EN JULSAGA
Micke var på ett alldeles utomordentligt dåligt humör. Allting som överhuvud taget kunde gå snett, hade också lyckats göra det.
När det inte var kunder i varuhuset som strulade, så var det personalen som gnällde. Bara för att han hade väktaruniform ansågs han tydligen vara lovligt byte för alla gnällande och klagande personer i Stockholms län.
Så här i jultid var folk som tokiga. Det var trångt och varmt, och den beryktade julfriden verkade så långt borta som de över huvud taget var möjligt. Barn skrek, föräldrar slet i sina barn, äldre hytte med käpparna och alla verkade stressade.
Ett antal, enligt Micke oerhört korkade, kunder hade trott att de larmade nödutgångarna var vanliga utgångar trots skyltar och att de var stängda, och kunderna hade haft noll förståelse för att de inte fick gå ut genom de dörrarna.
Varuhuset i sig självt var dessutom på mycket lekfullt humör. Brandlarmet hade fått något slags ryck och skickat tre indikationer på storbrand efter varandra på samma dag. Eftersom det var direktkopplat till brandkåren hade uppståndelsen blivit maximal. Micke rös när han tänkte på vad brandbefälet kallat den tekniska installationen i huset.
Personalen hade i julhysterins tecken proppat alla nödutgångar fulla med tomkartonger och emballage, trots tillsägningar och tjat från hela vaktstyrkan. Micke log ett bistert leende när han tänkte på fru Nilsson på damavdelningen. Hon hade blivit grönblek i ansiktet och sprungit storgråtande därifrån när Micke målade upp ett scenario om vad resultatet kunde bli vid brand och blockerade nödutgångar. Scenariot innehöll ett icke föraktligt antal mycket detaljerat beskrivna förkolnade kroppar.
Varuhuschefen hade lite senare kallat upp Micke till kontoret och i skarpa ordalag förklarat att sådana beskrivningar icke tilläts, vare sig de var sanna eller icke, och vare sig Micke var gruppchef för väktarna eller inte. Det senare var ju lätt avhjälpt. I rummet bredvid satt fru Nilsson och hulkade förtvivlat, tröstad av varuhuschefens sekreterare.
Dessutom vägrade julstämningen att infinna sig. Det var dagen före julafton, och likafullt så saknades julstämningen helt och hållet.
Där fanns hur mycket attribut som helst i form av kulor till granen, glitter, julpapper, plastgranar och julsångerna i högtalarna. Men det började ju redan i mitten på november och stod Micke upp i halsen. Det fattades snö! Ute var det kallt, småblåsigt och regnigt. Ett tag till med det vädret och det skulle antagligen växa ut simhud mellan tårna.
Annat var det när Micke var liten! Då var det vita jular och stjärnklara himlar. DET var som julen skulle se ut, det!
Micke muttrade tyst och halvsurt, och fortsatte stängningsronden i det halvt nedsläckta och tomma varuhuset.
I sin irritation sparkade Micke till en plastjulgran, som blinkade med sina ljus i olika färger.
I samma ögonblick sprakade det till och en mindre ljusexplosion bländade Micke för ett ögonblick. När han kunde se igen, och stjärnfallet framför ögonen lagt sig till någon enstaka komet upptäckte han att en vilt främmande man stod framför honom. Mannen lutade sig lite nonchalant mot disken med de senaste herrslipsarna i siden, och studerade naglarna på ena handen. Han var mycket snyggt klädd med dubbelknäppt kostym, och skjorta och slips i matchande färg. Han verkade vara i 45-årsåldern.
- Ve..ve..vem är du, stammade Micke.
- Jag undrar, sa mannen mer till sig själv,- vad det är för fel - egentligen alltså!? Vad är det som får vissa individer att bli så oerhört griniga så fort Den Stora Högtiden nalkas?
Micke fingrade på kommunikationsradion.
- Ja, när det egentligen är Glädjens Fest, fortsatte mannen.- Då surar vissa av er ihop och blir alldeles fan-tas-tiskt gnälliga.
