Det stora slottet var verkligen gammalt. Hantverkare för länge sedan hade lagt ned mycken möda på det, och slottet hade stått emot tidens tand. Dess mörka fasad, utsmyckad med stenbilder, och med torn och tinnar som reste sig skyhögt, var en lika välkänd som fruktad silhuett där det låg högt uppe på en höjd, med milsvid utsikt åt alla håll.
Från palatset hade en gång för länge sedan sagolikt vacker musik strömmat ut genom de öppna fönstren, hela slottet hade strålat av värme och ljus. Fanor och vimplar hade hälsat långväga gäster välkomna. Det hade sorlat och glammat ifrån slottet och i den enorma slottsträdgården hade människor gått omkring i facklors sken, pratat med varandra, sirligt hälsat på andra promenerande, kurtiserat i smyg nere vid vattnet i skydd av täta buskage.
Hästar hade gnäggat i stallet, och ivrigt tjänstefolk hade stått till tjänst. Hela området hade levat.
Det unge slottsherren och hans sagolikt vackra hustru hade varit kända för sin gästfrihet och vänlighet även långt bort i främmande länder, och många kända och betydande personer stannade på slottet under sina resor.
I slottet vilade inga sorger. Där fanns alltid ett vänligt ord för alla och envar.

Men farsoten hade dragit fram över landet, och få var förskonade ifrån den. Även slottet hade drabbats av denna smygande ondska. Slottsfrun insjuknade och dog ung. Ståtlig och praktfull var begravningen, och många människor från långt i fjärran avlägsna riken hade kommit för att betyga henne sin vördnad och aktning, och beklaga slottsherren hans stora förlust och hjälpa honom i den svåra stunden.

Men slottsherren drog sig inom sig. Aldrig mer klingade musiken, aldrig mer hölls stora fester, aldrig mer lystes slottet upp.
Inte långt efter sin hustrus död sadlade slottsherren sin trogna hingst och med sin hund red han ned i sjön för att aldrig mer komma därifrån.

Slottet förblev stående tyst och tomt. Tjänstefolket täckte över möbler och packade in värdefulla saker innan de försvann därifrån. Ingen bosatte sig någonsin mer inom slottets tysta väggar.

Detta hände för länge sedan. Berättelsen om den tragiska händelsen på slottet levde dock kvar i form av sägner, som berättades av traktens folk vid den öppna spisen om kvällarna. Förbipasserande vandrare påstod bleka och med darrande stämma att de hört gnäggningar, gråt och veklagan och hundskall från sjön, och att de sett slottsfrun osaligt vandra omkring på slottet med sitt följe, likblek i hyn, sagolikt vacker, outsägligt sorgsen, klädd i sin vita, långa klänning.

Ingen vågade närma sig slottet efter mörkrets inbrott.

Vintern hade varit ovanligt sträng och för en gångs skull hade snön fått ligga kvar. Temperaturen pendlade mellan 20 och 30 minusgrader och den fuktiga luften gjorde att kylan kändes bitande hård.
Människorna i den stora staden frös. Likt stora uppburrade fåglar huttrade de iväg på morgnarna för att komma till sina arbetsplatser och kom hem sent på kvällarna. Snön gjorde att kommunikationerna inte fungerade som de skulle och vägarna var i princip oframkomliga. Var det inte snöhinder, så berodde det på någon överoptimistisk bilförare som kört för snabbt. Människorna knorrade och svor, men det var inte mycket de kunde göra. Man hoppades på ett omslag i vädret, lite varmare, att snön skulle smälta undan och man kunde få det lite drägligare. Man följde väderutsikterna med stort intresse. Metereologerna hade inga positiva nyheter att komma med. Mer snö var i antågande, dessutom i form av storm. Bilisterna varnades för att köra till jobbet, man förberedde medborgarna på ytterligare förseningar. Redan nu var elnätet hårt ansträngt och ibland kollapsade det av överbelastning. Staden höll så smått på att lamslås.


I Mickes och min lägenhet på 32:dra våningen inne i City var stämningen allt annat än uppåt.
- F-N, skrek Micke från köket.- Jag brände köttet!
- Lille vän, sa jag lätt irriterat,- hur många gånger ska jag behöva visa dig hur man steker kött?
Det hördes bara ett ilsket mummel ifrån köket. En frän doft av vidbränt kött spred sig därifrån. Jag försökte förtränga lukten och fortsatte att läsa tidningen. Där stod de sedvanliga dåliga nyheterna om nya insnöade byar, nya köldrekord, laviner och annat elände.
Jag suckade och lade ifrån mig tidningen.
- Vill du ha hjälp, hojtade jag.
- Har du dukat, undrade Micke.
- Nej, svarade jag.
- Det kan du ägna dig åt. Jag är snart klar.
Samtidigt som jag reste mig slocknade allt ljus. Det blev becksvart i hela lägenheten. Stereon tystnade mitt i en takt och susandet från luftkonditioneringen dog ut.
- Nej, stönade Micke,- inte nu igen!
- Det blir tydligen en candle light dinner, sa jag.
- Jamen maten är inte klar!
- Vi får väl ta något vi kan äta kallt.
- Ja, vi har inget val. Hur länge ska det här eländet pågå, morrade Micke.
- Bra fråga, flinade jag medan jag plockade fram den trearmade ljusstaken och tände de numera halvt nedbrunna stearinljusen. Jag ställde den på middagsbordet. Runt om i lägenheten fanns ljus strategiskt utplacerade, och jag gick runt och tände dem.
Ett svagt ljus lyste upp lägenheten.
- Har du ljus i köket, undrade jag.
- Jo, jag klarar mig.
Jag gick ut till honom.
- Då ska vi se vad som finns i kylen, sa jag. - Har du en ficklampa?
- Här, sa Micke och räckte mig den.
- Undrar när det första kylskåpet med inbyggt stearinljus kommer, undrade han och jag flinade.
Jag studerade hyllorna.
- Mmmm, vad sägs om skinka och mimosasallad?
- Får väl duga, sa Micke.
- Var nu inte sur för att din matlagning gick åt skogen, sa jag. Micke mumlade någonting ohörbart. - Hjälp mig att plocka ut det här, så äter vi.
Under surmulen tystnad hjälpte Micke mig, och i stearinljusens sken åt vi vår kalla middag.
- Jaha ja, sa Micke när vi ätit klart.- Vad gör vi nu då? Det är för tidigt att gå och lägga sig, TV:n fungerar inte, stereon är tyst, böckerna är lästa och tidningen har jag bläddrat igenom.
- Jo, sa jag och försökte se pillemarisk ut, men innan jag hann säga mer avbröt Micke mig:
- Nähä du, inte nu. Jag är på genuint dåligt humör, beroende på en helkass dag. Jag kom en timme försent till affären på grund av elavbrott i tunnelbanan, min försäljning var urusel, jag blev försenad hem, och när jag väl kommer hem och ska laga mat så blir det strömavbrott.
- Det är inte ditt fel.
- Det vet jag väl, men det gör mig på dåligt humör!
Jag suckade uppgivet. Mitt humör var inte det bästa det heller, och det blev inte bättre av Mickes utbrott.
Vi satt tysta ett tag, och väntade i princip på att ljuset skulle tändas och allt återgå till normala gängor.
Det var Micke som hörde det först.
- Johan, vad är det som låter?
Jag lyssnade. Jo, någonting var det. Det lät som ett svagt kvidande och det lät så enormt sorgset och övergivet.
- Vet inte, sa jag.- Varifrån kommer det?
Vi lyssnade igen.
- Det verkar komma från trapphallen.
Vi reste oss båda två och gick fram till ytterdörren. Jag spanade genom det lilla vidvinkelögat, men såg ingenting annat än mörker.
- Klart att man inte ser något, sa jag.- Det är ju strömavbrott.
Vi stod tysta ett tag. Kvidandet eller gnällandet verkade komma från andra sidan ytterdörren.
Så hörde vi ett krafsande ljud från nederkanten av dörren. Det var ett långt utdraget ljud, som verkade starta halvvägs uppe vid handtaget och gled nedåt.
Jag stelnade till.
- Vad kan det vara, viskade jag.
- Ingen aning, viskade Micke tillbaka.- Ett djur?
- På 32:dra våningen utan fungerande hiss, och med en bastant branddörr mellan trappan och hallen?
- Men vad är det då? Kom med ett bättre förslag själv!
- Vi får väl öppna och titta efter.
Micke såg tveksam ut.
- Vågar vi det?
Det fruktansvärt sorgsna gnyendet hördes igen utanför, som om det, var-det-nu-var, hade uppfattat Mickes tvekan. Ett rejält skrapande ljud gick från halva dörren och slutade nere vid tröskeln.
- Hämta ficklampan, beordrade jag. Micke lydde efter viss tvekan. Han kom tillbaka med den just som gnyendet startade igen. Det slutade med en tung suck. Det på andra sidan kastade sig med en dov duns mot dörren, som fick den att skaka och ringklockan att plinga till.
- Johan, jag är skraj, sa Micke tyst.
- Jag med, erkände jag.- Jag har aldrig hört något liknande i hela mitt liv.
- Det låter så otäckt, så omänskligt på något sätt.
- Jo, men vi måste se vad det är för något, sa jag.- Det kan vara någon som behöver hjälp.
Micke sa ingenting, men han såg mycket skeptisk ut.
Jag tände ficklampan och öppnade dörren. Jag lyste runt i hallen ända bort till hissen i andra änden av korridoren. Det var tomt!
Jag drog häftigt efter andan och Micke grep tag i min arm.
Vi kände båda ett vinddrag som svepte förbi oss. Ett ljus i hallen fladdrade till och kastade skuggor på väggarna, som rörde sig häftigt ett kort tag.
Jag kollade på utsidan av dörren. Att det varit någonting som rispat dörren syntes tydligt. Långa revor avtecknade sig tydligt i ljuset från ficklampan.
Tystnaden var nästan öronbedövande. Det enda som hördes var Mickes och mina andetag.
-Vad var det vi hörde, viskade Micke.
- Ingen aning.
- Inbillade vi oss?
- Knappast, sa jag.- Kolla dörren.
Greppet om min arm hårdnade.
- Aldrig har jag så intensivt önskat att strömmen skulle komma tillbaka, viskade Micke.
Trots att han bara viskade hördes det tydligt på honom hur rädd han var.
Jag var livrädd, mer rädd än jag någonsin varit tidigare.
Långsamt stängde jag dörren och reglade den mycket noga.
Så hörde vi det igen. Det gnyende, enormt sorgsna lätet.
Det kom inifrån vår lägenhet.

