
- Vem är det, väste Janne nyfiket och försökte fixera mig med blicken.- Hur ser hon ut?
- Vilken hon, undrade jag oskyldigt.
- Den du är betuttad i.
- Åh...
- Är hon mörk? Ljus? Lång? Kort?
- Nja...
- Var inte så hemlighetsfull! Hur ser hon ut? Berätta!!
Jag log åt Jannes nyfikenhet.
- OK då, sa jag.- Mitt offer har de blåaste ögon jag någonsin sett, blont hår och är det snyggaste som finns.
- Annelie, konstaterade Janne bestämt.- Det måste vara Annelie.
- Fel.
- Lisbeth då?
- Fel igen.
Janne veckade pannan i djupa veck och funderade intensivt. Så ljusnade hans uppsyn.
- Eva! Är det Eva, din lilla fuling?
- Nej.
- Inte? Vem F-N kan det då vara? Hur gammal är hon?
Jag tänkte efter och kom snabbt underfund med att jag inte hade den blekaste aning.
- 32, viskade Fredrik i mitt öra.
- 32, mumlade jag till Janne.
- 32, ekade han klentroget.- Men du är ju bara 30.
- So what, undrade jag.
- Men det finns ju inga tjejer i den åldern med det utseendet.
Den lede flög i mig! Jag stirrade Janne stint i ögonen och frågade elakt:
- Men vad är det som säger att det nödvändigtvis måste vara en tjej?
Janne stirrade klentroget på mig. Så beslutade han sig för att jag skämtade och hans ansikte klyvdes av ett brett leende. Med en dunk i ryggen trumpetade han:
- Ha-ha! Skämtare där! Vad skulle det annars vara?!
- Gissa, svarade jag.
- Nähä, sluta nu, frustade han.- Vem är det?
Jag stod med ett stilla leende på läpparna och inväntade följdreaktionen. Och mycket riktigt: Jannes leende blev mer och mer osäkert ju längre jag stod så.
- Du menar väl inte, sa han tveksamt,- att du...Jag menar...
- Jaa, frågade jag uppmuntrande.
- Att du, eh, så'n där, jag menar...
- Menar vadå, pressade jag honom.
- Men du ser ju normal ut!
- Tackar, log jag.
- Skulle du vara... Han tystnade i ett mumlandet.
- Jo, sa jag och beslutade mig för att bringa klarhet i den något förvirrade diskussionen.- jag menar att jag tror att du menar vad jag menar att du tror!
Jag lutade mig fram och viskade i hans öra:
- Och om du tittar bakom mig så ser du underverket!
Janne lutade sig framåt och tittade på Fredrik, som mötte hans blick med ett glatt leende. Janne höll på att tappa balansen, och jag fångade upp honom i sista ögonblicket.
Chefens tal slutade, och salen bröt ut i artiga applåder. Musiken och sorlet satte igång igen med samma öronbedövande styrka.
Janne fortsatt att stirra klentroget och mycket skeptiskt på omväxlande Fredrik och mig. Han ruskade på huvudet och stirrade ned i golvet. Så tittade han upp och försökte fokusera mig med blicken.
- Jag drömmer, konstaterade han kallt, - eller också har den j-vla barnissen blandat en drink starkare än atombomben.
Jag kunde inte hålla tillbaka ett brett leende.
- Jag trodde också att jag drömde, började jag.
- Bra! avbröt Janne.- Då säger vi det! Vi får diskutera kollektivt drömmande på måndag, när baksmällan efter den här brygden gått över. Ha så trevligt!
Han vände och vacklade lätt ostadigt mot baren. Fredrik och jag skrattade.
- Stackars Janne, vilken chock, log Fredrik.
- Ditt fel!
- Nu går vi.
Vi gick till utgången, hämtade ut våra kläder och gick ut i den ljumma sommarnatten.
Fredrik och jag gick långsamt in mot City. En kyrkklocka i fjärran klämtade två slag, och följdes av andra klockor runt om i staden. Jag hade en tröja över axlarna och det var en underbart sommarnatt.
