Jael och jag stod på verandan. Det var en sådan där vacker kväll när det mesta andas harmoni. Sol Ett hade gått ned och Sol Två kastade ett rödgult skimmer över omgivningarna. Någonstans i fjärran sjöng en fågel och en stilla kvällsbris blåste genom träden. Sjön låg spegelblank och Sol Tvås sista strålar reflekterades i den.
- Bättre än så här kan det väl knappast bli, mumlade Jael tyst.
- Nej, svarade jag.

Jag borde ha lärt mig att man ska akta sig för att säga sådana där saker. Det är alltid då saker och ting händer. Den här gången var inget undantag.
Samtidigt som bildofonen ljöd inne i huset hördes det omisskännliga ljudet av en kopter i fjärran.
- Varför skulle jag säga så där, undrade jag och gick in för att svara.
Bilden av vår barske chef växte fram i bildofonen. Han såg barskare ut än vanligt.
Automatiskt gled jag upp i givakt.
- Ledig, röt han på sitt vanliga familjära sätt.
Jag intog en aningen ledigare ställning.
- Ni är kallade i aktiv tjänst, röt han vänligt.- Ni kommer att informeras om uppdraget då ni anländer till HK. Koptern torde vara hos er om...
Han tog en snabb blick på armbandsuret.
-...fyrtiofyra sekunder.
Jag tittade ut genom fönstret. Jodå, koptern var på väg in för landning.
- Ni behöver inte packa något nu. Det kommer att bli tid till sådant senare. Är det uppfattat?
- Ja, sir, sa jag.
Chefen lutade sig fram, tryckte på en knapp utom synhåll för mig och tonade snabbt bort. Skärmen blev mörk.
Jag gick ut till Jael.
- Vi ska med den där, sa jag och nickade mot koptern som på ett mycket effektivt sätt saboterade den lugna kvällen.
- Jag misstänkte det, sa Jael.- Är vi i tjänst?
- Japp, sa jag.- Vi får mer info vid högkvarteret.
Jael muttrade något ohörbart, men vars andemening var otryckbar.
Tillsammans gick vi ut på gårdsplanen, där koptern nu sänkte sig. I ett stort dammoln landade den. En dörr öppnades och ett glatt flinande ansikte tittade ut.
- Tjenare, hojtade Max..- Er privata limousin är framkörd. Tala om service!
Vi hoppade in och satte oss till rätta. Max satte sig vid spakarna och med ett visslande lyfte vi.
Vi nådde snabbt marschhöjd och Max kopplade in autopiloten.
- Vet du vad det här handlar om, undrade jag.
- Ingen aning, sa Max.- Bara att det är topprioriterat och superhemligt.
- Muntert, muttrade jag och menade motsatsen.

Under fundersam tystnad gled vi snabbt fram högt över marken. I horisonten steg den taggiga konturen av den stora staden fram. Ju närmare vi kom desto högre verkade byggnaderna vara.
- Snart framme, sa Max.
Vi gled in mellan husen. Ju mer jag såg desto mer kom jag ihåg varför jag velat flytta ut på landet.
Alla dessa människor, dessa otroliga skapelser, alla maskiner, allting så välplanerat och ordnat.
Vår kopter flög snabbt och välprogrammerat in i en av byggnaderna och landade mjukt. Dörren gled upp och vi klev ur. Max vinkade farväl och gick tillbaka in i koptern.
Vi möttes av HK's beväpnade vakter och eskorterades till hissen som skulle ta oss de 114 våningarna ned till Chefens kontor.
Dörrarna öppnades, vi gick in och med ett tyst vinande stängdes dörrarna bakom oss.
Nästan omärkbart satte hissen fart.
Några sekunder senare stannade den mjukt, dörrarna öppnades igen och vi klev ur.
Artificiellt ljus lyste från dolda källor och gav ett jämnt kallt ljus åt den långa korridoren.
Allting strikt, rakt och mycket effektivt. En total kontrast mot Jaels och mitt hus.

Med vår eskort marscherade vi längs de ändlösa korridorerna tills vi nådde Chefens rum. En vakt anmälde oss och vi gick in.
Chefen satt bakom sitt skrivbord, som var kemiskt fritt från papper, pennor och allting annat. En enda grön krukväxt var det enda som tydde på att detta var Chefens rum och inte en förlängning av korridoren.
Jael och jag stannade innanför dörren och gled upp i givakt.
Eskorten gick ut och dörren stängdes bakom oss.
- Lediga, röt Chefen, och vi gjorde en antydan till ändring av kroppsställning.
- Kom hit, fortsatte han.- Ni är från nu i aktiv tjänst. Det handlar om ett annorlunda uppdrag. Det är naturligtvis belagt med högsta möjliga sekretess och jag behöver inte informera om vad det innebär.
Chefen gjorde en kort paus och granskade noga oss båda.
- Kom närmare, röt han vänligt.
Två stolar höjde sig ur golvet.
- Sitt, beordrade Chefen och vi satte oss.
Han tryckte på sitt skrivbord och ett tangentbord lystes upp. Han fingrade på tangenterna, och på väggen bakom honom växte en tredimensionell bild av himlen närmast vår planet fram samtidigt som ljuset i rummet tonades ned.
- Ni är välbekanta med den här synen. Som kadetter vid Yttre Rymdförsvaret har ni lärt känna de flesta planetsystem.
Fingrarna flög över tangentbordet igen, och på väggen gled vi snabbt fram i universum. Vi gled snabbt mot en del i bortre delen av vårt stjärnsystem. Solar och planeter gled med oerhörd hastighet förbi oss.
Snart blev ett litet solsystem synligt. Farten saktade in och vi stannade upp lagom så att vi kunde studera hela det lilla systemet.
- Det här är planetsystem O. Det består av en liten sol och nio större planeter.
Hans kod på bordet fick oss den här gången att närma oss en liten planet ungefär i mitten av de nio.
- Och det här, sa Chefen,- är planeten Tellus.
Jag drog efter andan. Den hade jag hört talas om, men bara trott att det var sagor och historier. Jag sneglade på Jael och såg att han också reagerade.
- Det går många historier om Tellus, sa Chefen.- Studera den närmare, för det är den som är huvudperson i ert uppdrag. Bakgrunden till det här ska ni få höra nu. Det tar lite tid, men det är nödvändigt att ni kan bakgrunden. Ni får den kortfattat av mig. Mer utförligt kommer ni att få den ombord på kryssaren som ska ta er dit.
Chefen gjorde en kort paus innan han började.