Jag kände hur kallsvetten bröt ut och jag hade inte en chans att hindra mitt hjärta från att hoppa upp i halsgropen.
- Det kom inifrån, kved Micke.
Det sorgsna ljudet ändrade karaktär, och det lät i stället som ett gurglande joller, som började högt upp på tonskalan och sedan sjönk för att sluta med basröst.
- Det är i vardagsrummet, viskade jag.
Med ficklampan i säkert grepp smög jag före Micke mot vardagsrummet. Det gurglande jollret hördes tydligare ju närmare vi kom. I dörröppningen riktade jag det starka ficklampsljuset runt i rummet, och lät det spela. Det fanns ingenting där!
- Det är ett spöke, viskade Micke.
- Äh, det måste finnas en naturlig förklaring.
En rad böcker i bokhyllan rasade plötsligt och utan synbar anledning ned från hyllan. Braket var öronbedövande. Direkt efter kom gnyendet igen. Det ändrade karaktär och lät nästan aggressivt.
- Om du har en naturlig förklaring, så får du gärna berätta den för mig, sa Micke.
Matsalsbordet fick en knuff och ljusstaken vickade till. Ljusen fladdrade till, och på grund av det rinnande stearinet slocknade två av de tre ljusen. Det blev märkbart mörkare i rummet.
- Micke, vi går härifrån, sa jag med så lugn stämma jag kunde.- Vi har grannarnas nycklar, så vi kan låna deras lägenhet tills ljuset kommer tillbaka. Jag tror inte att vi klarar av den här situationen.
Snabbt gick vi ut från vardagsrummet och lämnade vår lägenhet. Vi skyndade in i grannarnas lägenhet, och var noga med att öppna deras ytterdörr så lite som möjligt.
Inte förrän jag smällt igen ytterdörren bakom mig och noggrannt låst vågade jag pusta ut.
Vi lyssnade nervöst efter främmande ljud, om Det hade lyckats smita in med oss, men det var tyst. Micke hittade några prydnadsljus, som vi tände. Vi sjönk ned i grannarnas stora soffa och släckte ficklampan.


Grannarnas lägenhet var en spegelvänd kopia av vår egen.
Deras vardagsrum var smakfullt inrett, och för att ge ett intryck av större rum hade de satt upp en hel spegelvägg. Prydnadsljusen speglades ödsligt i den och gav ett blekt återsken.
- Vilken mardröm, suckade Micke.
Jag bara nickade. I det svaga skenet såg vi ut som spökfigurer i den stora spegelväggen. "Spökfigurer". Jag ryste.
Då hörde vi ylandet igen. Det hade kommit ut från vår lägenhet, och gnällde och tjöt utanför grannarnas dörr. Micke och jag stelnade till samtidigt.
- Gå inte dit, viskade Micke med panik i rösten.
- Inte en chans, sa jag. Rösten darrade på mig, och jag kände huden knottra sig. Gnällandet fortsatte utanför dörren. Det steg och sjönk i styrka. Det steg i volym så att vi var tvungna att hålla för öronen, och det sjönk så att det lät väldigt avlägset. Vi hörde att det krafsade på dörren, men varken Micke eller jag rörde oss.
- Hur kan Det veta att vi finns här, viskade Micke.
- Ingen aning. Vad vill Det?
Så hörde vi hur dörren knakade till. Vi rusade ut i hallen. Den tjocka och armerade dörren buktade svagt inåt. Träet i den klagade högljutt över den hårda behandlingen. Så slutade det, och dörren återtog sin vanliga form.
- Ring efter hjälp, halvskrek jag.
- Vem då?
- Vem som helst!! Patrik bor i närheten, ring honom!
Micke rusade fram till telefonen och slet upp luren.
Han stod ett tag och lyssnade, och lade sedan långsamt på luren.
- Den är död, viskade han.- Linjen fungerar inte.
Det utanför tog sats igen. Dörren buktade nu synligt inåt. Gångjärnen gnällde och träet knakade. Små men fullt synliga sprickor sprack upp där dörren buktade som mest.
- Johan, kved Micke tyst.
Jag stod tyst. Min strupe var igensnörd av skräck, och allt jag kunde få fram var en halvkvävd snyftning.
Just som dörren verkade ge med sig, upphörde trycket mot den. Dörren knarrade tillbaka, men en tydligt utbuktning på mitten var klart synlig. Det var bara en tidsfråga innan dörren skulle spricka, och vi skulle ha Det i lägenheten. En attack till skulle räcka. Ylandet utanför tilltog i styrka, och slutade i en morrning.
-Vad ska vi göra, viskade jag.
- Vet inte, snyftade Micke.
Dörren utsattes för en attack igen. Micke och jag drog oss bakåt, och såg nästan som i ultrarapid hur dörren med ett rejält brak sprack i två delar. Träbitar yrde in över hallmattan och ven förbi Micke och mig. Vi sprang in i vardagsrummet. Nu fanns det osynliga inne i lägenheten.
Ett vinddrag svepte förbi mig, där jag stod vid den stora bokhyllan. I den tjocka hallmattan såg jag tydliga nedtryck av någonting som stod, bara någon meter ifrån mig.
- Vem är du, väste jag hest.
Som ett svar kom det fruktansvärt sorgsna ylandet. Jag ryckte baklänges. Nedtrycken i heltäckningsmattan närmade sig mig, men det syntes ingenting ovanför. Den osynliga varelsen stod nu precis bredvid mig. Jag stod blickstilla, och det var nästan så att jag inte vågade andas. Jag kände andetag mot mig i höjd med låren.

Micke stod en bit bort och såg vettskrämd ut. Men det var inte åt mitt håll han tittade, utan på den stora spegelväggen. Hans ögon var uppspärrade och munnen gapade. Jag tog en snabb blick och kände de kalla kårarna komma farande.

Spegelväggen hade genomgått en radikal förändring. Den visade inte längre vardagsrummet, utan ett stort rum, en hall. Den var diffust upplyst av en enorm ljuskrona. En bred spiraltrappa i marmor ledde ned från övervåningen. Färgerna var murriga och dämpade, och skuggor rörde sig lite på grund av ett vinddrag som fick ljusen i kronan att fladdra.
Micke och jag stod som förstelnade.
Nedför trappan rörde sig ett följe långsamt och majestätiskt.
Först gick en kvinna. Hennes långa vita klänning var av mycket gammal modell. Hon var ung och otroligt vacker. Hennes långa svarta hår hängde fritt ned över axlarna och nådde henne nästan till midjan. Hennes ansikte var bildfagert, men det som slog mig var hennes fruktansvärt sorgsna uttryck i ansiktet. Hon såg ut som om hon drabbats av en enorm sorg.
Bakom henne kom i två led långa och allvarliga män. Alla hade samma allvarstyngda och sorgsna ansiktsuttryck, alla klädda i svart. De skred nedför trappan mot mittpunkten av hallen. De hade ljus i händerna och det fladdrade spöklikt från lågorna i deras ansikten och förvrängde deras anletsdrag.
Just när vi så smått började vänja oss vid synen av dessa varelsen bleknade de bort. De blev suddigare och suddigare, allt medan ljusen de höll i händerna fortfarande brann.
Kvinnan var den sista som försvann. Hon stod majestätisk i den jättelika hallen, och hennes skepnad bara tycktes växa. Hon sträckte ut sin lediga arm mot oss och pekade med ett långt pekfinger på oss.
Hennes röst kom som från andra sidan långt bortifrån. Allt hon viskade var:
- Ni! Hjälp oss!
Så bleknade även hon bort. Spegeln flimrade till och den blev åter en spegel.


I det samma återkom elektriciteten till lägenheten. Det mystiska gnällandet försvann, det fanns inte längre några nedtryck i mattan. Jag sjönk ned i närmaste fåtölj.
- Himmel, suckade Micke, och satte sig på armstödet bredvid mig.- Vilken pärs!
- Jo, stönade jag.- Du, vi går över till vår lägenhet.
När vi kom ut i hallen stannade vi båda två. Dörren var hel. Det fanns inte ett spår av träflis någonstans.
Vi bara gapade.
- Snabb reparatör vi har i den här fastigheten, mumlade Micke.
Vi båda skrattade. Skrattet lossade spänningen som fanns efter händelserna tidigare.



Inne hos oss spelade stereon igen, luftkonditioneringen susade hemtamt, och det luktade vidbränt.
- Köttet, hojtade Micke, knuffade mig åt sidan och rusade ut i köket. Han kom tillbaka med stekpannan i ena handen och en olycklig uppsyn. Jag tog en titt i pannan och såg en liten förkolnad klump. Jag kunde inte hålla tillbaka ett stort skratt. Jag skrattade så att tårarna rann och jag var tvungen att sätta mig.
- SÅ roligt var det väl inte, tyckte Micke stött.
När jag lugnat mig lite bad jag om ursäkt.
- Nej, men det är hela allt det vi varit med om.
- Vansinnigt roligt, tyckte Micke.
- Äh, glöm det, sa jag.