Vi gick tysta ett tag. Jag hade inte för avsikt att spoliera det här med att börja snacka. Inuti huvudet var det desto intensivare aktivitet. Situationen var helt fantastisk. Jag och Fredrik, ensamma, på något av det mest romantiska som finns, nämligen en nattlig sommarpromenad. Vad skulle hända nu? Jag menar, det kunde ju sluta med att Fredrik plötsligt fick för sig att sticka hem med ett "kul att träffas, vi syns på måndag". Nåja, spännande fortsättning skulle onekligen följa.
När vi gått tysta ett tag, kände jag hans arm läggas om mina axlar. Min hjärtfrekvens närmade sig snabbt hjärtattackens. Vi fortsatte långsamt vårt planlösa strosande genom staden. Jag började känna att jag måste säga någonting.
- Vad tänker du på just nu, undrade jag i ett tappert försök att få igång en konversation.
- Dig, kom det mjukt från Fredrik.
Jag tappade fattningen.
- Hurså?
- Du är så annorlunda mot vad jag trodde du var.
- Hur trodde du att jag var, då?
- Tja, du verkade vara halvtråkig och ganska ointressant. En så'n där man registrerar finns men inte mer.
- Vad ler du åt, undrade Fredrik.
- Jag tänkte på det intryck du gjort på mig.
- Vilket var det?
- Precis motsatt den effekt jag hade på dig.
Vi båda skrattade.
Vår promenad hade lett oss upp till terassen vid Mosebacke. Hela staden lyste och strålade. Tvärsöver vattnet låg Gröna Lund. Kaknästornet stack upp, som ett utropstecken mot den ljusa himlen. Gamla Stans gamla hus verkade kura ihop sig mot varandra. Vaxholmsbåtarna låg vid kaj. Allt var lugnt och så enormt fridfullt.
Plötsligt började en koltrast sjunga i ett träd nära oss. Vi stannade upp och lyssnade.
- Fattar du vad jag menar med lugna och romantiska promenader, undrade jag.
- Mmmm.
Han drog mig till sig och vi stod mot varandra. Han böjde sig fram och gav mig en kyss. Bara lätt, lätt, nästan omärklig. Jag blundade. Så enormt väl det stämde alltihop.
En romantisk promenad genom staden, utsikten, koltrasten, Fredriks lätta kyss, alltihop! Jag önskade att just det här ögonblicket aldrig skulle ta slut. Helt självklart gjorde det det. Jag öppnade mina ögon och tittade in i Fredriks varma, öppna blå ögon. Jag upptäckte antydan till skrattrynkor, och märkte till min stora fasa att jag var handlöst och villkorslöst förälskad i honom. Han märkte att något inte var riktigt som det skulle.
- Vad är det, undrade han.
- Äh, jag kom just på en sak som jag inte riktigt vet om jag gillar, sa jag.
- Vad då?
- Att jag är förälskad i dig.
Fredrik log sitt enorma leende.
- Så bra, konstaterade han belåtet.- Jag har nämligen slagits av samma faktim vad gäller dig.
- Åh, sa jag och fick inte fram något mer.
Under tystnad gick vi till en parksoffa och satte oss. Hans arm låg runt mig, och han drog mig intill sig.
- Berätta om dig, vad jag.
- Varför det?
- Du är så spännande. Jag vet ju ingenting om dig, utom lite vad du sysslar med.
- Var ska jag börja någonstans, undrade han.
- Från början, tyckte jag.
- Tja, sa han.- jag föddes för 27 höstar sedan i en liten stad i Medelpad. Mina föräldrar är anställda inom den enda industrin där. Det är en sådan där liten by där alla känner alla. Mina föräldrar gillar besök, och det var inte många kvällar vi inte hade folk där. Min syster och jag tyckte att det var kul. Vi sjöng och spelade tillsammans, och alla trivdes.
Jag gick i skola där tills jag kom i gymnasiet. Då var jag tvungen att åka till en större stad. Det gick hyfsat i plugget, jag har aldrig haft svårt för mig. Däremot hade jag betydligt värre vad gäller kompisar. Inte så att jag inte hade några, tvärtom, men jag ville vara kompis med alla. Jag var nog ganska populär, jag var inbjuden på alla fester och så, men jag hade aldrig något riktigt förhållande. Klart att jag drog över någon tjej, men det gjorde jag mest för att man skulle. Kompisarna skröt ju om det, och jag ville inte vara sämre. Men det lämnade mig totalt oberörd. Jag gjorde vad som förväntades av mig, men jag njöt inte av det, och det tyckte jag var lite underligt.