- Ni ser att planeten Tellus är grön och har stora vatten. Den har de betingelser som vi har på den här planeten. Egentligen borde jag vända på det, för det här är den planet som vi kommer ifrån.
Jag drog ett häftig andetag av förvåning.
- De varelser som bebor Tellus är väldigt lika oss. Inte heller det är någon tillfällighet. Det är vi som ligger bakom det.
Men - jag ska ta det från början.

Som jag sa är det här vår ursprungsplanet. Här utvecklades vi till vad vi är idag.
Tellus frodades, människorna utvecklades, och tekniken med dem. Samtidigt med positiva innovationer fanns det dock en klick som utvecklade allt mer effektiva förstörelsevapen.
Till slut hade man en arsenal, som fullständigt kunde förinta allt liv flera gånger om.
Fråga mig inte varför man lät det pågå.
Man utvecklade rymdfarten. Enligt våra mått mätt var den på en ganska primitiv nivå. Man kunde någorlunda obehindrat ta sig till de närmaste planeterna, man hade placerat ut de första bemannade samhällena i omloppsbana runt Tellus, men mer än så var det inte.
Så hände det som inte fick hända. En mindre betänksam människa lyckades sätta igång en kedjereaktion av förstörelsevapen. Tellus började förinta sig själv.
Dock låg rymdsamhällena tillräckligt långt bort ifrån Tellus för att undgå att stryka med.
Maktlösa kunde de ungefär 500.000 människorna bara titta på från första parkett när Tellus brann allt häftigare. Snart brann hela planeten. Värmen var så intensiv att haven förångades.
Av tryckvågorna och hettan fördes rymdsamhällena fördes ut i banor, bort från Tellus. De flesta samhällena försvann i oändligheten, några kolliderade med asteroider. Några få klarade sig. Ett av dem strandade här, på vår planet. De upptäckte att betingelserna här var nästan identiska med Tellus'.
Under tiden brann Tellus. Hela planeten strålade som en minisol. Ingenting fanns kvar, absolut ingenting av den civilisation som funnits där.
Man strandade alltså på den här planeten, upptäckte att man kunde överleva, det fanns ingenting som hotade deras säkerhet. Det fanns möjligheter att odla och ha boskap och alltså slog man sig ner.
Man hade ju med sig all kunskap från Tellus, och alltså gick det ganska snabbt att civilisera vår planet. Snart var man ikapp nivån på Tellus innan katastrofen, och man gick förbi.
Med ett undantag; man tillät på inga villkor den typ av vapen som hade förintat Tellus.