Den natten sov jag oroligt. Jag hade mardrömmar om vampyrer och monster, skräckslott och gengångare. Jag vaknade föga utvilad morgonen därpå. Utanför blåste det snöstorm.
- Jag går inte till jobbet idag, sa Micke bestämt.- Jag kommer i så fall att ägna 50% av dagen till att försöka ta mig till jobbet och 50% till att ta mig därifrån.
- Ring dig sjuk, då.
Micke kravlade sig ur sängen, och gick till telefonen. Jag hörde honom prata ett tag, och så kom han tillbaka.
- Ordnat!
- Jag måste också ringa, sa jag och suckade.- Chefen kommer att fälla ett par spydiga kommentarer.
Micke skrattade - i mitt tycke rått.
- Har du inte hand med din chef, undrade han med glimten i ögat. Jag gav honom en sur blick, reste mig ur sängen och gick till telefonen. Efter en del kopplande kom jag fram till chefen, som redan innan jag framfört det jag skulle undrade vad som var fel.
- Allt, sa jag surt.- Vädret, humöret, allt.
Chefen skrattade.
- Jag bara retas med dig. Stanna hemma du i lugn och ro. Du har inte en chans att ta dig hit. Allt är igensnöat, och dagens första strömavbrott kommer när som helst.
- Tack chefen, sa jag.- Då försöker vi igen i morgon.
- Det låter bra. Ha en bra dag.
- Detsamma.
Jag hängde upp luren och gick tillbaka till Micke och sängen.
- Jaha ja, vad gör vi idag, då, undrade Micke.
- Vi måste handla mat, sa jag.- Dels sådan som kan ätas kall, dels sådan som man lagar, och så måste vi köpa nya batterier och stearinljus.
- Det tar inte hela dagen, sa Micke.
- Nå, vad föreslår du, då, undrade jag.
- Ingen aning.
Micke gäspade stort och kurade ihop sig.
- Man kanske skulle ta en rejäl sovmorgon. Det känns som evigheter sedan sist.
- Låter klart vettigt, sa jag och lade mig bekvämt tillrätta. Utanför panoramafönstret ven vinden och jättestora snöflingor virvlade förbi. Ibland fastnade någon på fönstret, smälte till vatten och rann ned. Hela staden var insvept i ett grått och mörkt dis. Man såg inte många meter genom fönstret.


- Mat, utbrast Micke så plötsligt att jag hoppade till.
Klockan var strax efter ett på eftermiddagen. Tidningen hade kommit, rejält försenad, och nedsjunken i soffan läste jag om alla katastrofer, laviner och annat elände som hunnit inträffa sedan gårdagens tidning. Metereologerna utlovade mer snö, lika kallt och nästan storm.
- Va', frågade jag lite frånvarande.
- Vi måste handla mat, sa Micke.
- Visst sjutton.
Vi tog på oss ytterkläderna och tog hissen ned. Ute var det iskallt och snöstorm, och trots att vi byltat på oss ordentligt kändes det som om det blåste rätt igenom oss.
Vi hade motvind hela vägen till den lilla kvartersbutiken som hade överlevt rivningsraseriet och nybyggnationerna. Förutom en äldre dam var affären tom på kunder. Innehavaren, en äldre man som satte en ära i att kunna namnet på stamkunderna, hälsade oss välkomna.
Vi utbytte fraser om det fruktansvärda vädret, tog en varukorg och gick runt i affären. Det fanns en hel del att välja mellan vad gäller mat som kunde förvaras utan kyla och som kunde ätas kall. Micke och jag laddade upp med ett antal burkar och förpackningar, och hittade också stearinljus i olika storlekar, former och färger, och batterier.
- Ska ni ha fest, undrade innehavaren glatt när han räknade ihop innehållet i vår korg.
- Nej, men vi räknar med fler strömavbrott.
- Jo-jo, det här är det värsta ovädret i mannaminne, sa innehavaren.- Det närmaste man kommer är stormen för 32 år sedan. Den var fruktansvärd. Den varade i åtta dagar, och många var de som dukade under.
- Usch, rös Micke.- Säg inte så där!
Innehavaren log glatt.
- Äsch, bara man är förberedd så går det ingen nöd på en, och jag ser ju att ni laddat upp rejält.
Han skrattade sitt mullrande hjärtevarma skratt.
- Det blir 379:50, sa han.
Jag betalade och fick lite växel tillbaka.
- Ha så trevligt, och ta det försiktigt, manade innehavaren.
- Det samma, sa jag.


Medvinden på väg hem från butiken gjorde att vi snarare flög än gick hem. Vi landade lyckligt i porten, och fick upp den. Hissen stod på bottenvåningen, så vi kunde gå in med en gång. Jag tryckte på knappen och dörrarna gled igen.
- Måtte det inte bli strömavbrott nu, mumlade Micke.
- Tyst!
Sakta lystes våningsnumren upp vartefter vi passerade dem. 12-13-14. Jag kände hur pulsen steg i mig. 15-16-17. Om hissen stannade skulle vi i alla fall ha mat. 20-21-22. Men hur var det med syret? Hur lång tid skulle det räcka? 25-26-27. Hissen skakade till och saktade farten. Ljuset inuti blinkade till. Micke och jag drog efter andan. 28-29. Höll det på att bli strömavbrott? Bara en våning kvar! 32! Hissen plingade till, stannade och dörrarna öppnades. Micke och jag drog en lättnadens suck.
- Vi klarade det, sa Micke när han låste upp ytterdörren.
- Tack och lov, sa jag fullastad med påsar.
- Jag har aldrig gillat att sitta fast i hissar.
- Inte jag heller, sa Micke.- Jag kommer ihåg när jag pryade i en affär och tog lagerhissen. Det blev strömavbrott, och i hissen fanns jag och tre mycket storbystade damer. Jag stod med näsan i brösthöjd och trodde att jag skulle kvävas.
- Drömdöden för vem som helst, tyckte jag.
- Men knappast för mig. Det enda jag kunde tänka på var om jag skulle överleva.
- Undrar hur du skulle...
- Johan! Tyst!
Jag tystnade omedelbart. Micke hade stelnat till och lyssnade koncentrerat inåt lägenheten. Det hördes musik, lugn 1700-tals musik kom ifrån vardagsrummet.
- Johan, vem har satt på grammofonen, undrade Micke dämpat.
- Jag, svarade jag.- Jag glömde stänga av den när vi gick.
- Men det gjorde jag.
Jag kände omedelbart de kalla kårarna komma farande i rallyhastighet utmed ryggraden.
- Då har vi besökare, konstaterade jag.
Jag ställde ned påsarna på hallgolvet, och avancerade långsamt in i lägenheten. Micke kom efter mig.
Vardagsrummet var helt tomt. Lamporna brann som när vi gått, allting verkade orört. Vi gick runt i lägenheten. Den var tom, och ingenting var försvunnet. Men grammofonen var på!


Vi lugnade så småningom ned oss, och efter att mer noggrannt kontrollerat att ingenting saknades, packade vi upp våra inköpta livsmedel.
- Då klarar vi oss ett tag, suckade Micke nöjt.- Vi skulle klara en veckas isolering.
- Det känns bra, höll jag med. Jag bläddrade upp tidningens TV-sida och kollade igenom kvällens program.
- Antagligen optimistiskt i överkant, sa jag,- men om strömmen finns kvar, så kan vi ju alltid kolla på TV ikväll.
- Är det någonting sevärt?
- Njaa.... Jag gav en kort resumé av kvällens program.


Klockan tickade på, och det var snart kolsvart utanför fönstren. Vinden tjöt utanför, och snön yrde ned. Strömmen fanns kvar under hela kvällen, och Micke lyckades laga en suverän middag, helt utan missöden.
Mätta och belåtna satte vi oss i soffan och tryckte igång TV:n med fjärrkontrollen.
Lite senare gick jag ut i köket och kokade kaffe. Vi drack det i vardagsrummet medan en underhållningsshow från Tyskland pumpade ut schlagermusik i rummet


Klockan blev natt. Micke sträckte på sig i soffan så att det knakade i lederna och gäspade stort.
- Nej du, det börjar bli tid att gå till sängs, sa han.
- Mmm, mumlade jag dåsigt.
Snart låg vi bredvid varandra. Nattlampan var släckt, och Micke syntes som en mörkare skugga i det mörka rummet. Hans hand kom glidande uppför min mage. Den gled runt ena bröstvårtan med pekfingret, innan den fortsatte sin retfullt långsamma vandring nedåt. Jag låg helt passiv och bara njöt. Det här var Micke expert på!
Han reste sig halvvägs och jag kände hans läppar mot mina.
Försiktigt och bara nuddande mina.
Jag kände hans tunga pilla in mellan mina läppar och leka lite grann.
Han slutade kyssa mig, och lät sin tunga glida nedåt. Jag kände hans tänder nafsa lite lätt i mina bröstvårtor och tungan leka runt i naveln, och då kunde jag inte hålla mig stilla längre.
- Du lilla....
Micke bara fnittrade till.


