Historien utspelar sig i början av 1970 talets Amerika. Den 7 november 1972 är det presidentsval i USA. Sittande president är en republikan, Richard Nixon, som ställs inför omval. Demokraternas kandidat är efter diverse mystiska aktioner George McGovern. Demokraterna hade upprättat sitt högkvarter inför valkampanjen i hotelldelen av den enorma Watergatebyggnaden i Washington. Watergate innehåller också kontor och privatvåningar.

Jag skall nu följa det politiska spelet inför valet och följderna av detta spel som utvecklades till en stor skandal och ledde till att Richard Nixon som förste president i Amerikas historia fick avsäga sig från sin post som president den 9 augusti 1974.

Det var väldigt många personer inblandade i denna härva, jag har markerat personer som nämns för första gången med fet stil. På sidorna 8-10 finns också bilder och en kort beskrivning av de som fick lida mest av skandalen.

Den 9 augusti 1974 avsade sig Richard Nixon som president över Förenta staterna. Detta efter stora påtryckningar från det amerikanska folket och sitt eget parti. Varför tvingades han nu göra detta?

Den avgörande händelsen skedde den 17 juni 1972 då fem män bröt sig in i Watergatebyggnaden i Washington där demokraterna hade upprättat sitt högkvarter inför presidentvalet 1972. Inbrottstjuvarna hade med sig inspelningsapparatur och filmkameror. Nattvakten märkte dock att det hade varit ett inbrott och larmade polisen som var snabbt på plats och tog dem på bar gärning. Hos inbrottstjuvarna fann man en massa $100 sedlar, alla i nummerföljd, samt ett telefonnummer till Howard Hunt - som var presidentens juridiska rådgivare. Bob Woodward och Carl Bernstein, två journalister på Washington Post, undersökte dessa uppgifter noga och spårade pengarna till Maurice Stans, som var kassör på CRP - kommittén för presidentens återval. De började nu ana "ugglor i mossen" och bestämde sig för att reda ut vad som egentligen försiggick. Det visade sig att Stans hade en speciell fond som gick till "fula tricks". Republikanerna sysslade nämligen med många "fula tricks" för att sabotera för demokraterna. Bl.a hade de skickat brev med Edward Muskies, den starkaste av demokraternas kandidater, brevpapper och undertecknade det med "från en annan kandidat".

I brevet stod det att två av de andra kandidaterna var alkisar och sexdårar samt att den ene hade en oäkta dotter.

Detta skapade en verklig missämja mellan kandidaterna och snart var tre av de fyra kandidaterna knäckta och republikanerna fick möta den kandidat de ville, George McGovern.

Innan valet år 1972 pumpade pressen ut information om denna fond och om republikanernas smutsiga spel, men Nixon tog ändå hem en av de största segrarna någonsin i det amerikanska presidentvalet.

Två månader senare dömdes inbrottstjuvarna och två män från vita huset till fängelse för inbrottet i Watergate. Samtidigt beslutade senaten att tillsätta ett speciellt utskott som skulle undersöka Watergateaffären och andra oegentligheter i Nixons valkampanj. Nu började vittne efter vittne träda fram och tala, vilket gjorde att Nixon blev nervös och började avskeda folk till höger och vänster. I juni 1973 kom det fram att Nixon hade hemliga inspelningar från alla viktiga tjänsterum i Vita huset sedan sommaren 1970. Utskottet såg att detta var de bevis som behövdes och krävde att få banden. Nixon vägrade men gick efter många om och men med på att ge ifrån sig banden. Det lustiga var att det ibland var luckor på upp till 18 minuter på vissa band. Nixon hade medvetet spelat över vissa delar av banden. I februari 1974 tog det juridiska utskottet upp frågan om Nixons avsättning. Men innan man hunnit rösta kom ytterligare ett band fram som skulle vara helt avgörande. Däri uppmanar Nixon sin medhjälpare att förmå CIA att sabotera FBIs utredning av Watergate. Detta var ju solklart hindrande av rättvisan och
Nixon ställdes inför riksrättsåtal.

Så sent som den 5 augusti 1974 medgav Nixon att tänker stanna på sin post "kosta vad det kosta vill", men redan fyra dagar senare tvingades han avgå.

Detta var ett exempel på hur smutsigt och oärligt det politiska spelet kan vara. Jag tror att det skett åtskilliga "Watergateskandaler" under historiens gång, och att vi har många kvar att vänta. Troligt är väl dock att de inte kommer mörkläggas i ett så tidigt skede att de inte hinner uppmärksammas av folket.