Tekniken utvecklades här och för de allra flesta föll Tellus i glömska. Man berättade historier för barnen, men sanning blandades med fantasi, och snart hade vårt ursprung fallit i glömska.
Det fanns dock en samling vetenskapsmän, som inte kunde, eller ville, glömma Tellus.
Man höll planeten under observation, och det gör vi fortfarande. Tellus svalnade så småningom. Oerhörda regn fyllde haven på nytt, och land dök upp.
Då fick vetenskapsmännen och forskarna en idé. Man beslöt sig för att följa en planet under utveckling. Här hade man ju en enorm möjlighet; Tellus var ju helt död, och nu kunde man se hur utvecklingen av livet gick till.
Alltså planterade man in små encelliga kryp, som tillhörde grunden i Tellus ekologiska system på den tid som vi bodde där. När de hade förökat sig i tillräcklig mängd spädde man på med nästa steg i den ekologiska stegen.
Och så höll man på. Man återskapade Tellus flora och fauna, som den varit innan katastrofen. Så hade ju utvecklingen en gång varit och alltså var det troligt att det kunde hända igen. Skillnaden var att det gick snabbare; forskarna skyndade på utvecklingen. Antagligen hade vi fortfarande varit kvar på stadiet med de encelliga krypen om inte vi hjälp till lite. Man stressade på utvecklingen och fick till slut fram apor, alltså steget under oss.
Nu började det bli riktigt intressant, för det här steget är ju det som verkligen berör oss.
Nyfikenheten var väckt, och man hade ingen lust att vänta på den naturliga utvecklingen.
Man tog en liten grupp apor och inseminerade dem. Som förebild hade man oss. På något sätt måste det ju gå att få fram människor av apstammen, eftersom det var så utvecklingen gått. Och man lyckades. För varje gång man avgränsade, isolerade och inseminerade en grupp apor, ju mer lika blev de oss.
När man kommit så långt att det var mer människa än apa slutade man med den direkta inseminationen, och övergick i stället till indirekt och diskret påverkan.
Genom att styra tankar, genom att ge innevånarna på Tellus visioner kunde man skynda på utvecklingen utan att handgripligen ingripa.
Ju intelligentare våra försöksobjekt blev, desto snabbare gick utvecklingen.
Naturligtvis uppstod det rykten och sägner om oss. Vi utmålades som gudar och historierna om oss blev allt mer avancerade.
I och med att historierna inte rubbade utvecklingen störde det inte oss, utan vi har fortsatt med vår forskning och kontroll av Tellus. Just nu ligger Tellus i startgroparna för att ge sig ut i rymden. Vi ger dem småknuffar i rätt riktning. Vetenskapsmän på Tellus kan komma på lösningen på problem de kämpat både länge och väl med, men när de ska förklara hur de kom på lösningen är allt de kan svara att det var en tillfällighet eller slumpen eller en plötslig idé.
Vi finns till hands för alla de som vill ha hjälp, men vi gör det utan att synas.
Ibland upptäcks våra starter och landningar, men vi lyckas alltid blanda bort korten för dem som har sett det så att de inte blir trodda. Beklagligt nog, för det är inte i vårt intresse att få vissa av människorna förklarade som galningar, när det de sett faktiskt är sant.

Chefen tystnade och en tankfull tystnad lägrade sig i rummet. Jag stirrade som förhäxad på den blå och gröna planeten på väggen bakom Chefen och kunde nästan inte smälta allt det han berättat.

- Ert uppdrag, sa Chefen så plötsligt att jag ryckte till,- är att åka dit. Ni ska hålla kontroll på vad som händer, och rapportera förändringar av negativ karaktär till oss. Människorna där har bland annat upprepat vårt misstag; de har framställt förintelsevapen av mycket stor omfattning. Vi ska se till att de aldrig kommer till användning. Men för att kunna följa med i deras utveckling måste vi ha folk på plats. Ert uppdrag blir alltså att finnas där under en tid. En av er kommer att arbeta på planeten och en av er kommer att vara vår förbindelselänk, osynlig från Tellus.
Ni har en vecka på er att förbereda för uppdraget.
Som jag sa; det här är lagt under högsta sekretess.
Frågor?

Jael och jag ruskade på huvudena.

- Då avslutar vi här. Vi kommer att ha ytterligare en genomgång innan det är dags för avfärd.

Jael och jag reste oss och gjorde honnör, och Chefen besvarade den. Dörren bakom oss öppnades, och vi gick ut.
Eskorten, som tydligen väntat utanför, följde oss upp till startplattan.
Max väntade med sin kopter.
- Jisses, så bleka ni ser ut, utbrast han, när han såg oss.- Dåliga nyheter?
- Nja, svarade Jael,- bara en aning omtumlande.
- Diplomatiskt uttryckt, tillade jag.
- Och sekretessbelagt, sa Jael.
- Viktigpettrar, log Max.- OK, om min gamla kopter håller ska jag ta er tillbaka till landet.
Vi satt helt tysta under hemresan. Tankarna virvlade runt som ilskna getingar i huvudet. Det Chefen berättat slog det mesta jag hört i historieväg, och det här var dessutom sanning!

Max släppte av oss på ängen nedanför vårt hus och återvände snabbt till stan. Hans lungor skulle aldrig klara så mycket ren luft, påstod han med ett glatt leende.
Fåglarnas sång ersatte kopterns flapprande och lugnet infann sig åter.
- Jaha du, det var ett annorlunda uppdrag, sa Jael.
- Jag, som trodde att det skulle handla om någon förlist rymdkryssare eller komet på drift eller så. Men det här...
Jag tystnade.
- Undrar hur länge vi kommer att vara borta, sa Jael.
- Huvudsaken är att vi jobbar ihop, sa jag.
- Mmm.
Skymningen hade gått över i natt, som nästan blivit morgon innan jag somnade.