Mitt i natten vaknade jag med ett ryck. Någonting hade väckt mig. Men vad? Jag låg och lyssnade ett tag, men kunde inte höra något ovanligt. Mickes jämna andetag förkunnade att han sov djupt och lugnt. Vad hade jag hört?
Jag kände att jag började dåsa till igen. Då hörde jag något igen.
Det var någonting som andades i rummet.
Jag höll andan och lyssnade. Jodå, förutom Mickes jämna andhämtning var det någon mer i rummet.
Jag vågade knappast ens andas. Detta någonting stod precis vid min sida av sängen, och jag kunde tydligt höra flämtningar. Jag låg blickstilla och kände hur kallsvetten porlade nedför pannan.
Micke sov fortfarande lugnt och tryggt. Han vände sig om och fann i sömnen en ny sovställning. Med ett förnöjt smackande från honom lägrade sig stillheten i sovrummet igen.
Så påminde mig andningen vid sängen om någonting välbekant.
En hund! Ja, det var precis det! En hund som flämtade. Höjden på ljudet stämde också, om man tänkte sig en stor hund av schäferstorlek.
Jag kände något tungt läggas över min mage, och gnällandet vi hört natten innan hördes lite dämpat från min sida av sängen.
- Såja, mumlade jag.- Fin hund.
Gnällandet kom tillbaka, och flämtningarna. Det bara måste vara en hund, en spökhund. Jag kände försiktigt efter där jag antog att hundens kropp måste vara. Jag kände till min stora överraskning en lurvig päls. Jag kunde fortfarande inte se någonting.
Hundens tass försvann från min mage, och jag kände något blött på handen. Hunden hade slickat den! Vi var vänner. Jag drog en lättnadens suck, och kände nervositeten försvinna. I stället infann sig en lätt förundrad känsla. Vad skulle vi ta oss till med en spökhund? Ville den något? Var var dess husse? Varför hade den kommit till oss? Hade den något samband med den undersköna kvinnan vi sett i grannens spegel kvällen innan?
Försiktigt ruskade jag på Micke. Först muttrade han bara och jag anade en irriterad rynka mellan ögonbrynen, men han vaknade så småningom till liv.
- Va'e're om , mumlade han sömndrucket.
- Öh, jo, sa jag.
- Nå, muttrade han.
Hunden gav till ett gnällande, och Micke blev klarvaken. Han kastade sig på nattlampan och tände den.
- Är Den här nu igen, viskade han skräckslaget och tittade sig runt.
- Ja, sa jag.- och den är inte farlig. Jag klappar den just nu.
Micke stirrade på mig med vidöppna och skräckslagna ögon. Så gick innebörden upp för honom av vad jag just hade sagt.
- Du klappar den, frågade han långsamt och mycket klentroget.
Jag bara nickade.
Micke blev tyst.
- Vad gör vi nu då, undrade han efter flera minuters intensivt funderande.
- Jag vet inte, sa jag,- det var därför jag väckte dig.
- Aha, sa han.- Jag förstår.
Båda förblev vi tysta ett långt tag. Utanför fönstret såg vi hur morgonen, trots snöstormen men kom. Det höll på att bli lite ljusare ute. Plötsligt kände jag hur det jag höll på att klappa bara försvann. Jag trevade runt lite, men det var bara att konstatera att hunden hade försvunnit.
Jag berättade det för Micke.
- Antagligen för att det håller på att bli ljust ute, sa han.
Jag kände hur tröttheten sköljde över mig i stora svallvågor.
- Fint, sa jag.- Låt oss då sova tills i morgon kväll.
Micke gav mig en sur blick.
- Tror du att jag kan somna efter en sådan här upplevelse?
- Ja, jag kan i alla fall, sa jag och gäspade stort. Jag hann inte mer än luta huvudet mot kudden förrän jag somnade.
Men sömnen var orolig. Jag drömde att jag sjönk nedåt, nedåt, nedåt. Mina drömmar blev ett färgsprakande kalejdoskop. Drömmen runt om mig blev levande. Jag färdades runt i tid och rum, utan att stanna till någonstans. Jag drömde att jag var på väg mot ett bestämt mål. Jag var på resa, och ju längre jag var på väg, desto mer av mig, Johan, försvann. Inte medvetet, det vara bara det att jag successivt blev någon annan. Identitetsbytet skedde långsamt. Så försvann det underbara kalejdoskopet runt om mig. Färger materialiserades, och jag satt på en häst.....



Dagen var strålande. Himlen var klarblå och luften varm. Solen strålade, och det fanns inte ett moln i närheten, som kunde förmörka dess klara sken.
Med min jaktfalk på högra armen hade jag ridit ut från slottet tidigt på förmiddagen. Min favorithäst, en helt vit hingst, kändes lika full av energi under mig, som jag. Han tog nästan glädjesprång och frustade ideligen som för att på något sätt visa sitt goda humör.
Vi sprängde fram över den stora gräsbevuxna ängen, som låg högt uppe på en ås. Utsikten därifrån var bedövande vacker. Man kunde se flera mil i alla riktningar. Vinden susade i mina öron.
Jag fick syn på en flock duvor och höll in Drabant, och tog huvan från falkens huvud. Jag höll ut armen i riktning mot duvflocken och han flög iväg. Jag följde honom med blicken och såg hur han snabbt steg i höjd, så att han kom ovanför den intet ont anande duvflocken. Han vek ihop vingarna och föll som en sten mot den duva han utsett till sitt offer.
Jag red fram mot platsen han hade landat på, och hittade honom, stolt sittande på duvan. När han såg mig, hov han upp sitt triumferande skri, och lyfte från duvan. Han landade på min arm. Jag trädde huvan över hans huvud, och smekte försiktigt hans fjädrar.
Jag satt av och plockade upp duvan. Jag stoppade ned den i sadelpåsen bland de andra duvorna. Jag satt upp igen, och såg mig omkring.
Mitt på ängen fanns en dunge, som vuxit upp kring ett vattenhål. Träden skulle skänka oss skugga ett tag, för dagen hade hunnit bli varm. Jag manade Drabant framåt.
Ju närmare vi kom dungen, ju oroligare blev Drabant. Han frustade och slängde med huvudet. Nästan framme stannade han och det hjälpte inte hur mycket jag än manade honom framåt. Han lade öronen bakåt och vägrade. Jag blev orolig. Drabant brukar inte bete sig så om det inte var fara i närheten.
Jag satt av och drog fram min kniv så att jag hade den nära till hands.
Försiktigt smög jag närmare. Jag lyssnade på varje ljud, men ingenting verkade vara på tok. Fåglarna sjöng, och det skulle de inte göra om där fanns någonting hotfullt.
Framme vid vattenhålet såg jag mig omkring. Då såg jag anledningen till Drabants vägran. Där låg en man utsträckt med ansiktet nedåt. Jag sprang fram till honom. Mannen var helt ung, bara några och tjugo år. Han var ingen adelsman, till det var hans klädsel allt för enkel. Han låg helt stilla. Jag vände på honom. Jag såg med en gång att här kunde världsliga makter intet göra, mannen var död.
Jag greps ett ögonblick av skräck, för mannens utseende vittnade helt klart om att det var den fruktansvärda farsoten som tagit hans liv. Hans ansikte var svårt härjat och insjunket. Där var bara skinn och ben kvar av hans ansikte, och redan hade flugorna hittat dit. Jag släppte honom omedelbart och ryggade baklänges några steg. Ett kort tag tvekade jag, för jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Helt klart kunde mannen inte ligga kvar där. Jag beslutade mig för att åtgärda detta när jag kom tillbaka till slottet.
Jag satt upp och red i kort trav tillbaka. Jag lämnade Drabant till stallpojken, och med falken på min arm gick jag in genom dörrarna. Den kalla luften inne i hallen svalkade mig skönt, ty jag hade blivit förunderligt varm. Min undersköna hustru tog emot mig, stående i trappan.
I samma ögonblick hon öppnade munnen greps jag av svindel. Allt blev mörkt omkring mig. Jag hörde hennes skrik innan jag drogs ned i en mörk och egendomligt lugn stillhet.
- Ta hand om mannen vid källan, mumlade jag.



- Vad yrar du om, hördes Mickes lite oroliga stämma genom töcknet.- Johan, du drömmer!
Då först vaknade jag upp. Jag slog upp mina ögon, och tittade rätt in i Mickes oroliga men härliga ögon.
- Johan, du drömmer, upprepade han.
- Mmmm, mumlade jag.- men hjälp vilken läskig dröm!
Jag berättade vad jag drömt, och Micke såg tankfull ut.
- Det måste helt enkelt ha ett samband med vad vi varit med om, sa han.
Jag höll med. Drömmen var fortfarande helt levande för mig. Jag hade varit slottsherren, allt det som jag drömt kändes hur verkligt som helst, ungefär som om jag varit med om det på riktigt.
Micke smekte min panna och jag kände hur jag lugnade mig efter drömmens uppskakande händelser. Återigen kom sömnen sakta glidande, och jag somnade.