Så på bussen hem en dag hamnade jag bredvid en äldre kille. Han kan ha varit i din ålder och jag var 17. Han satt och studerade mig ingående. Först låtsades jag inte om det, men till slut tittade jag tillbaka. När jag tittade honom i ögonen kände jag det ungefär som om jag drunknade. Det var som om en svallvåg sköljt över mig. Något sådant hade jag aldrig känt tidigare. Jag blev pionröd i ansiktet och titade sedan envist ut genom fönstret resten av resan.
Fredrig skrattade till:
- Nästa dag hoppades jag att han skulle vara med på bussen, och mycket riktigt! Det var han. Jag satte mig bredvid honom utan att se på honom. Jag tittade rakt framåt, men jag misstänker att min ansiktsfärg förådde mig. Jag kände hans ben tryckas mot mitt. Jag visste inte vad jag skulle göra, utan satt kvar, och kände hur hans ben var i beröring med mitt.
När jag gick av bussen gjorde han det också. Jag blev helfrustrerad och hade inte en aning om vad jag skulle ta mig till. Så jag stannade vid ett skyltfönster och drog upp mitt cigarettpaket. Killen hade stannat bakom mig och innan jag hann få upp tändaren stack han fram sin. Jag vågade inte se honom i ögonen då heller.
- Hej, mumlade jag.
- Var är du på väg, undrade han.
- Hemåt.
- Kan vi inte ta en fika?
- Kan vi väl.
Vi satt och fikade länge och väl på fiket. Han hette Micke.
Fredrik satt tyst ett tag, full med tankar. Han ruskade på huvudet och fortsatte:
- Hur som helst, jag följde med honom, och han invigde mig i konsten att älska med en man. Jag upptäckte snabbt vad det var mina kompisar snackat om, hur det känns och så där. Skillnaden var att jag älskade en man.
Jag fick hans telefonnummer när jag gick. Du kan lita på att mitt huvud var fullt med tankar. Jag hade njutit när jag låt med honom, och det tydde ju på att jag var bög , en så'n där snuskig jävel, som alla gjorde narr av. Det kändes rätt, men det var ju fel, eller hur? Enligt alla gängse regler och moral och etik och allt det där ska man ju hålla ihop med tjejer. Men det gav mig ingenting, och det här var det finaste jag någonsin varit med om. Hur kunde det vara så fult?
En hel vecka gick jag och grunnade på det här. Jag hade känslan av det stod stämplat i pannan att jag legat med en kille, det lyste BÖG om mig. Jag vågade inte berätta för någon om det här. Jag var ju inneboende så de märkte ingenting, och mina kompisar sa inget.
Så ringde jag Micke igen, och vi träffades. Vi snackade jättemycket, och det visade sig att han gått igenom exakt samma sak. Han sa precis de saker jag behövde höra, att det inte är snuskigt och fult och omoraliskt.
Vi hade ett förhållande i nära ett år.
Sedan flyttade jag hit, och här är det ju inga problem. Här kan man leva som man vill. Men jag har aldrig haft ett fast förhållande med någon här. Varför vet jag inte, det har bara inte blivit av. Jag har rest en hel del, och då känns det fel att lämna någon. Men jag har drömt om att ha ett fungerande lyckligt förhållande.
Jag satt tyst och ville inte bryta hans berättelse.
- Jodå, sa han,- många gånger har jag funderat på att försöka hitta någon som jag trivs ihop med och kan ha ett längre förhållande med. En ennattshistoria håller en lugn just då, men det är så mycket man missar i övrigt, som känslan av samhörighet, ömhet...
Natten var i och för sig varm, men det blev kyligt att sitta på bänken. Jag huttrade till.
- Fryser du, undrade Fredrik.
- Nej, inte speciellt. Men det är lite kyligt.
- Ska vi röra på oss?
Jag nickade. Vi reste oss och gick långsamt vidare. Vid Slussen var det rätt mycket folk i rörelse, men Fredrik höll fortfarande armen om mig. Det kändes så rätt. Plötsligt hördes ett par killröster bakom oss:
- Kolla in bögarna!