En vecka går snabbt när det gäller att förbereda ett uppdrag och man inte vet hur länge man ska vara borta.
Mycket skötte naturligtvis Byrån om, men likafullt var det en mängd praktiska detaljer vi var tvungna att ta hand om.
Mitt i veckan hade vi en fest, precis som vi brukar när vi ska ge oss i väg på uppdrag.
Våra kollegor var naturligtvis väldigt nyfikna på vad uppdraget gick ut på, men vi kunde inte tillfredsställa deras nyfikenhet den här gången. Jag tror inte jag har ägnat mig åt så mycket halvsanningar och dimridåer någon gång tidigare.
När alla festdeltagare gått och vi röjt av det värsta gick vi till sängs.
- Skönt att det här är över, suckade Jael.
- Håller med dig.
- Undrar vad det här uppdraget kommer att bli för något. Allt är ju så himla mystiskt och hemligt.
- Vi ska ju få en information till innan vi åker, påminde jag.
- Jo, i och för sig, men ändå. Det är klart att man undrar.
- Det är skönt att det är du och jag som åker på det, i alla fall.
Jael skrattade till.
- Vad skrattar du åt, undrade jag.
- Kommer du ihåg när vi träffades.
Jag kände hur jag rodnade, och tackade min Skapare för att det var mörkt i rummet.
- Jo, hur skulle jag någonsin kunna förtränga det? Usch, måste du påminna mig?! Jag har aldrig varit så generad i hela mitt liv.
Jael skrattade.
- Men tänk om jag inte hade chansat. Då hade du fortfarande dreglat efter mig, och jag hade aldrig fått chansen att uppleva Lumas bäste älskare.
Jag dängde huvudkudden i huvudet på honom.
Saken var nämligen den att Jael och jag träffades redan när uttagningen till rymdkadettskolan skedde.
Jag hade alltid drömt om att bli rymdkadett. Man är ju färgad av äventyrsserier och fantastiska historier med rymdkrig, strålpistoler, hjältedåd och annat spännande. Så mitt yrkesval var klart.
Jag såg Jael första gången redan när vi som aspiranter satt och tuggade på naglarna. Vi ville alla så förtvivlat gärna komma in i Kåren.
Jael var lång och mörk, och redan det var nog för att väcka mitt intresse. Att han dessutom såg väldigt bra och trevlig ut, gjorde mig inte mindre intresserad.
Vi började prata och blev kompisar. Medan vi väntade på resultaten från de första testerna fikade vi ihop i Flygförsvarets cafeteria. Bara det kändes om en delseger; att få fika bland gamla, redan anställda män och kvinnor i Flygförsvaret. Vilken känsla! Både Jael och jag satt storögda och tittade runt på alla uniformerade människor, som fikade, åt, pratade och skrattade, och oj, vad vi ville bli likadana som de.
Både Jael och jag klarade de testerna, och vi fortsatte att följas åt. Vi höll tummen åt varandra och log medlidande när någon av oss skulle in för ett nytt test eller samtal.
Vi blev alltså ihopkopplade redan från start.
Jag vågade inte visa något intresse, och Jael verkade helt omedveten.
Hur som helst, och här kommer det pinsamma som får mig att rodna varje gång det kommer på tal, var det ganska naturligt att vi firade ihop när vi efter två veckors intensivt nageltuggande väntan fick reda på att vi klarat oss igenom, och nu var på god väg att bli fullvärdiga kadetter i Flygförsvaret.
Kvällen och natten blev milt sagt blöt. Jag bodde närmast, alltså vacklade vi hem till mig när vi inte orkade dricka mer.
Jag kommer inte ihåg speciellt mycket av vad som hände när vi väl kommit hem till mig. Jag vet bara att när jag vaknade morgonen efter med en ruskig huvudvärk, så låg underbare Jael och sov bredvid mig. Det tog mig ett intensivt funderande att komma ihåg vad som hänt och varför Jael var hemma hos mig. Men allt eftersom huvudvärken släppte kom också minnet tillbaka, i alla fall fram till det att jag slocknade i vardagsrummet. Under mitt intensiva tankearbete vaknade Jael. Han slog upp ett ögonlock, log ett underbart leende, reste sig till halvsittande och gav mig en fullständigt bedövande morgonkyss.
- God morgon, min prins, sa han muntert.
Jag var för överraskad för att kunna säga något överhuvud taget.
- Har du någon frukost hemma, undrade han mitt i en jättegäspning.
- Ja, jo, eh, i köket.
- Bra, sa han och fortsatte när jag gjorde en ansats att resa mig:- Om du inte har något emot vidbrända ägg, svagt kaffe, och förkolnade brödbitar så fixar jag frukosten.
Min häpnad över situationen gav vika för ett skratt.
- Skönt, sa Jael.- Jag trodde att du skulle förbli stum eller med det där ansiktsuttrycket.
- Vilket ansiktsuttryck, undrade jag.
- Tja, ungefär som om jag varit din sedan länge avlidna morfars far du vaknat upp med.
- Jamen, jag fattar inte, sa jag.
- Vad fattar du inte?
- Hur du kom hit, och... Jag kände hur jag rodnade.
- Hur det kommer sig att jag stannade över natt, fyllde Jael i.- Jo, efter din glödande kärleksförklaring igår hade jag inte hjärta att lämna dig.
Han log ett brett vargleende mot mig, och jag rodnade ännu mer.
- Men nu tänker jag fixa frukost, gubben, sa han och klev resolut ur sängen.
Jag satt kvar, nu ännu mer besluten att ta reda på vad jag hade sagt.
Jag hörde hur Jael rumsterade om i köket, och det dröjde inte länge förrän underbara dofter kom smygande och fick mig att känna mig ordentligt hungrig.
Jag hasade ut i köket.
Jael hade dukat fram en jättefrukost med alla tillbehör, och höll på att steka ägg när jag kom in i köket. Jag satte mig på en stol vid köksbordet.
- Jael, började jag.
- Tyst nu, Johan, sa Jael.- Inga allvarliga samtal innan du har fått någonting i dig.
Han stekte färdigt äggen, lade upp dem på ett par tallrikar, och kom och satte sig. Utan att bry sig om mitt förvirrade och antagligen lätt fåraktiga ansiktsuttryck, högg han in på allt det framdukade.
- Ät nu, Johan, uppmanade han mig med munnen full av rostat bröd. Jag följde, om än något tveksam hans uppmaning. Det var gott, och plötsligt kände jag hur glupande hungrig jag var, och jag lät mig väl smaka.
Efter den synnerligen bastanta frukosten lutade Jael sig tillbaka och slöt ögonen.
- Nu börjar jag känna mig som en människa igen, förklarade jag nöjt.
- Mmm, sa Jael.
- Men du, sa jag.- Vad sa jag egentligen igår natt? Och vad hände?
Jael öppnade ögonen och log spjuveraktigt mot mig.
- Nähä du, det talar jag inte om. Jag kommer att använda det emot dig vid något senare tillfälle.
- Sluta larva dig, bad jag.
- Vadå larva mig?! Men så mycket kan jag säga att det var den mest enorma kärleksförklaring jag någonsin fått. Du deklarerade med stora gester att du älskade hela mig, till och med mitt födelsemärke på vänster skinka.
- Åh, jisses, stönade jag.
- Dina gester ledde till att en av dina porslinsvaser numera är byggsats modell svårare.
Jag stönade igen.
- När jag ville städa upp det, fortsatte Jael obevekligt,- fortsatte du att det finns 1000 vaser men bara en som jag.
Jag stönade ännu högre.
- Vidare gjorde du oemotståndlig reklam för dig.
- Jael, du behöver inte, försökte jag men avbröts:
- Du förklarade att du är en av Lumas bästa älskare, och att du mer än gärna demonstrerade det.
Jag hoppades att en lucka skulle öppnas under mig.
- Naturligtvis kunde jag inte motstå ett sådant erbjudande, och därför är jag här.
Jag tittade ned i bordet. Så hörde jag Jaels oemotståndliga skratt och tittade upp.
- Nej, Johan, jag bara driver med dig. Du var helt väck igår! Du föll ihop på soffan helt utslagen direkt när vi kom hit.
- Din skurk, utbrast jag och greppade sockerskålen.
- Lugn, sa Jael och höjde händerna.- Det jag sa var rena chanstagningen. Men den träffade tydligen mitt i prick.
Jag rodnade omedelbart.
- Jag ville bara ha det bekräftat.
- Men kunde inte jag ha fått tala om det själv, utbrast jag.
- Då hade jag fått vänta tills vi pensionerats.
Jael reste sig, kom runt bordet och lade armarna runt om mig.
- Var inte sur, bad han.- Det är ju ingen skada skedd. Tvärtom!
Han böjde sig fram över mig, och med en lång kyss började vårt förhållande på riktigt.