När jag vaknade igen, var klockan redan en bit in på förmiddagen. Jag konstaterade halvt sovande att jag försovit mig med grovt räknat två timmar och tjugo minuter. Jag vaknade med ett ryck och blev klarvaken när jag konstaterade att så verkligen var fallet. Micke hade gått upp, och jag hörde honom dona i köket, falskt visslande till musik som lågmält strömmade ur högtalarna i vardagsrummet.
- Micke, vrålade jag.
- Jag kommer, hojtade han, och blev strax synlig i dörröppningen.
- Jag har försovit mig! Jag skulle ha varit på jobbet för flera timmar sedan!
Micke tog en snabb blick på sitt armbandsur.
- Jo, för ungefär två timmar och trettioåtta minuter sedan.
- Men varför väckte du inte mig?!
- Nej, jag tyckte att du behövde sova.
- Jag kommer att bli lynchad av chefen!
- Ingen fara, sa Micke lugnt.- Jag ringde honom och sa att du hade fått feber.
- Gjorde du, frågade jag dumt.
- Jag gillade inte hans skratt, fortsatte Micke oberört,- men när jag kvittrat lite blev han hur medgörlig som helst.
- Blev han, ekade jag.- Chefen? Medgörlig?
- Jovisst, sa Micke.- Han gav dig ledigt veckan ut, och mig stränga order att ta hand om dig efter bästa förmåga.
- Va'?!
- Och sedan hälsade han att du skulle krya på dig, för, jag citerar: "pappershögen blir inte mindre".
- Jisses, stönade jag och sjönk tillbaka i sängen.
Micke såg lätt stött ut.
- Har jag gjort något fel, undrade han.
- Nej då, sa jag lugnande.- Det är bara det att det kommer lite överraskande.
Micke log sitt mest charmerande försäljarleende.
- Lämna sådana här praktiska små detaljer till mig, så kan du ägna dig helt ostört åt att klappa spökhundar och hitta pestoffer i dina drömmar.
Jag bara grymtade någonting ohörbart och fortsatte högt:
- Vad händer nu?
- Kaffet är klart och jag har rostat lite bröd åt dig.
- Du skämmer bort mig, sa jag.
- Du är ju dödssjuk, sa Micke med ett spjuveraktigt leende.
Vi brast ut i skratt.
Jag gick upp och vi gick ut i köket, där vi åt en bastant frukost.
Snöstormen utanför höll på med oförminskad styrka. Snön vräkte ned och vinden ven så att det visslade i ventilationssystemet. Det var ingen dag som inbjöd till utomhusaktiviteter.
Vi ägnade oss i stället åt diverse saker som måste göras. Jag satt vid skrivbordet och gick igenom en mängd eftersatta handlingar av olika slag.
Micke hade slagit sig ned i fåtöljen, och med ena benet över armstödet och tungan säkert fastklämd mellan tänderna skrev han brev till sina kompisar runt om jordklotet. Vi hade bakgrundsmusik, och allt var typiskt hemtrevligt och mysigt.
- Johan, hojtade Micke plötsligt.
- Mmmm, svarade jag halvt frånvarande.
- Hur stavas tunga på engelska?
- T-o-u-n-g-e...Förresten, vad skriver du om egentligen?!
Micke bara fnittrade.
- Måtte det inte finnas censur i det land dit det brevet ska, muttrade jag, och återgick till mina mycket mer odramatiska och mindre sensuella papper.
Klockan gick, och dagen likaså. Mot eftermiddagen gjorde vi i ordning en enkel middag.
Det blev en sådan där lugn dag när allt andas lugn och ro. Men ju mer klockan blev desto mer kände jag att det började krypa obehagligt i kroppen. Jag hade på känn att någonting skulle hända även i kväll, och det var ingen angenäm tanke.
Spökhistorier är sällan trevliga, och situationen vi befann oss i var inte heller trevlig. Det var något vi inte kunde kontrollera. Känslan av att ha råkat in i någonting vi inte kunde klara av var inte angenäm.
- Du Micke, sa jag.
- Ja?
- Skulle vi inte ta och ringa till någon som vet hur man ska göra i sådan här situationer?
- Som vem då?
- Tjaaa, ett medium till exempel.
Micke brast ut i ett stort skratt.
- Vad tror du grannarna skulle säga om de fick se en kroknäst dam med huckle och glaskula i famnen, som knackar på vår dörr?!
Tanken lockade fram ett leende hos mig.
- Nej, men allvarligt, Micke!
- Vad menar du att en sådan skulle kunna göra?
- Inte vet jag, men någonting i alla fall.
- Kanske inte så dumt, ändå.
- Tänk inte för länge. Det är snart mörkt.
- Vi lär i alla fall inte hinna få hit någon i kväll. Det finns inte en sportslig att ta sig ut i det här vädret.
Jag suckade.
- En till sådan här natt kommer att knäcka mig, sa jag.
- Men nu börjar vi ju få en aning om vad det är för något.
- Jovisst, sa jag lätt sarkastiskt,- en spökhund och en vacker kvinna som räcker finger åt oss och stönar: "NI!". Det är ju helt uppenbart vad det handlar om.
- Nu ska du inte vara så'n, sa Micke.- Bättre det lilla än ingenting alls.
- Jag skulle föredra en helt spökfri miljö, muttrade jag.
- Frågan är bara vad de vill, och var vi kommer in i bilden.
- "Bara", fnös jag.
- Jo jo, det finns vissa problem förknippade med det, sa Micke.- Vi får väl se om det klarnar något i natt.
Jag suckade igen, ännu tyngre.
- Såja gubben, upp med hakan, sa Micke.
- Vi har en halv vecka på oss att lösa den här gåtan.


Allt eftersom kvällen gick ökade mina obehagskänslor. Det kändes som om det fanns någonting i lägenheten, som bara väntade på att det skulle bli mörkt. Jag ryckte till vid minsta ljud. Musiken minskade inte spänningen, utan ökade den. Utanför ven vinden och snön yrde ned, och även det spädde på den ruggiga stämningen som kröp utmed ryggraden.
Jag försökte koppla av och inte tänka på det som antagligen väntade, men det lyckades dåligt. Min nervositet smittade även på Micke. Han försökte hålla igång en lättsam konversation, men det blev bara mer och mer krystat. Så småningom gav han upp och tystnade. Vi lät musiken fylla upp tomrummet.
Plötsligt ringde det på dörren. Signalen verkade dåna genom lägenheten. Jag kände hjärtfrekvensen öka och adrenalinet sprutade ut i ådrorna. Jag tittade på Micke, som också han hade någonting spänt i blicken.
- Jag öppnar, sa han dämpat och reste sig.
- Väntar du besök, undrade jag när han passerade mig.
- Nej, sa han kort och gick ut i hallen.
Jag hörde honom öppna dörren. Mickes röst hördes som ett mummel, och jag hörde en tjejröst.
- Det är Marie, ropade han från hallen.
Lättnaden jag kände var enorm. Jag reste mig snabbt från fåtöljen och gick ut i hallen.
- Hej Marie! Vad kul att se dig!
- Hej! Jo, jag var här i krokarna och tänkte att jag skulle tina upp ett tag innan jag fortsätter mina tappra försök att ta mig hem.
Hon hängde av sig ytterkläderna, och vi gick in i vardagsrummet.
- Vill du ha kaffe eller thé, undrade jag.
- Rykande hett kaffe skulle sitta helt suveränt, sa Marie.
Jag gick ut i köket och satte igång bryggaren. Jag lade upp småkakor på ett fat och bar ut det tillsammans med koppar till vardagsrummet.
- Har det hänt någonting, undrade Marie.
- Hur så, ekade Micke och jag.
Marie skrattade till.
- Jag bara undrar. Det är ju ett tag sedan vi träffades.
- Jo, det stämmer, log jag.- Nej, det har inte hänt något speciellt. Jag har inget skvaller att komma med.
Marie tittade sig runt och sa:
- Ni har möblerat om sedan jag var här sist, eller hur?
- Jo, kanske det.
- Bokhyllan stod inte där, utan mot den väggen, sa hon och pekade.
- Det stämmer, sa Micke.- Vi har målat om i köket också.
Jag skrattade till.
- Det säger du bara för att det var du som målade!
Och vänd till Marie fortsatte jag:
- Han slet som en bäver för att måla köket, och nu förspiller han inte ett tillfälle att tala om för alla som kommer hit att det var han som gjorde det.
Marie skrattade.
- Ni är så himla händiga. Lägenheten är jättemysig.
I samma ögonblick som jag hörde ljudet av tassar mot parketten och stelnade till, fix-erade Marie någonting med blicken bakom mig. Jag tittade blixtsnabbt runt, men såg ingenting.
- Och hund har ni skaffat, sa hon.
Micke bleknade och jag kände snabbt de kalla kårarna köra ett nytt racerlopp utmed ryggraden.
- Var ser du den, undrade Micke.
-Skämtare! skrattade Marie.- Den är ju alldeles bredvid dig.
- Marie, sa jag.- Vi har ingen hund.
- Vad knäppa ni är! Det står ju en stor hund bredvid Micke!
Så såg hon hur bleka och uppskrämda vi var, och långsamt började hon förstå att vi inte skämtade.
- Ingen hund, sa hon frågande.- Men vad är det då jag ser?
- Vi vet inte, sa jag.
- Men den står ju där!
- Hur ser den ut, undrade jag mycket tyst.
- Den är stor, ungefär som en jätteschäfer. Den är grå, och har svart markering på ryggen. Ögonen är gula...
Hon tystnade.
- Den ser ut som en ....varg, viskade hon.
Stämningen i lägenheten var mycket otäck. Marie tittade med skräckslagna ögon på hunden/vargen, som varken Micke eller jag kunde se. Ingen av oss vågade att röra sig det minsta. Micke satt stel som en pinne med ögonen vitt uppspärrade och jag kände mig helt paralyserad.
- Vad är det som pågår här, egentligen, undrade Marie i en viskning.
- Vi vet inte, sa jag,- Det började i förrgår natt.
Och jag berättade tyst vad som hänt i huset sedan stormen börjat.
Marie sade inte någonting under min berättelse.
- Vi vet inte vad det är som händer, eller varför detta händer just oss, avslutade jag.
- Men jag önskar vid Gud att jag gjorde det.
- Nu kommer hunden till dig, sa Marie tyst. Jag hörde ljudet av tassar mot golvet. Det kom närmare, och jag kunde känna en lurvig päls mot min hand. Jag strök sakta över pälsen.
- Fin hund, sa jag med så säker röst jag kunde få fram.
Jag kände hur hunden rörde sig, och hur någonting vått drog över handen.
- Det slickade din hand, viskade Marie.
- Den verkar gilla dig.
- Tack och lov för det, mumlade jag.
Ute i köket hörde jag hur bryggaren fräste och spottade. Kaffet var klart.
- Jaha ja, sa jag med hurtfriskt tonfall.- Någon som känner för kaffe?
De andra tittade på mig med lätt skeptisk min.
- Ska jag gå och hämta det, undrade jag.
De andra svarade inte, så jag reste mig resolut och gick ut i köket. Jag hörde att hunden följde efter mig. Jag försökte lokalisera den, och sträckte ut handen och lyckades att klappa den.
Med bryggaren gick jag tillbaka in i vardagsrummet.
- Så här kan vi inte hålla på, sa jag, fast besluten om att försöka lätta upp den ruggiga situationen.
Jag hällde upp kaffe i våra koppar, tog ett par kakor och lutade mig tillbaka i fåtöljen. Till min stora överraskning så jag hur kakan jag höll i min hand försvann, och jag hörde ett smackande ljud. Jag blev sittande, förvånat tittande på min tomma och lite fuktiga hand. Marie fnissade till.
- Vad hände, undrade jag.
- Hunden tog den, konstaterade Marie.
- Vilken ouppfostrad hund, skrattade Micke. Hans röst upprepade samma mening, gång på gång, varje gång med allt mer eko, och allt mer avlägset.
- Vilken ouppfostrad hund! Vilken ouppfostrad hund!
Mickes röst försvann helt. Runt om mig snurrade det, och vardagsrummet försvann i ett mörkt töcken. Långt bort såg jag ljus, och det kom allt närmare. Det var som om jag åkt genom en tunnel, och såg ljuset i andra änden. Fortfarande snurrade det, men så kom jag ut i ljuset och allt stabiliserade sig. De obestämbara färgerna och formerna tog fast skepnad. Jag satt vid ett jättelikt middagsbord....