Vi vände på huvudena. Bakom oss kom tre killar i 20-årsåldern.
- Guuuud , så sött, sa samme som yttrat sig i falsett och slog ut med handen i en fjollig rörelse. Naturligtvis kunde jag inte hålla igen min stora mun.
- Vill du vara med?
Killarnas hånfulla leende dog ut och han såg plötsligt mycket farlig ut.
- Sa du nå't?
- Kom så går vi, viskade Fredrik. Vi fortsatte. Men killarna gav sig inte.
- Fy fan vad snuskigt! Så'na där borde inte få gå lösa.
Så hörde jag snabba steg bakom ryggen, men innan jag hann vända mig om fick jag en spark i ryggen så att jag flög framåt och landade raklång så att det dammade om mig.
- Nu djävlar, väste jag. Jag kom snabbt på fötter och rusade tillbaka. Fredrik hade blivit attackerad av alla tre, men till min förvåning tog han det ganska lugnt. En av killarna gjorde en blixtattack. Fredrik fick fatt på hans arm och innan killen visste ordet av flög han i en båge och landade med en duns en bit bort.
Just då kunde jag ha tagit Fredrik i min famn. Han såg så trygg ut där han lugnt stod och väntade på nästa attack. Den andre gjorde ett utfall, som Fredrik parerade utan svårighet. Killen svor till och gjorde ett nytt försök. Även han flög iväg i ett snyggt judokast.
Den tredje killen hade avvaktat en bit bort. Nu drog han upp handen ur fickan och med ett otäckt klickande ljud fällde han ut en stilett.
- Jag ska märka dig, din djävel, väste han.
- Gör nu inget dumt, sa Fredrik.
- Jag ska mörda dig!
- Lägg av nu. Du bara ångrar dig.
Killen närmade sig långsamt och hotfullt, hopkrupen och beredd att anfalla. Jag såg mig snabbt om. Inte en polis på kilometers avstånd. Killen märkte inte mig i och med att jag hamnat snett bakom honom.
- Du, ropade jag. Killen snurrade runt. Hans ögon var förblindade av hat och raseri, och det skrämde mig.
- Stoppa ned den där, sa jag bestämt.- Det leder ingenstans.
Jag ändrade tonfallet och blev mer övertygande trots att mina ben hotade att vika sig och jag helst av allt skulle vilja kuta runt och iväg. Hans kompisar satt på marken och tittade på vad som hände. Nu gällde det att lugna ner killen.
- Om du sticker kniven i mig, så kommer du att ångra dig.
Killen stod stilla.
- Vi kan väl snacka i stället. Det är mycket bättre.
Stiletten i hans hand darrade lite.
- Jag är inte arg på dig och tänker inte anfalla dig.
Stiletten var inte längre riktad mot mig, utan hade sjunkit lite. Men fortfarande var han helt tyst.
- Fäll ihop den där, så snackar vi i stället.
Långsamt, det kändes som en evighet, sänkte han stiletten och fällde ihop den. Jag drog en lättnadens suck. De två andra killarna reste sig upp och ställde sig bredvid sin kompis. Det blev en generad tystnad i och med att ingen visste vad man skulle säga. Situationen hade varit mycket nära att sluta på ett otäckt sätt.
Så tog Fredrik till orda.
- Ska vi gå och fika. Det ligger ett nattöppet fik precis runt hörnet.
Killarna tittade tveksamt på varandra.
- Jag bjuder, sa Fredrik med ett leende.
Killarna tittade på varandra och såg sedan på oss.
- OK, nickade han som haft stiletten.
Vi släntrade under tystnad iväg till nattfiket. Där var det ganska mycket folk, det var varmt och rökigt och bullrigt , men mysigt på något sätt. Det var atmosfär. Vi fick tag på ett bord och efter att ha jagat upp ett par stolar slängde vi oss ned.
En servitris kom fram och fick beställning på fem kaffe och lika många bullar.
Killarna var fortfarande knäpptysta och studerade intensivt bordsduken.
- Nej grabbar, sa Fredrik plötsligt.- Nu glömmer vi den här historien. Ingenting hände ju, även om det var nära. Fredrik heter jag.