Det hela tog egentligen fart efter en händelse som ägde rum natten till den 17 juni 1972.
En nattvakt i Watergatebyggnaden gick sin sedvanliga rond då han upptäckte att låskolven på en dörr från garageområdet hade tryckts in och tejpats fast så att dörren gick att öppna utan nyckel.
Frank Willis, som nattvakten hette tog bort tejpremsan, men när han passerade dörren på nästa runda satt en ny remsa över låset. Willis förstod att det bara kunde betyda att det handlade om ett inbrott och att inbrottstjuvarna befann sig i byggnaden, så han larmade snabbt polisen. I en lägenhet mitt emot Watergate stod Al Baldwin och höll utkik. Han hade kontakt med inbrottstjuvarna via Walkie-talkies, och när han fick syn på tre män ledigt klädda och med dragna vapen försökte han varna dem, men försent. Inbrottstjuvarna blev gripna på bar gärning med buggningsutrustning och filmkameror i sina väskor. FBI var också de snabbt på plats och kunde redan dagen efter inbrottet identifiera inbrottstjuvarna som från början uppgivit falska namn.
Inbrottet i Watergate planlades hos justitieministern John Mitchell- lagens främsta väktare. Vid planläggningen var också Jeb Magruder-Nixons kampanjchef, John Dean- presidentens advokat, samt Gordon Liddy- Chef för en grupp som ägnade sig åt "fula tricks" närvarande. Totalt hade man tre möten där Liddy framhöll vilka åtgärder som var lagliga och inte.

När man dagen efter gripandet ställde de fem männen inför häktningsdomaren var Robert Woodward, journalist vid Washington Post närvarande. En av de gripna var James McCord. Han uppgav att han arbetade som säkerhetsman åt CRP - Kommittén för presidentens återval. McCord hade också ett förflutet inom CIA. När Woodward hörde detta började han ana att det var något som inte riktigt stod rätt till. Denna tanke förstärktes ytterligare då han fick nys om att man hos två av inbrottstjuvarna påträffat anteckningsböcker med telefonnummer, och att Washingtonnumret till en H.H med tillägget W.H var infört i båda. Då han undersökte denna uppgift visade det sig att numret gick till Vita Huset och H.H stod för Howard Hunt-vita husets juridiska rådgivare, som jobbade åt Charles Colson - presidentens speciella rådgivare.
Woodward började nu skriva ned sin artikel, men så fort han hade avslutat ett nytt ark tog en annan journalist hand om den och som han uttryckte det "finslipade" den lite. Journalisten hette Carl Bernstein och de skulle nu tillsammans nysta upp denna otroliga härva som skulle leda till Nixon-administrationens fall drygt två år senare.

Tidigare presidenters "fuffens"
Nixons förmodade inblandning i inbrottet var i sig inget nytt, och inte speciellt många brydde sig om det heller. Amerikanska presidenter hade tidigare varit involverade i politiska skandaler såsom stöld, avlyssning och inbrott, men de hade dittills aldrig tagits på allvar.Jag kan ge några exempel:

Roosevelt hade inrett en särskild kur under sitt rum där det satt scenografer och skrev ned allt som sades. 1982 avslöjades även att han hade hemliga bandinspelningar från 1940. I början av åttiotalet kom det samtidigt fram att Truman hade spelat in band och att Kennedy hade bandat både besökare och sin hustru under de sista 16 månaderna av sin presidentstid. Eisenhower hade använt sig av en kombination av band och diktafoner för att hålla sig informerad. Johnson hade låtit avlyssna Goldwater1964. Demokraterna hade också de haft inspelningsapparattur i republikanernas högkvarter.

Bakgrund
Egentligen började inte skandalen med Watergate-inbrottet utan med tre andra incidenter, den första tre år tidigare. När Nixon 1969 svor presidenteden stördes hans triumf av en skara Vietnamdemostranter, och protesterna mot Vita Huset ökade ständigt.
Det var främst tre olika "saker" som skrämde Nixon: Fredsrörelsen "de svarta pantrarna", vänsterradikala och läckor till pressen. Framförallt läckor till pressen.
Den 9 maj 1968 rapporterade New York Times att amerikanska bombplan (B-52) gjorde bombningar mot Laos och Kambodja för att förstöra de nordvietnamesiska underhållsbaserna där. Denna uppgift orsakade bestörtning i Vita Huset, och irritationen över att det fanns en läcka växte. Två år senare, den 13 maj 1971, publicerade New York Times återigen sprängstoff. Den här gången var det utdrag ur en stor serie hemliga dokument, de så kallade "pentagondokumenten". Däri klargjordes att Förenta Staternas regering sedan 1954 medvetet vilselett allmänheten i fråga om sina mål i Vietnamkriget.