- Vilken ouppfostrad hund, skrattade länsherren med en tydlig blick på min favorithund, som nu satt bredvid honom med stora bedjande ögon och svagt viftande svans.
- Ni ska inte bry er om honom, svarade jag stort leende,- ty så beter han sig mot alla han inte känner, i hopp om att kunna beveka dem till att ge honom ett köttben eller något annat gott.
Länsherren gjorde en rörelse mot ett stort revbensspjäll.
- Han är slug, fortsatte jag.- ty han vet också att mer mat väntar honom i köket vid ett senare tillfälle.
Länsherren stoppade sin rörelse, och åter ekade hans bullrande skratt genom den stora stensalen.
- Då ska jag inte ytterligare föda honom, sa han.- En fet jakthund är en dålig jakthund.
- Bra talat, min herre, sa jag.

Jag satt vid kortänden av det stora festdukade bordet och såg ut över de församlade gästerna. Länsherren och hans hustru var de mest betydelsefulla gästerna vid denna fest. De andra tjugo var mer en vänlig gest, men de var utan betydelse för mig.
Min fru satt vid andra kortänden. Jag tittade på henne och våra ögon möttes. Så bedårande vacker hon var! Den vita klänningen klädde henne, och framhävde hur otroligt vacker hon var. Våra ögon möttes och jag fick ett leende av henne. Mitt bröst svällde av stolthet.
Middagen gavs till länsherrens ära. Vårt hus hade dukat upp lite extra. De stora kandelabrarna lyste upp det långa bordet med ett milt och varmt ljus. Silverpokalerna var aldrig tomma, och mitt köksfolk hade återigen lyckats prestera en festmåltid med fasan, hjort, fisk och massor av tjock sås och potatis till det. Frukter fanns i överflöd, och tjänstefolket passade våra gäster och oss noga. De var snabbt framme med mer ifall att någonting tog slut.
Stämningen var uppsluppen och glad. Våra gäster pratade och skrattade hjärtligt. Länsherren var en ypperlig historieberättare, och han underhöll oss med sina jakthistorier. Vi hade suttit till bords ett längre tag, och snart skulle det vara dags att ge tecken till tjänarna att vi skulle bryta upp för att flytta till det rum jag döpt till Jaktrummet. Jag hade samlat en del troféer från mina jakter, så som några hjorthuvuden med stora kronor, en varg som länge plågat mitt boskapsägande folk och en osedvanligt praktfull fasan.
Min hustru nickade svagt och jag uppfattade det som tecken på att även hon ansåg tiden vara lämplig för att avsluta middagen. Jag knäppte med fingrarna för att ge befallningen. En av serveringsfolket mottog den, och gick snabbt iväg för att tillse att allt var i ordning, att brasan brann i spisen och att dryck fanns på plats.
Jag klappade i händerna och samtalet kring bordet avstannade. Allas uppmärksamhet vändes mot mig.
- Ärade länsherre och ni andra, som förgyllt denna kväll för min hustru och mig genom att komma hit: länge har vi suttit till bords, och även om jag vet att vår länsherre har åtskilligt mer av stort intresse för oss andra att förtälja, föreslår jag att vi reser oss och förflyttar oss in i Jaktrummet. Jag har låtit göra i ordning med brasa och dryck för att sörja er bekvämlighet, och där finns mina jakthistorier-
Jag vände mig till länsherren och sade med ett brett leende:
- väl dokumenterade.
Alla vid bordet brast ut i ett stort skratt, ty länsherrens historier var väl saltade och i-bland till och med nästan sagoaktigt fantastiska.
Länsherren log ett brett leende och svarade:
- Väl har vi blivit trakterade. Bäste slottsherre, hela denna trakt vet vilket fantastiskt kök ni har, och många har det varit förunnat att få ta del av både maten och er gästfrihet. Tur det, för annars skulle man tro att berättelserna om ert kök är av samma kaliber och slag som någon enstaka av mina jakthistorier, det vill säga lite grann påbättrad av livlig fantasi.
Jag har dock kunnat konstatera att berättelsen om ert kök snarare är tvärtom. Man har tagit till för lite. Ja, nu har man dubbel anledning att göra ert slott ett besök, nej, tre anledningar: dels er bedårande vackra hustru,
Länsherren gjorde en bugning åt hennes håll, och hon svarade med ett vackert leende och slog ned ögonen.
- dels er otroliga gästfrihet, som med bred marginal överskrider det man är van vid, och det tredje ert köks mat.
Jag ber att få framföra mitt och mitt bordssällskaps varma tack.
De andra applåderade länsherrens tal och mumlade medhåll. Jag höjde händerna och de tystnade.
- Men låt oss då fortsätta denna glada samvaro i Jaktrummet.
Jag reste mig och de andra följde mig. Min hustru reste sig, gav till ett skri och med ena handen mot pannan sjönk hon avsvimmad till golvet. Jag rusade snabbt dit. Gästerna samlades runt oss. Min hustrus panna var het som glödgat järn, och jag såg svettpärlor tränga fram.
- Jag brinner, mumlade hon svagt.
Jag tillkallade tjänstefolket.
- Bär upp henne på vårt rum. Säg åt hennes tjänarinna att klä av henne. Lägg henne till sängs och badda hennes panna med en kall fuktig handduk.
Runt om mig mumlade gästerna:
- Farsoten! Det är farsoten som slagit klorna i henne!
Och festen tog ett brått slut. Gästerna ursäktade sig och for åstad så fort deras vagnar kunde ta dem.
När den siste gästen försvunnit skyndade jag upp till min hustru.
Kammartjänarinnan baddade hennes heta panna och mumlade lugnande ord, för min hustru kastade sig fram och åter, som om onda makter ridit henne.
När tjänarinnan såg mig komma in i rummet, kom hon emot mig och kastade sig för mina fötter och grät bittra tårar.
- Åh herre, er hustru är mycket illa drabbad av feber och svår sjukdom. Jag fruktar att det är farsoten som slagit till i detta hus.
Och hon grät förtvivlat.
Jag gick fram till min hustru. Även i sjukdomsstund var hon så oerhört vacker. Men nu såg hon plågad ut, och där hon kastade sig av och an såg hon bräcklig ut, som gjord av finaste porslin.
Plötsligt när jag stod där, blev hon helt stilla. Hon öppnade sina stora ögon och kallade mig.
- Jag är här, käraste, svarade jag.
Hon talade då med svag stämma:
- Jag känner att jag inte har lång tid kvar, älskade. Jag känner Dödens kalla hand sträckas emot mig.
Jag snyftade till.
- Men älskade, sörj mig icke. Ty tills du vilar bredvid mig i helgad jord, går jag bredvid dig. Osynlig, men ändock närvarande.
Hennes röst blev allt svagare.
- Glöm aldrig, min allra högst älskade, att jag älskar dig.
Hennes röst tonade ut, ögonen såg utan att se. Hennes plågade kropp slappnade av och hon var död.
Jag sjönk ned vid hennes bädd, tog hennes hand och grät utan att kunna hejda mig. Det var som om världen inte längre hade något ljus. Vad skulle jag leva för, då min hustru inte längre fanns bredvid mig? Hon, som jag älskat mest av alla varelser på jorden, fanns inte längre vid min sida. Mitt liv förlorade dess mening. Det var jag som smittat henne med denna fruktansvärda farsot. Jag hade tagit hennes liv. Jag! Jag hade ingenting att leva för längre!
Helt utmattad av min häftiga gråt och stora sorg somnade jag på golvet vid min döda hustru.
Jag hade fattat ett beslut, ett oåterkalleligt beslut.