Förberedelserna gick vidare och snart var det dags att gå ombord på skytteln som skulle föra oss till den stora kryssare, som låg i omloppsbana.
Eftersom det var ett längre uppdrag hade vi betydligt mer bagage med oss än tidigare, och ombord på kryssaren hade flera kabiner ställts i ordning åt oss.
Avresan gick rent rutinmässigt, och snart var vi på väg mot den mytomspunna planeten Tellus.

Vårt första rymdsprång var extra pirrigt. Snart skulle vi uppleva det. Ett rymdsprång är alltid en både hisnande och farlig upplevelse. Vår teknologi till trots har vi fortfarande inte kommit tillrätta med riktigt alla problem som kan uppstå. Rymdturbulens och snabbt flyttande meteoriter är ett par av dem.
Men farorna till trots så går det inte att komma ifrån att det är en sagolik upplevelse. Vi gick upp på kommandodäck när det började närma sig. Det märktes att den övriga besättningen också var lätt spänd, alla övningar till trots. Alla förberedelser gick vidare. Alla visste vad de skulle göra, det var egentligen bara Jael och jag som var lätt överflödiga. I högtalarna hörde vi kapten beordra alla att inta sina stationer.
Vi satte oss ned i våra fåtöljer på kommandodäck, spände fast oss och såg de blinkande siffrorna räkna ned.
- Två minuter kvar, sa Jael. Jag kunde höra spänningen i hans röst.
- Det här kommer jag aldrig att vänja mig vid, sa jag.
- Inte jag heller.
- Om nu någonting går snett, sa jag,- så vill jag bara att du ska veta hur mycket jag älskar dig.
- Inget kommer att gå snett, sa Jael,- men jag älskar dig också.
Siffrorna tickade ned. 10, 9, 8, 7.
- Då så, sa Jael.- Då åker vi.
Som om en jättehand tryckts över oss, pressades vi ned i våra stolar. Det var svårt att fixera blicken, men stjärnorna runt om oss, som varit klara prickar, blev som långa streck. Snabbt utjämnades trycket hos oss. Vi kunde andas normalt, och vi kunde röra oss som förut. Runt om oss var det ett enda gytter av lysande streck som med oerhörd hastighet kom emot oss och försvann.
- Wow, sa jag.
Jael tittade med stora ögon ut genom kommandodäckets ventiler.
- Inte illa, mumlade han.
Vårt rymdsprång var programmerat till fem minuter, och på hundradelen av en sekund lugnade vår omgivning ned sig. Vi hade klarat det.
Det här var det första av många hopp genom rymden. De skulle föra oss till vårt mål oerhört mycket snabbare än om vi färdats på vanligt sätt, med ljusets hastighet.