- Per.
- Janne.
- Tobbe.
- Johan.
- Har ni varit ute ikväll, undrade Fredrik.
- Mmm, svarade Tobbe. Det var han som haft stiletten. Han var klädd i jeans, en rutig skjorta och jeansjacka. Håret var mörkt och halvlångt med mittbena.
- Vart var ni då?
- Vi försökte först komma in på Garage, men de skulle ha leg, så då gick vi vidare till BZ.
- Men BZ är väl bra, tyckte Fredrik.- Där gick jag ganska mycket förut.
- Har du gått där, undrade Tobbe förvånat. Han var klädd i jeans, en modeskjorta och läderslips. Hans ljusa hår var kortklippt och på överläppen kämpade några fjun för att se ut som mustasch.
- Javisst! Varför skulle jag inte ha gjort det?
- Men det är ju inget sån't ställe!
- So what? Mina tjejkompisar gillar det och jag tycker att det är bra, så då går vi dit.
Det stod ganska klart att killarna inte var beredda på att "så'na där" även kunde gå på andra discon än gayställena, och dessutom känna tjejer!
- Jag tycker att jag känner igen dig, sa Fredrik till den tredje, Per. - Du gillar att dansa, eller hur?
- Jo, sa han och slog ner blicken.
Lätt förvånad såg jag att han rodnade.
- Inte undra på att jag känner igen dig då, sa Fredrik.- Det är inte många killar som dansar bra. Jag tycker att det är helkul så jag har funderat på att gå på jazzdans eller något sådant.
- Det går jag på, sa Per.
- Hur är det, undrade Fredrik.
- Det är helkul!
- Det syns på dig när du dansar att du tycker att det är kul.
Kaffenivån i kopparna sjönk stadigt. Vi pratade om allt möjligt. Fredrik tittade på klockan.
- Nej, det här duger inte. Klockan är mycket.
Killarna tittade på sina klockor.
- Åh fan, är hon så mycket! Vi måste med nattbussen.
Vi reste oss och gick ut. Utanför skildes vi.
- Hejdå, sa Fredrik.- Sköt om er.
- Detsamma, sa killarna unisont.
- Och ni, sa Fredrik med ett leende.- tänk på vad ni skriker till folk.
Killarna skrapade generat med fötterna och tittade ned i gatan. Tobbe lyfte blicken och tittade stint på oss.
- Det kommer aldrig mer att hända. Vi, eh, jag trodde inte att ni var justa och så, liksom normala.
- Nej, sa Fredrik.- livet är fullt av överraskningar.
Med ett skratt skildes vi åt.
Med en bestämd rörelse tog Fredrik min hand och vi fortsatte vår avbrutna nattvandring.
Långsamt strosade vi genom gatorna. Vi tittade i skyltfönster, vi upptäckte den underbara sommarstaden. När det blev lite svalare lade Fredrik värmande sin arm om mig och drog mig närmare sig.
- Du, sa jag.- de där killarna. De var ju justa egentligen. Jag menar innerst inne.
- Mmm, sa Fredrik.- De var precis som jag var. Jag var livrädd för bögar. De skulle vara konstiga. Det var sådana där gamla fula gubbar, som bara hade trenchcoat, hatt och skor, blottade sig och våldtog småpojkar.
Jag skrattade till.
- Det trodde jag också, sa jag. - Enda stället där vi träffades var utetoaletter och mörka parker.
Fredrik log och kramade mig.
- Nå, tycker du att jag är någon ful gubbe.
- Larva dig inte!
- Nej, de som sprider sån't där har nog missat en hel del.
- Mmmm.
Vi gick tysta ett tag och bara njöt av varandras närhet. Just då kändes det som om jag älskade hela världen och mest av allt Fredrik.

Långsamt strosade vi genom gatorna. Vi tittade i skyltfönster, vi upptäckte den underbara sommarstaden. När det blev lite svalare lade Fredrik värmande sin arm om mig och drog mig närmare.
Vi gick tysta ett tag och bara njöt av varandras närhet. Just då kändes det som om jag älskade hela världen, och mest av allt Fredrik.