När jag vaknade igen, låg jag ovanpå min säng. Marie satt på en stol och tittade på mig med oro i blicken. Någonstans från lägenheten hörde jag Mickes tysta steg.
Det var mörkt i rummet förutom en sänglampa. Utanför var det natt.
Jag rörde mig långsamt, och Marie kom fram till mig.
- Hur känns det, undrade hon.
- Jo tack, svarade jag.- Jag känner mig helt slut.
- Jag förstår det, sa hon med ett blekt leende.
- Vad hände egentligen, undrade jag.- Jag vet så mycket som att jag fick en dröm, en helruggig dröm.
- Du bara sjönk ihop i fåtöljen. Ögonen var öppna, och ditt ansikte uttryckte en massa känslor, men du sa ingenting. Sedan grät du hejdlöst och efter det somnade du helt och hållet. Micke och jag lade dig på sängen.
- Hunden, frågade jag.- Var är den?
- Den försvann när du fick din dröm.
- Mmm, den satt bredvid mig under middagen.
- Vad drömde du om?
- Åh, det var så väldigt verkligt.
Jag ropade på Micke, och berättade för honom och Marie vad jag upplevt.
- Tja, sa Micke,- då vet vi vad som kommer att hända.
- Ja, fråga är bara vad vi skall göra åt det.
Det blev tyst ett tag medan vi funderade.
Helt klart var att vi hade fått förklaringen till spökerierna eller rättare: historien bakom. Men hur kom det sig att det spökade i vårt hus? Och vad skulle vi göra åt det?
Så slog det mig:
- Hör ni! I morgon tar vi och kollar upp vad som fanns här innan vårt hus byggdes.
- Vad menar du, undrade Marie.
- Jo, någon anledning måste det ju finnas till att det spökar just här,eller hur?
Båda två nickade.
- Alltså måste vi hitta den anledningen.
- Aha, sa Micke.- Du tror att det kan ha funnits ett slott här innan vårt hus byggdes?
- Precis!
- Vi besöker stadsarkitektkontoret i morgon. Det kan var nyckeln till gåtan.
Jag gäspade stort, nöjd med att kanske ha närmat oss gåtans lösning.
Micke vände sig till Marie.
- Vill du sova över här, undrade han.
- Gärna, sa Marie och tillade leende:- Nu när jag hamnat mitt i en spökhistoria, så vill jag vara med om slutet också.
Vi bäddade upp åt Marie i soffan, och snart lägrade sig friden i vår lägenhet.


Morgonen kom och när vi vaknade upptäckte vi att solen lyste utanför fönstret.
- Wow, utbrast Micke.- Äntligen är det slut på ovädret.
- Inte en dag för tidigt, mumlade jag fortfarande sömnig.
Marie hade redan gått upp, och när vi gick ut i vardagsrummet kände vi den omisskänliga doften av nybryggt kaffe strömma ut ur köket.
Hon kom emot oss, och förkunnade glatt:
- Frukosten är serverad, mina herrar!
- Vilken service, utbrast jag.- I vissa lägen börjar jag misstänka att det motsatta könet kanske inte är så dumt ändå.
- Hmmpf, sa Micke.
Vi högg in på frukosten med god aptit och gjorde oss i ordning för utflykten till stadsarkitektkontoret.
Färden dit tog tjugo minuter med en taxi, som precis blivit utgrävd ur en snödriva. Taxichauffören höll en lång monolog om vad han tyckte om vädret i allmänhet och snöstorm i synnerhet.
Efter att ha avverkat ett antal tjänstemän hittade vi till slut rätt kille. Han plockade fram gamla kartor, och visade var vi bodde, och hur det hade sett ut tidigare. Vi tittade på flera kartor, som visade stadsbilden allt längre tillbaka i tiden, men ingenstans fanns det något slott. Det fanns ingen sjö heller. Jag kände hur modet sjönk. Hade jag haft fel i alla fall?
Men på den allra tidigaste kartan, som var uppritad 1786 stämde allt! Kartan visade slottet, sjön, markerna runt omkring. Till och med dammen där den döde mannen legat fanns med. Det fanns några småbyar runt om, men någon omfattande bebyggelse var det inte.
- Där är den, utbrast jag.- Så där såg det ut!
Tjänstemannen tittade lite underligt på mig. Jag struntade i det och fortsatte ivrigt:
- Men det låg ett hus här, som inte är utritat. Där bodde vår materialförvaltare.
Jag pekade ut stället på kartan.
- Johan, avbröt mig Micke.- Det kan vi prata om senare.
Han vände sig till tjänstemannen, som nu såg öppet misstänksamt på mig.
- Finns det någon möjlighet att få en kopia på den här kartan?
- Jo, det ordnar jag med en gång.
- Bra, sa Micke.
Tjänstemannen försvann ett kort tag och kom tillbaka med en kopia på kartan.
- Tack så väldigt mycket, log Micke med sitt allra bästa försäljarleende medan han knuffade ut mig ur rummet. Marie tackade tjänstemannen, och kom efter.
Ute i korridoren sa Micke till mig:
- Det var väl inte så där jättesmart att låta som om du var en reinkarnation av slottsherren.
- Varför det, undrade jag lätt stött.- Jag vet ju hur det såg ut.
- Jovisst, men tjänstemannen vet inte vad som hänt. Han måtte tro att du är helt galen.
- Ja ja, men nu vet vi att det fanns ett slott där. Och sjön också för den delen.
- Vad som gäller nu, sa Marie,- är att ta reda på vad som hänt med slottsherrens kropp. Hittade dom den igen?
- Ingen aning.
- Kanske stadsmuséet vet någonting, föreslog Micke.
- Bra idé, sa jag.- Vi åker dit.
Det var en vänlig dam som tog emot oss. Hon lyssnade på vår aning tillrättalagda historia med stort intresse. När vi slutat berättelsen, lutade hon sig tillbaka i stolen och funderade ett tag.
- Jag tycker att jag har hört något om skelett man hittade när man grävde grunden för husen på före detta sjön.
Hon bläddrade i ett par pärmar, letade och hittade ett papper som hon skummade igenom. Hennes tankfulla ansikte ljusnade.
- Jo, det stämmer, sa hon.- Vi hittade faktiskt två skelett. Det ena var en mansperson och det andra var en häst.
- Vad hände med dem, undrade Micke.
- Vi har kvar dem här på muséet, sa damen.
- Hur var det hon sa, undrade Marie, mer för sig själv.- "Tills du vilar i vigd jord är jag med dig", eller något sådant.
- Förlåt, sa damen.
- Åh, sa Marie.- Jag bara pratar högt.
- Vad kommer att hända med skeletten, undrade jag.
- Vi har planer på att lägga dem i en sarkofag och ställa ut dem.
- Så hemskt, utbrast Marie.
- Inte då, sa damen,- det blir en tidstypisk omgivning. Vi kommer att ställa ut en mängd andra föremål som kommer från samma tidsepok.
- Men mannen måste begravas, sa Marie.
Damen skrattade.
- Hans anhöriga måste ha dött för länge sedan, så det finns ingen som kan ombesörja det. Vi vet ju inte ens vem det är.
- Vi vet, sa jag.
- Jaså, sa damen förvånat. Även Micke och Marie tittade undrande på mig.
- Jo, det är slottsherre Marc de la Lumière från godset Stenkälla.
Jag berättade i sammandrag vad som hänt. Damen såg mycket skeptisk ut i början, men hennes ansikte ljusnade efter ett tag. I slutet av min berättelse satt hon mycket uppmärksamt och lyssnade. Ibland nickade hon, som om hon fått förklaring på något.
När jag slutat blev det tyst ett tag. Det enda som hördes var det svaga suset från luftkonditioneringen och en telefon som ringde långt borta i ett annat rum.
Det var damen på Stadsmuséet som bröt tystnaden.
- Egentligen är det här en helt otrolig berättelse, sa hon,- men här har det faktiskt hänt saker som inte går att förklara på ett naturligt sätt. Det har varit i anknytning till just de här skeletten. Det har aldrig hänt något tidigare, men under just den här perioden ni har varit med om det du har berättat om, har det, ja, jag är faktiskt böjd att säga, spökat.
- Mycket troligt, sa Micke.- Enda sättet att få stopp på det här är att låta slottsherren begravas i vigd jord.
Damen såg eftertänksam ut, och sög lite fundersamt på underläppen.
- Jag kan inte lova er någonting, men jag ska tala med min chef.
- Det låter underbart, sa jag leende.
Vi reste oss.
- Jag kontaktar er i morgon, och lämnar besked.
Jag skrev ned vårt telefonnummer på en lapp.
- Stort tack för hjälpen, sa jag.

Micke, Marie och jag slog oss ned på ett litet café inte långt från vår lägenhet.
- Himmel,så skönt, sa jag och läppjade på kaffet.- Då skulle det här snart vara över.
Marie högg in på sitt wienerbröd, och Micke sa:
- Vi vet inte om muséet går med på att släppa ifrån sig skelettet.
- Nej men det verkade inte helt omöjligt, sa jag med munnen full av en chokladbiskvi.
- Det innebär att vi måste ordna med begravning, sa Marie.
- Det är väl bara att ringa en kyrka, sa Micke.
- Jag vet inte hur det fungerar, sa Marie.
- OK, vi får kolla upp det när vi kommer hem.


Hemma var allt sig likt. Men fortfarande fanns känslan av något obehagligt. Det kröp utmed ryggraden. På något underligt sätt var det som om vi gjorde intrång på någon annans privata område, fastän detta var vår egen våning.
- Vilken ruggig stämning, sa Marie dämpat.
- Så här har det varit i en veckas tid, ryste Micke.
- Undrar var hunden är, sa jag. Så ryckte jag på axlarna:- Det lär ju visa sig. Micke, kan du fixa lite kaffe så är du snäll.
- OK,sa Micke.- Bara för att jag är så himla snäll då. Marie, du får gärna sätta på lite bra musik.
- OK.
När jag gick igenom hallen slängde jag en snabb blick på mig i hallspegeln.
Omedelbart snurrade allt till. Jag såg mitt ansikte uppsvällt och grönblekt. På vissa ställen hade köttet lossnat från skallen och benet syntes. Håret flöt runt huvudet och rördes som av vågors rörelser. Mina ögon tittade utan att se, och munnen var uppdragen i ett brett grin som visade tänderna. En tångruska hade lagt sig som en makaber krans runt halsen.
Jag stirrade ett tag på den ohyggliga spegelbilden av mig utan att kunna röra mig på ett långt tag. Så sträckte jag upp min hand för att känna på mitt ansikte. Min fasansfulla spegelbild gjorde samma sak. Jag kände en svampaktig och mjuk massa mot mina fingrar. I spegeln fick beröringen till följd att ytterligare en bit av skinn och kött från ansiktet lossnade från skallen och sakta, liksom i ultrarapid flöt iväg utanför synfältet.
I bakgrunden simmade en fisk in i bilden, slog ett par snabbare slag med stjärtfenan och försvann i en strömvirvel.
Jag klarade inte att se mer, utan skrek till och så blev allt svart runt omkring mig.