Resan fick snart olika rutiner. Vi var mycket noga med att hålla ett schema, som tidsmässigt motsvarade ett dygn. Vi åt på bestämda tider, sov och tränade på ungefär samma klockslag. Eftersom jag var den som skulle ned på Tellus, ägnade jag mycket tid åt att studera den litteratur som fanns tillgänglig i biblioteket ombord. Det fanns en hel del. Våra forskare hade ju följt Tellus sedan den var ett brinnande klot, och allt fanns beskrivet. Och då menar jag allt. Jag var tvungen att begränsa mig till nutidshistoria.
Jag upptäckte bland annat att Tellus snurrade mycket snabbare än min planet. Jag räknade ut att jag skulle hinna bli 25 Tellusår på ett av våra. Som längst skulle alltså mitt uppdrag vara i fyra år.
Det som väntade var rent tekniskt inga problem. Man hade gjort det många gånger förut. Jag skulle mentalt flytta till Tellus. Kroppen skulle stanna ombord på skeppet hos Jael. Jag skulle leva Tellusliv, och alltså inte vara medveten om Jael eller mitt riktiga liv. Jael hade möjligheter att styra mitt liv. Han kunde påverka mig genom tankar och ge mig idéer. Allt jag upplevde, gjorde, sa, läste och så vidare registrerades ombord. Det låter enkelt, men är inte helt problemfritt. Jag kunde ju bli dödat i förtid i någon olycka. Vi kunde göra om den här mentala förflyttningen, men det skulle vara slöseri med värdefull tid och resurser.

Tiden gick alldeles för snabbt. Tack vare rymdsprången kom vi snabbt allt närmare Tellus, och snart kunde våra instrument urskilja planeten från de andra i närheten.
Så en dag var resan slut. Skeppet låg nu i en omloppsbana långt bort ifrån Tellus, allt för att försäkra oss om att inte bli upptäckta.
- Ja, du Johan, sa Jael, när vi krupit i säng och släckt ljuset.- Sista natten.
- Det är nästan så att jag ångrar mig.
- Jag med. Fyra år!
- Men du kommer i alla fall att se mig.
- Det ska bli kul att upptäcka dig som baby, retades Jael.- Skriker dig röd i ansiktet, suger på napp.
- Träffar pojkar, retades jag tillbaka.
- Men tänk om du bara är intresserad av flickor.
- Då får väl du viska i mitt öra, och korrigera misstaget.
- Mm, jag får väl det.
- Lova att du håller ett vakande öga över mig!
- Varenda minut.
Vi låg tysta ett tag, i egna tankar.
- Jael, sa jag.
- Ja.
- Älska mig.
För att uttrycka sig diplomatiskt var det exakt det vi ägnade oss åt i ett antal timmar.

Vi kunde ha vaknat upp mer utvilade morgonen därpå. Vi startade upp rutinerna för överföringen. Jag kände en ilning genom kroppen av spänning. Nu var det allvar. Efter alla dessa veckor av förberedelser, nu skulle teori omsättas i verklighet. Vi gick ned till medicinavdelningen. Jag lade mig i den kuvösliknande sängen. En hurtfrisk sköterska hjälpte Jael att ansluta alla sladdar och slangar och trådar, och doktorn kollade så att alla instrument fungerade som de skulle och var tänkta.
- Då var allt klart, sa Jael. Han lät sammanbiten.
- Ja, det verkar så.
Jag hörde hur spänd min röst lät.
- Vi ses om fyra år, sa Jael med ett skevt leende.
- Jag älskar dig.
- Och jag dig.
Med tydligt motstånd tryckte Jael på knappen till datorn. Det enda jag märkte var några lampor som började blinka, några lysande siffror på en panel och ett stilla surrande. Jag blev tröttare och tröttare.

Det känns bra att du är här. Jag slipper att prata med mig själv. Sköterskorna tycker ändå att jag är gruvligt gaggig och senil som det är.
Jag har ju levat ett långt liv, långt och händelserikt. Men vet du, jag tycker att det ska bli ganska skönt att få avsluta mitt liv nu.
Se inte så förskräckt ut! Jag vet att det inte är långt kvar, du vet att det inte långt kvar. Så låt oss skippa hycklandet. Jag är nöjd med det jag fått vara med om, och det är ju en hel del.