- Du, sa jag,- jag bor här i närheten. Vad sägs om en fika?
- Låter helt OK.
Tre minuter senare låste jag upp ytterdörren till min lilla lägenhet.
- Välkommen in i Johans residens, log jag.
Fredrik gick husesyn.
- Det är jättemysigt, konstaterade han.
- Jag trivs, även fast det är litet.
Jag gick in i köket och satte på vatten. Medan jag stod och plockade fram koppar ur skåpet kom Fredrik in i köket. Han lade armarna om min midja och kysste mig ömt i nacken.
- Kan jag hjälpa dig med någonting, viskade han.
Jag lutade huvudet mot hans axel.
- Nej, inte just nu.
Med ett lätt bett i örsnibben, lossade han armarna och gick och satte sig.
Jag plockade fram koppar, thépåsar, socker och snabbkaffet. Jag fyllde en liten tillbringare med mjölk.
- Vill du ha något att äta, undrade jag.
- Ja, sa han.
- Vad vill du ha, mackor eller kakor?
- Dig, sa han och log brett.
- Desserten serveras först efter fikat, log jag.
- Då får det bli en snabbfika.
Jag hällde upp vatten i kopparna och gjorde i ordning kaffe. Då slog det mig.
- Fredrik! Jag klarade det, utbrast jag.
Han ryckte till.
- Klarade vad?
- Att fixa det här utan att åstadkomma fullständig katastrof.
Fredrik log spjuveraktigt.
- Jag är ju här.
- Det måste bero på det.
Jag fixade lite musik av det lugnare slaget, och vi fikade. Jag tittade mycket på Fredrik. Där satt han, mitt emot mig! Han, som jag drömt om, som jag velat lära känna, men inte vågat. Nu satt han här, i min lägenhet!
Hans blonda lugg föll ned lite när han tog en klunk kaffe, något han åtgärdade med en vanegest med huvudet så att luggen flög på plats igen. Han ställde ned koppen och tittade på mig med sina klarblå ögon. Han tåflirtade lite med ett leende som fick hans smilgropar att synas.
Det var bara att konstatera att jag var räddningslöst förlorad. En gest med lillfingret hade räckt för att jag skulle följa honom till världens ände.
Han drack upp kaffet och tittade på mig. Jag kände hur jag rodnade. Han reste sig och satte sig i soffan.
- Johan, kom hit.
Jag reste mig från fåtöljen och satte mig bredvid honom. Han lade armen bakom mina axlar. Hans fingrar smekte mig sakta. Så drog han mig till sig och våra läppar möttes. Först lätt, lätt, nätt och jämt så att det kändes. Jag blundade och lät mina känslor fullständigt ta kontrollen över mig. Som i trance kände jag honom luta sig över mig igen, och denna gång kysstes vi med särade läppar. Jag kände hans tunga försiktigt smaka på mina läppar. Sedan sökte den sig in mellan mina.
Han lade mig sakta ned på soffan med sig själv bredvid. Medan han allt intensivare kysste mig kände jag hans lediga hand utforska min kropp. Han drog upp min T-shirt och smekte min hud. Jag kramade honom, och lät mina händer gå på upptäcktsfärd. Den vandrade över hans välbyggda muskulösa kropp. De smekte över hans fasta skinkor, de kände låren, de vandrade på hans bröstkorg. De smekte undan hans lugg som fallit ned i pannan, de drog med lätta, lätta fingrar längs tinningarna till kinden och ned på halsen.
Någonstans i mitt under medvetna kom en tanke som fick mig att le. Fredrik tittade på mig.
- Vad ler du åt, undrade han.
- Jag trodde att det här var min olycksdag. Men jag hade fel.
Han skrattade till.
- Och jag, som trodde att firmafesten skulle bli lika tråkig som vanligt.
Han gjorde en ansats att kyssa mig igen, men jag stoppade honom.
- Du, viskade jag,- Vi bäddar upp i stället.
Det dröjde inte länge förrän vi låg nakna bredvid varandra.
- Du, bara en sak till, sa Fredrik.
- Vad, undrade jag.
- Släck den där jäkla spotlighten.
Jag skrattade, sträckte ut handen och släckte nattlampan.

Tillbaka till Historieförteckningen