Jag vaknade upp liggande i soffan. Både Marie och Micke satt bredvid mig.
- Åhhh, stönade jag.
- Välkommen tillbaka, sa Micke.
- Vad hände, undrade Marie.
- Tänker du hålla på så här länge, undrade Micke med sin retfulla stämma.
- Med vad, undrade jag förvirrat.
- Med att svimma och se syner.
- Om du hade sett dig själv i drunknat och halvt upplöst tillstånd hade du nog också svimmat, morrade jag.
- Fy så hemskt, rös Marie.
- Bra, då kan det inte komma fler syner, sa Micke.
- Rimligtvis inte, sa jag.- Men å andra sidan: hur ska vi få kontakt med slottsfrun för att tala om att allt håller på att ordna sig.
- Det lär visa sig, sa Micke.- Kaffet är klart.
Vi satte oss vid soffbordet och Micke hällde upp kaffet och satte fram kakfatet.
Utanför föll skymningen och det var snart helt mörkt. Vi såg ljusen tändas upp runt om i staden genom panoramafönstret i vardagsrummet. Jag reste mig och tände några spotlights i rummet. Egentligen var det en sådan där mysig hemmakväll. Men fortfarande var det något som kändes fel. Det kröp oroligt i kroppen på mig, och jag hade svårt att sitta stilla. Det var något som inte stämde. Musiken vi hade på blev allt lugnare ju längre kvällen led. Kaffet var urdrucket och vi satt helt tysta, som om vi väntade på någonting.
Klockan slog elva i kyrktornet. Det var då vi hörde det. Det var ett lätt frasande ljud någonstans i lägenheten. Det knarrade i parketten runt om oss på flera olika ställen, som om folk gick omkring. Musiken dämpades av sig självt, en av smålamporna slocknade med en dämpad knall. Det blev skymningsmörkt i lägenheten.
Jag som lyckats slappna av lite, blev på helspänn.
Genom lägenheten svepte ett vinddrag. Gardinerna fladdrade och jag kände hur temperaturen sjönk snabbt. Micke kröp upp närmare mig, och jag lade min arm om honom fast jag var lika rädd som han. Marie satt i fåtöljen med uppdragna knän. Hon satt som förstenad med vitt uppspärrade ögon.
Det var nu så kallt i lägenheten att mina tänder började klappra mot varandra. Jag hade ingen möjlighet att stoppa det. Kårarna sprang ikapp utmed ryggraden. Micke kändes helt stel och han satt och stirrade som förhäxad mot stereon i bokhyllan. Jag så ingenting.
Frasandet och knarrandet i parketten ökade i intensitet.
Knarrandet blev till steg, och frasandet kom allt närmare.
Runt om oss började sakta ljussken ta form. Det blev allt starkare. Snart materialiserade sig mänskliga former runt om oss. Jag kände igen dem som de allvarstyngda män, som gått i följet bakom spökdamen, eller slottsfrun, första natten vi haft våra spökäventyr. De stod utplacerade runt i rummet, raka i ryggen, lika allvarliga, men ändå kändes det inte lika hotfullt. Deras facklor gav rummet ett fladdrande ljus.
Frasande ökade i styrka och in från hallen kom den underbart vackra damen. Hon gled majestätiskt in och ställde sig mitt i vardagsrummet, upplyst av de allvarliga männen.
Hon vände sig mot oss. Bakom henne tassade hunden in, och den här gången kunde vi alla tre se den. Den var onekligen varglik. Den satte sig bredvid henne.
Det blev helt stilla ett tag.
Så log slottsfrun mot oss. Det var ett strålande varmt leende, som bländade mig. Hon var så oerhört drottninglik, så sagolikt vacker.
Åter sträckte hon ut handen mot oss, pekade och sa:
- Ni har hjälpt oss. Tack!
Men hon bleknade inte bort med en gång. Hon sänkte handen och tog av sig en ring som hon lade på ett bord som fanns bredvid henne. Därpå bleknade följet långsamt bort.
Det sista vi såg av dem, var slottsfruns underbara leende.


Vi kunde inte säga något på en lång stund efter det att följet hade försvunnit. Marie var den som först bröt tystnaden:
- Vilken sagolik upplevelse!
Micke rätade på sig.
- Men hur kunde hon veta något om skelettet och begravningen? Vi får ju besked först i morgon!
- Tydligen är allt klart, sa jag.- Hon måste ju ha fått något besked.
Jag reste mig och gick fram till det lilla bordet. Där låg den ring som slottsfrun tagit från sitt finger.
Att den var gammal rådde det ingen tvekan om. Den glimmade och gnistrade i regnbågens alla färger, och den var otroligt vackert arbetad.
Jag visade den för de andra.
- Vi har blivit ordentligt belönade, sa Micke tyst.- Den måste vara värd åtskilligt.
- Massor, sa Marie.
Spänningen började släppa efter kvällens händelser och jag gäspade stort.
- Nej, hör ni. Det har hänt mycket i dag. Jag röstar för att vi gör iordning för natt.
- Låter som en bra idé, sa Micke.- Marie, du stannar väl för den sista akten.
- Naturligtvis, sa hon leende.- Nu får ni tvinga mig med våld för att få ut mig. Vilken historia!
Den natten älskade Micke och jag. Det kändes som flera år sedan, och jag njöt obeskrivligt. Det kändes också som om vi på något sätt satte punkt för den här historien.


För att göra en lång historia kort, så begravdes stoftet efter slottsherre Marc de la Lumière i Ljusets Kapell två dagar efter att slottsfrun tackat oss. Närvarande vid den enkla akten var förutom prästen, bara Micke, Marie, damen från Stadsmuséet och jag. Kistans enda dekoration var en blomsterkrans med vita rosor. Efter begravningsceremonin tog damen från Stadsmuséet oss åt sidan.
- Jag har fått något jag vill visa er, sa hon, och ur handväskan plockade hon en liten ask. Där i låg en nästan likadan ring som den vi hade fått.
- Jag har låtit värdera den och åldersbestämma den, sa hon.- Den är från 1600-talet och är så gott som ovärderlig.
- Vi fick en nästan likadan, sa jag.
Damen nickade.
- Jo, jag förstod att ni också skulle belönas på något sätt, sa hon.- Vilken otroligt fascinerande historia!
-Ja, verkligen, sa jag.- Hoppas verkligen att vi slipper vara med om något liknande igen.
Micke nickade ivrigt.
Vi skildes åt. Micke och jag for hem till vår lägenhet.
Vi sjönk ned i soffan. Klockan hade hunnit bli mycket, och det var redan mörkt ute.
Då hörde jag det igen. Det var samma gnällande som vi hört första kvällen. Micke stelnade till. Vi tittade på varandra.
- Inte nu igen, sa jag och gick med bestämda steg till ytterdörren och öppnade den.
Utanför stod en av våra grannar och såg lätt besvärad ut. Bredvid sig hade han den vargliknande hunden. När den såg mig, viftade den svagt på svansen och såg bedjande på mig med sina gula ögon.
- Är det er hund, undrade grannen.
- Nja, sa jag.- Jo, på sätt och vis.
- Ja, den ville hit i alla fall.
- Var hittade du den?
- Den stod utanför porten.
- OK, sa jag.- Vi tar hand om den.
Grannen såg klart lättad ut.
Jag släppte in hunden, som skuttade in i lägenheten, och stängde dörren.
- Micke, hojtade jag.- Vi har fått tillökning i familjen!
- Ahhhhh, skrek Micke.- Den är här!
- Jag vet, sa jag. - Den har hittat hit och är tydligen en gåva från vår gemensamma bekant slottsfrun.
- Jisses! Vad ska vi göra med den?
- Den är vår, sa jag.- Vi har fått ett husdjur.
Jag kom in i vardagsrummet. Micke satt på huk med hunden framför sig. Den slickade honom i ansiktet, och lade sig sedan på rygg med tassarna i vädret. Micke kliade den på magen.
- Ingen större fara, såvitt jag kan se, konstaterade jag när jag studerat dem ett tag.
- Äh, vi ska nog komma bra överens.
- Men vad ska vi döpa den till?
Micke funderade ett tag.
- Jag vet! Naturligtvis ska den heta Eos.
- Eos? Men varför det?
- Jo, den förre ägaren hette ju de la Lumière, alltså ljus på franska. På något sätt hedrar vi honom.
- Bra idé.

Den natten hade Micke och jag uppenbara problem att sova. Anledningen var en dryga 1 1/2 meter lång och 60 kilo tung lurvig klump, som visade sig vara mycket kelsjuk.
Det sista jag tänkte på innan jag somnade var att jag tyvärr var tvungen att återgå till livets allvar morgonen därpå.
Så skrattade jag för mig själv och konstaterade leende att jag nog i alla fall föredrog pappershögar framför spöken, hur snälla de än var. Och med det breda leendet på mina läppar somnade jag med Micke på min arm, och Eos över mina fötter.

Tillbaka till Historieförteckningen