FÖR!

Festen hade hållit på ett bra tag, när jag beslutsamt gjorde entré. Jag var inte alls på festhumör, och det blev inte direkt bättre av att jag effektivt gjorde mig impopulär genom att beordra fram juice i stället för alkohol av den mycket nervöse värden. Han gav mig ett blekt leende och flaxade ut i folkvimlet igen.
Jag tog en snabb titt på folket som var där och konstaterade snabbt att om jag inte gjorde något radikalt skulle jag få urtråkigt. Jag såg ett antal bekanta ansikten, och vi nickade åt varandra, varpå de snabbt återgick till att berätta anekdoter för varandra.
Ömt hållande mitt juiceglas vandrade jag omkring i hopp om att hitta någon som inte var inblandad i något samtal. Så upptäckte jag Claes, som stod helt ensam med glasartad blick och mumlade någonting. Jag gick fram till honom och sa hej. Han svarade inte.
- Hej, sa jag igen, denna gång lite högre.
- För, mumlade han.
- Va', sa jag.
- För, sa han lite högre.
- "För" vadå?
- Jag är för.
Jag suckade. Ytterligare en kärnkraftfanatiker.
- Jaha, sa jag.- Och varför står du och muttrar "för", hela tiden.
- Jag måste öva mig så att jag låter övertygande.
Jag kunde inte hålla tillbaka ett skratt.
- Så du, eh, övar dig då, alltså?
- Japp, svarade Claes frankt.- FÖR!! röt han så att glasrutorna i rummet gav till ett illavarslande skallrande läte. Samtalen runt om oss avstannade som om man tryckt på en knapp. Det blev knäpptyst, uppmärksamheten vändes mot oss och jag rodnade modell stoppljus.
- Måste du TRUMPETA ut det, undrade jag i en viskning.
- Nja, det kanske inte var meningen, viskade Claes tillbaka.
En kille med pipskägg, runda glas-ögon, randig flanellskjorta (naturligtvis kraglös), fransiga jeans och ett ruskigt skadeglatt leende lösgjorde sig ur folket runt om, som nu börjat prata igen, om än med misstänksamma blickar då och då mot Claes och mig. Killen närmade sig med ruskigt målmedvetna steg oss två, och jag såg mig desperat om efter nödutgången.
- Vad det du som sa "FÖR", frågade han mig när han kommit fram, detta trots att alla de omkring 150 personerna i lokalen måste ha sett att det var Claes.
- Nej, det var han, sa jag mycket bestämt och pekade på Claes, så att inga missförstånd kunde uppstå.
- Aha, sa killen, och den fanatiska glöden modell härdsmälta tändes i hans ögon.
- Så du är "för", du, frågade han med insinuant tonfall.
- Japp, svarade Claes mycket bestämt.
- Och varför det?
- Känner för det!
Det var som att sätta en bild av Barsebäck framför den nyanlände. Jag suckade invärtes. Så var det dags igen, då...
- "Känner för", fnyste han på känt vänstermanér.- Man kan inte bara "känna för" en sådan här livsfarlig sak som hotar dra in världen i kärnvapenkrig, förpesta vår natur, spränga folk i luften och annat elände.
Jag suckade högt. Inte nog med att jag precis varit på ett prokärnkraftmöte, som varit hysteriskt hallelujabetonat, jag var dessutom i största allmänhet trött på den här frågan och befann mig på fest.
- Du suckar, sa killen och vände obehagligt plötsligt sin uppmärksamhet mot mig. Jag hoppade till.
- Ja, sa jag,- jag har hört alla dina argument ett antal gånger, jag vill inte höra dem igen, jag tänker också rösta för kärnkraft och jag befinner mig för närvarande på fest.
Killen såg ut som om han råkat ut för ett allvarligt reaktorhaveri, och drog in luft för att klara nästa harang.
- Milda Himmel, stönade han.- En oupplyst till!
- Jag är på inget vis "oupplyst", fräste jag,- och dina argument ÄR uttjatade.
Killen tystnade, men så hävde Claes ur sig ytterligare ett:
- För!
Min suck hade kunnat driva ett vindkraftverk.
- Din kompis verkar lite enspårig, log killen elakt.
"Inte enspårigare än vissa andra", muttrade jag, men högt sa jag med ett minst lika frostigt leende:
- Han är berusad.
- För!
- Håll mun, fräste jag åt honom. Claes gav mig en förnärmad blick. Mitt humör närmade sig snabbt och obevekligt samma temperatur som isbitarna, som klirrade i mitt juiceglas.
- Intressanta argument han har att komma med, sa killen.
- Ja, är det inte?
- Helt i klass med de argument man brukar få höra.
- Såå.
- Ja, längre än så kommer ni inte, för då håller de inte.
- Om du försöker få mig på dåligt humör kan jag glädja dig med att du ha lyckats. Men - jag tänker inte diskutera kärnkraft på en fest, vilket tydligen helt förbigått din uppmärksamhet att vi trots allt är.
- Typiskt 1:are, muttrade killen, gav mig en sista giftig blick och avlägsnade sig.
- Snälla lilla Claes, sa jag.- Vill du vara så förbaskat ruskigt vänlig att hålla mun!
- Varför då? Jag måste ju öva mig så att jag kan göra min stämma hörd inför omröstningen. För!
- Rent upplysningsvis är det en omröstning med röstsedlar och inte en omröstning där du ska skrika "för kärnkraft", sa jag lätt ironiskt.
- Vadå kärnkraft? Jag övar inför elevrådets omröstning om stadgeändring, sa han och tittade oskyldigt på mig.
Jag tappade alla dubbelhakorna.
- Inte.....kärnkraften?
- Nä! Jag har redan poströstat.
- Himmel, suckade jag.- Jag tror jag går upp i atomer!
- Har jag ställt till någonting?
Jag hindrade mina händer från att helt självsvåldigt lägga sig runt Claes' hals, stoppade ett vrål och gav honom istället ett leende som kunde frusit vem som helst till is, vände på klacken och gick utan ett ord.
På T-banan slog mig det löjliga i alltihop och jag brast ut i ett hejdlöst fnitter utan att bry mig om de två äldre damerna mitt emot mig.
- Berusad, halvviskade den ena och nickade menande.
- Nä, FÖR, sa jag och gapskrattade hysteriskt.


Johan Steenhoff Eriksen


Beställningskåseri inför kärnkraftomröstningen.

Tillbaka till Historieförteckningen