- Vem är du, frågade Micke, den här gången med rösten under kontroll och lite mer bestämt.
- Vem jag är, undrade mannen.- Men snälla du! Så många gånger som vi har träffats! Må så vara att jag haft en lätt förklädnad, men nog borde du känna igen mig.
-Nej, det gör jag inte, sa Micke och tryckte in anropsknappen på radion, som omedelbart började spela en lätt uppoppad version av Jultomtarnas Vaktparad.
- OK, OK, sa mannen med ett lätt irriterat tonfall.- Jag borde haft något mer personligt namn, som slår bättre. "Tomten" är nog lite för allmänt. Jag får ta upp det med marknadsavdelningen.
- Tomten, sa Micke och började tvivla på att han var riktigt vaken.
- Stämmer, sa mannen.- Du vet, vi som klättrar upp och ner ur skorstenar. Världens största paketleverantör, ett av världens största bolag. Bara portokostnaderna går på i runda tal 34 miljarder per år, några miljoner fram eller tillbaka. Medgives att det där med helskägg och huva och Ho-ho-ho är lite småfånigt, men håll med om att det varit effektivt ur marknadsföringssynpunkt.
- Men vad gör du här, undrade Micke.
- Nog för att vi är häftigt decentraliserade, men vi har koll på våra äldre stamkunder, sa Tomten.- Och nu har vi haft dig under uppsyn ett tag. Vad är det för fel på dig, egentligen?!
- Vadå fel, muttrade Micke.
- Tja, man börjar ju undra om det är något kemiskt med uniformen eller så. Avdunstningar som gör dig grinig och gnällig och sur i största allmänhet.
- Jag är inte sur, mumlade Micke surt.
- "Jag är inte sur", härmade Tomten.- Nänä, inte ett dugg, va'? Det är därför du går och är elak mot alla, inklusive små barn. När lindrade dina ögon sist? Ja, förutom när du hade Hongkongflunsan för två år sedan?
- Jag tror inte det här händer, sa Micke.
- Naturligtvis inte, sa Tomten syrligt.- Och vad är då jag? En läbbig hallucination?
- Vad vill du mig, undrade Micke.
- En attitydförändring, kompis, sa Tomten.- Ett litet leende, ett vänligt ord, en snäll tanke.
- Och varför det?
- Det är ju jul, sa Tomten.- Och du vet, bara snälla barn får julklappar.
Och med ett Ho-ho-ho sprakade det till och Tomten försvann.
Micke blev stående ett tag. Vilken dröm!
Han fortsatte stängningsrundan på varuhuset full av tankar på vad Tomten eller Vad-det-nu-var hade sagt. Han log fånigt för sig själv; Tomten hade hälsat på honom.
Micke kom ned till personalkontrollen där Ann satt. Hon var nära upplösningstillstånd, och när Micke kom tittade hon på honom med ett hjälplöst uttryck i ansiktet.
- Snälla Micke, hjälp! Det är jätteknas på datorn. Den indikerar besökare på herravdelningen, och dessutom på avdelningarna runt omkring. Men det finns ingen där! Jag har kollat via monitorerna. Den enda som fanns där var du. Och när jag försökte få tag på dig via radion spelade den bara julmusik.
- Lugn, lugn, sa Micke.- Det är ingen fara.
Så skrattade han till.
- Det var bara Tomten.
Ann stirrade på Micke.
- Nu går vi hem för idag, sa Micke, som insåg det hopplösa i att förklara vad som hänt.
Utanför personalentrén var det mörkt och kallt. Natten var stjärnklar och det hade börjat snöa. När de precis låst dörren till varuhuset och skulle skiljas åt sa Micke plötsligt:
- Och du Ann - en riktigt God Jul!
Ann log ett varmt leende, det första på mycket länge.
- Det samma, Micke!
Och någonstans i natten ovanför dem hördes pinglandet från bjällror och ett Ho-ho-ho, som avlägsnade sig.