Syster Gwynia hade alltid beundrat dr McPhearson. Ända sedan han börjat som läkarkandidat
för två år sedan hade hon i djupaste hemlighet älskat hela hans uppenbarelse, den
raka ryggen, kraftiga skuldrorna och den långa kroppen. Hon hade i smyg tittat på
hans ansikte, smalt med markerad haka, romersk näsa och Ögonen! De bruna, djupa och
varma ögonen. Det korta håret som alltid var oklanderligt kammat i en sidbenad frisyr.
Ja, syster Gwynia hade förälskat sig i doktorn från allra första ögonkastet. Kärleken
besvarades aldrig, men hennes glödande passion upphörde aldrig att flamma i hennes
stora barm.
Hon hade funderat på denna situation och idag, denna till synes helt vanliga arbetsdag
på det lilla sjukhuset i skotska högländerna skulle hon lätta sitt hjärta. Hon skulle
tala om för dr McPhearson hur mycket hon älskade honom. Kosta vad det kosta ville,
men kärleken var för tung att bära ensam.
Hon ställde ifrån sig brickan med pillren Alistair McInnes skulle ha och gick bort
i den svagt upplysta och gråmålade korridoren. Från de olika salarna hördes brus
av röster från patienter, radioapparaterna och från sköterskor, som försökte övertyga
patienterna om vikten av att ta de ordinerade tabletterna. Men syster Gwynia hade ett viktigare
värv.
Dr McPhearson satt på sitt rum och rökte pipa. Efter varje lyckad operation brukade
han röka ett stopp, så hans tobakskonsumtion var mycket ringa. Syster Gwynia kom
in.
- Åh, doktorn har lyckats!
- Ja, en enkel operation.
- Gratulerar, doktorn.
- Tackar.
Det blev tyst. Dr McPhearson drog ett bloss och puffade förnöjt ut 17 rökringar, som
steg mot taket och i en vid båge kraschlandade bland blommorna i fönstret.
- Ville syster någonting?
- Jo, doktorn, jag har något allvarligt jag vill prata med doktorn om.
- Låt höra.
I samma sekund blåstes en säckpipesignal genom korridorerna.
- Larmet, utbrast doktorn.- Vi får ta samtalet sedan. Gör i ordning för operation.
- Ja, doktorn.
Olycksfallet kom in. Unge godsägaren Angus McLaren hade fått en akut blindtarmsinflammation.
- Satan, svor doktorn,- jag som aldrig gjort en sådan operation.
- Det klarar doktorn säkert, sa syster Gwynia med beundran i rösten.
- Antagligen. Det är ju bara att snitta på.
Angus sövdes ned och operationen tog sin början. Syster Gwynia följde varje moment
med allt större beundran. Vilken snits!
- Aj fan, nu punkterade jag ena lungan. Syster, nål och tråd!
- Här, doktorn.
- Jag, som blev relegerad från syslöjdslektionerna, muttrade doktorn. Han avslutade sömnaden genom att knyta en rosett.
- Få se nu, sitter blindtarmen på höger eller vänster sida?
Syster Gwynia var hänförd av dr McPhearsons manliga muttrande. Så bestämt, så definitivt.
Hon kände handsvetten komma forsande som ett Niagarafall i miniatyr och rödfärgen steg i ansiktet.
Dr McPhearson tittade upp ett kort tag och mötte syster Gwynias blick.
- Men vad är det med syster, undrade han.
- Har ni feber?
- Nej, nej, doktorn, det är - ingenting, sa hon och slog blygt ned blicken. Hon kände
försent att greppet om avbitartången inte var lika hållbart som förut, och den gled
ur hennes hand och dundrade ned på golvet.
- Syster, sa dr McPhearson bestämt,- nu skrämde ni mig så att jag snitta snett. Vi
får passa på och se vad vi kan hitta i magsäcken.
- Åh, doktorn, sa syster Gwynia med en plötslig häftighet som skrämde henne och överraskade
doktorn.- Jag kan inte hålla tyst längre. Jag måste få tala ut.
- Visst syster, men räck mig skalpellen.
- Skalpell, doktorn. Har ni ingenting fattat, fortsatte hon passionerat.- Varför handsvetten
porlar, varför jag rodnar när ni tittar på mig, varför jag stammar när jag pratar
med er?
- Jag tycker inte att ni stammar, mumlade dr McPhearson.- Sax.
- Sax, upprepade syster Gwynia formellt, och
återtog därpå den av rörelse darrande stämman,- och varför min blick flackar när jag
tittar på er.
- Malaria, muttrade doktorn.
- Jag är KÄR, doktorn.
- Så trevligt. Vem är det? Någon jag känner? Hammare.
- Hammare, sa syster Gwynia.- Det är er jag är kär i, fortsatte hon lidelsefullt.
- Fan, nu gjorde ni så att jag bultade fel.
- Jag har alltid varit kär i er, ända sedan ni först kom hit.
- Charmigt. Nål och tråd.
- Nål och tråd. Jag kan inte rå för det, suck-ade hon uppgivet och sjönk ned på en
stol med ansiktet i händerna och snyftade.
- Det var trevligt, sa dr McPhearson.- Då tar vi väl och gifter oss.
Syster Gwynia tittade häftigt upp och hickade till.
I bakgrunden hördes en symfoniorkester spela ärkeromantisk musik, och från ingenstans
hördes en änglakör. Hela heden utanför blommade plötsligt upp med rosa ljung och
solnedgången skickade magnifika ljuskaskader på det lilla sjukhuset i skotska högländerna.
Och nu är det tid för Aktuellt och väder.