Jag kommer inte ihåg så väldigt mycket från min allra tidigaste barndom. Jag växte upp i en stad utanför Stockholm. Mamma och Pappa tog mycket väl hand om mig och min syster.
Redan tidigt fick jag höra att jag hade lätt att lära olika saker. Du skrattar, du! Men det är sant. Och det gav mig lite problem, jag visste inte vad jag ville bli när jag blev stor. Det är en ren tillfällighet att jag slutade på det jobb jag hade när vi träffades. Det kändes lite som om det fanns någon speciell avsikt med min tillvaro, att det skulle visa sig längre fram.
Jag har ju arbetat med en mängd olika saker, många olika yrken. Jag har varit lyckligt lottad och fått ett långt liv.
När man blir så gammal som jag så är det lätt att inbilla sig saker. Men jag har känslan av att mitt liv inte är slut. Jo, här på jorden, men inte för gott. Jag tror att någonting annat tar över, väntar på mig. Fråga mig inte vad, men hela mitt liv har det känts som om jag haft någon med mig. Någon som vakat över mig, någon som har humor och därför sett till att jag gjort bort mig ibland. Det är nästan så att jag hört ett roat skratt när jag hamnat i situationer jag inte räknat med eller inte riktigt vetat hur jag ska ta mig ur. Det har inte varit någon som styrt mig, utan snarare som en osynlig "storebror". Jag menar, om jag beslutat mig för att köra i 180 kilometer i timmen på fel sida, mot trafiken, på Sveavägen, i rusningstrafik, så hade jag mycket väl kunnat göra det. Men efteråt, om jag överlevt, hade nog min "storebror" muttrat något i stil med: "Det där var väl inte så speciellt smart gjort?"...
Min "storebrorsa" har visat mig hur man ska göra olika saker, lärt och instruerat mig. Jo, det är faktiskt sant! Han lärde mig att knyta skorna genom en dröm. Det var en väldigt informativ dröm, typ "först lägger du vänstra snöret över det högra. Sedan trär du det skosnöret under det högra". Drömmen var så klart och tydlig att det inte gick att missförstå. Och morgonen efter kunde jag knyta skorna.
Han lärde mig också att simma. Då var det mer en panikåtgärd. Det var på Gotland. Jag var väl sex-sju år, och jag hade gett mig ut i havet för att plaska runt lite. Plötsligt upptäckte jag att jag inte längre bottnade! Jag kunde inte simma, men när jag sjönk ned under vattenytan fick jag en snabbinstruktion. Med hjälp av den lyckades jag både ta mig upp till ytan och iland. Jag antar att jag fått impulser, du vet "som en blixt från klar himmel", men jag kommer inte ihåg något exempel. Jo, jag lärde mig också hur man gör när man älskar två killar emellan. Jag kunde knappast bärga mig tills jag fick omsätta den instruktionen i praktiken!
He-he, du rodnar, du! Men du fick ju också ta del av dom kunskaperna, eller hur?
Min "storebrorsa" har haft synpunkter på det mesta jag gjort. Det har varit både beröm och kritik. Och jag gillar det. Det känns skönt att veta att något bryr sig, även om det kanske bara är inbillning. Men det har känts som om han verkligen älskat mig, och brytt sig om vad som hänt mig.
Som sagt, när man blir gammal inbillar man sig mycket, och gamla inbillningar man haft hela livet blir så starka att man till slut tror på dem.
Jag har fått leva under en väldigt spännande tid av mänsklighetens historia. Tänk när den första rymdstationen kom på plats! Eller den första bemannade stationen på Månen! Så oerhört spännande!
Jag vet att min tid snart är ute, och jag är väldigt tacksam för allt jag fått vara med om och uppleva. Det enda som retar mig lite för att jag inte varit med om är turistresorna till rymdstationerna. Men jag är för gammal.
Döden? Inte är jag rädd för den, inte! Den är som ett stort science fiction äventyr som jag får vara med om. Det är inte så att jag längtar efter att dö, men jag är definitivt inte rädd för den. Om man blir gammal, och har haft ett rikt liv, då kan det till och med vara så att man vill uppleva något nytt. När kroppen inte längre orkar med det jag vill göra, då kan det vara skönt att få gå vidare till något nytt och fräscht. Och det är just det jag tror att jag kommer att göra, när min kropp här ger upp.
Jag vet att jag inte har lång tid kvar. Det känns bra att veta att mitt liv finns ordentligt dokumenterat. Den som tänker ge sig i kast med min dagbok har ett omfattande arbete framför sig. Några 10.000 sidor. Handskrivet. Säkert intressant läsning, om man nu är intresserad av mitt liv.
Du har varit mitt stora stöd genom livet. Jag är så oerhört glad och tacksam att jag träffade dig. Tänk om jag inte snubblat över mina egna fötter och hällt min drink över dig, för, hur länge sedan är det, fyrtiotvå år sedan. Det var nog min "storebrorsa" som knuffade mig. Han hade alltid synpunkter på vilka jag skulle bli bekant med.

Jag vet att det är en replik som är tagen ur någon gammal roman, men jag känner faktiskt hur döden kommer allt närmare. Det är ingen obehaglig känsla. Tvärtom! Det känns skönt. Sitt här bredvid mig. Även om jag inte är rädd, så vill jag väldigt gärna att du sitter här.

Går tiden snabbt eller långsamt? Nu känns det som om det var ett ögonblick sedan jag slumrade till. Det är det inte, eller hur? Där ser man.

Så stilla allt är. Du sitter tyst, jag dåsar. Är det fåglar jag hör utanför? Det har jag inte hört förut. Håll min hand. Så varm den är.

Hur länge har du suttit här? Oj då! Du måste se till att få någonting i dig att äta. Jag finns kvar när du kommer tillbaka. Jag har ingen lust att dö ensam.

Är du redan tillbaka? Jag är kvar. Jag lovade ju. Men...Jag skulle...vilja...Jag älskar dig...Inte lång tid...Känns....ovant...Skönt...Ingen fara...



Jag sträckte på mig och gäspade så att det knakade i både leder och käkar.
- Välkommen tillbaka, Johan, log Jael.
Jag stirrade fånigt på honom.
- Är jag här? Dog jag? Redan?
- Japp, sa han och log med hela ansiktet. Han såg ut precis som jag kom ihåg honom.
- Du har varit borta i fyra år, och levt ett helt liv på Tellus.
- Jisses.
- Vårt uppdrag är en total framgång. Hur mycket kommer du ihåg?
- Inte mycket, erkände jag.
- Vi har allt på band, så du kan se allt om du vill.
- Hur tycker du att det gick för mig.
- Jovars. Du var inte mer korkad eller klantigare än någon annan.
Jag försökte smälla till honom, men orkade inte.
- Du var faktiskt mer framgångsrik än vi kunde hoppats på.
- Bra, sa jag. Magen gav ifrån sig ett rytande.- Jag är hungrig, och törstig och trött.
- Ingenting annat, retades Jael.
- Inte just nu, men vänta bara tills jag fått tillbaka mina krafter. Vi har ju några år att ta igen.
Jael skrattade.
- Skönt att höra att du är dig lik.
Så blev han lite allvarligare.
- Jag har saknat dig. Mycket!
- Men nu är jag tillbaka, sa jag.- Fixa lite mat och någonting att dricka, låt mig vila några timmar. Och säg åt kapten att sätta fart på den här skorven så att vi kommer hem någon gång.
- Ska bli, Chefen, skrattade Jael, och gjorde en fullständigt regelvidrig honnör.

Några timmar senare var jag tillräckligt utvilad för att kunna kliva upp. Jag blev starkare för varje minut, och om inte annat bevisade jag det senare på natten tillsammans med Jael.

Hemresan gick snabbt, delvis beroende på att jag tittade på det liv jag levt på Tellus, från födsel till död. Jael satt bredvid och berättade var och hur han ingripit.
Filmen rullade på i tredimensionellt. Genom mina ögon upplevde vi Tellus. Resor, arbete, glädje, besvärligheter, sorg, kärlek. Det var intressant.
- Här snabbinstruerade jag dig i konsten att simma. Det hade varit snöpligt om allt tog slut efter sex år.
- Här, garvade Jael,- visade jag dig det som du och jag oftast praktiserar. Jag sparade en del, lite mer avancerade varianter åt dig att upptäcka själv. Och det gjorde du ju.
Jag kände att jag rodnade.
- Här stoppade jag dina planer på en diplomatkarriär. Du skulle ha blivit mycket framgångsrik, men också få mäktiga ovänner. En av dem skulle ha sett till att du blev lönnmördad 38 år senare.
- Vänta, hojtade Jael plötsligt.- Stoppa bandet där!
Jag stoppade uppspelningen.
- Titta lite extra på den där killen. Han bakom pelaren.
Jael pekade, och jag såg en mörkhårig kille med charmigt utseende, ungefär jämnårig, lite på avstånd. Det var något bekant över hans utseende.
- Vad är det med honom?
- Du känner inte honom än, men det är Thomas. Du kommer att lära känna honom, tro mig. Jag var tvungen att ingripa för att ni skulle börja prata. Ni kommer att leva ihop.
- Ja, honom kommer jag faktiskt ihåg! Så det var du som låg bakom det, i alla fall!
- Så klart. Det var den bästa av de olika individer, som du omgav dig med. Du skulle se de exemplar jag kollade upp och såg till att du inte etablerade någon kontakt med, dina intentioner till trots! Thomas var dessutom bara kompis med en av dina kamrater. Jag valde honom med omsorg. Kör bandet vidare så får du se.
Bandet rullade vidare. Hela mitt Tellusliv spelades upp. Vissa delar kunde vi hoppa över, det hände inte speciellt mycket. Jael förklarade för mig var han puffat mig, och vad som hade hänt om han inte gjort det, och vad som hänt om jag inte hade följt hans uppmaningar.
- Fascinerande, sa jag, när vi ett par veckor senare hade sett mitt liv på Tellus rulla förbi.
-Att se sig själv dö var nog det häftigaste.
Kaptenen kom in i rummet vi satt.
- Vi börjar närma oss hem, sa han. -Om ni vill se vår planet lite grann utifrån, så har ni chansen nu. I och för sig misstänker jag att ni redan sett det ett antal gånger, men jag tycker att det är lika vackert varje gång.
- Det måste vi se, sa Jael. -Vi kommer alldeles strax.
Kaptenen gick ut.
- Jael, vi är snart hemma igen., sa jag.

Det dröjde inte länge förrän vi var tillbaka på gården. Vi stod på terrassen och såg solnedgångarna färga himlen i olika nyanser.
- Äntligen, sa han. -Fyra långa år.
- Fast jag har ju hunnit med en del, log jag.
- En hel del, sa Jael.
- Nu är det bara du och jag ett tag, sa jag nöjt.
Någonstans i fjärran sjöng en fågel och en stilla kvällsbris blåste genom träden.
Sjön låg spegelblank och Sol Tvås sista strålar reflekterades i den.
- Bättre än så här kan det väl knappast bli, mumlade Jael tyst.
- Nej, svarade jag.
I fjärran hördes en kopter närma sig.
Jag suckade.
- Inte igen!
Jael skrattade.

Tillbaka till Historieförteckningen