Nu skedde en oerhört viktig övergång i Vita Huset. Irritationen övergick till lagbrott. Nixon själv var fruktansvärt upprörd och sa: "De här jävla läckorna måste stoppas. Hemliga papper måste skyddas". Det var då de sk "rörmokarna" kom in i bilden. Det var den grupp män som skulle täppa till alla läckor till pressen från Vita Huset. Chef för de här "rörmokarna" var Egil Krogh -presidentens biträdande medarbetare i inrikesfrågor. Howard Hunt och Gordon Liddy hörde också till dem. "Rörmokarna" gjorde verkligen allt för att hitta läckan. De gick till och med så långt så att de buggade presidentens egna telefon. Men trots ansträngningarna hittade de inget. Detta var början på en rad handlingar som ledde till presidentens fall.

"Fula tricks"
Republikanerna använde sig också av en hel del "fula tricks" mot demokraternas kandidater. Nixon såg nämligen ut att bli en engångspresident, då man tittade på siffrorna från mätningar i början av 1971. Den mest framstående av demokraternas fyra kandidater var Edward Muskie.Nixon lär i mars 1971 fått ett PM som löd: "Om Muskie inte blöder före New Hampshire vinner han säkert där".
En ung advokat vid namn Donald Segretti blev då uppringd av Dwight Chapin, en gammal collegekamrat till Segretti, och erbjöd honom jobb i Vita Husets stab inom CRP. Egentligen var det "fula tricks" Segretti skulle utföra, men enligt honom själv så visste han inte om det då han blev anställd. Segretti tror också att Chapin inte visste om vilka allvarliga saker som inträffade, utan bara följde order uppifrån. Dessa order skulle komma från H.R Haldeman- presidentens närmaste medhjälpare.
CRP gjorde alla möjliga tricks för att få demokraterna på fall. Exempelvis så beställde de limosiner, pizzor och bjöd in ambassadörer i demokraternas namn vid en insamling till den demokratiska valkampanjen. De beställde också tusentals blomsatser på kredit. Detta resulterade för demokraternas del att de istället för att driva in pengar fick ägna sig åt att be diplomater och ambassadörer, blom och pizzabud om ursäkt.

Segretti lär också skrivit ett brev på Muskies brevpapper till Jacksons högkvarter. Brevet var undertecknat "från en annan kandidat". I brevet stod att de två kandidaterna Humphrey och Jackson var alkisar och sexdårar samt att Jackson hade en oäkta dotter. Allt detta var naturligtvis lögn, men CRP lyckades med det de ville, att skapa missämja mellan kandidaterna, och till våren var Muskie knäckt. På detta sätt fick republikanerna möta den kandidat de ville, George McGovern som inte skulle ha en chans mot Nixon till hösten.

"Penningspåret"
FBI var väldigt snabba på att "snappa" upp information om inbrottet och Nixons inblandning. Redan sex dagar efter inbrottet hade de lyckats spåra inbrottstjuvarnas $100 sedlar till Mexico och sedan till Maurice Stans, som var kassör i CRP. Att man kunde spåra dessa sedlar var att man hos inbrottstjuvarna fann $2300 i $100 sedlar, alla i nummerföljd! Stans blev intervjuad den 23 augusti 1973, då förnekade han all inblandning med kommité-pengarna i Mexico. Men idag kan man bevisa att han ljög. Hans utbetalningar kunde avslöjat högt uppsatta personer. Då Haldeman fick reda på att FBI kunde bevisa Vita Husets inblandning tog han snabbt kontakt med Nixon. Nixon bad då Haldeman säga till CIA-chefen Richard Helms att sabotera FBI utredningen. Denna sabbning skulle sedan bli en av de faktorer som skulle få Nixon på fall, eftersom det var solklart "hindrande av rättvisan". FBI kunde dock fortsätta med sina undersökningar under hela sommaren och samlade på sig en massa information om inbrottet och CRPs "fula tricks" samt missbruk om valkampanjen m.m.
FBI var dock hindrade av lagen att säga något.

Det var här de två journalisterna vid Washington Post spelar sin viktigaste roll. De hade kontakter som gav dem i stort sätt samma information som FBI visste, ja till och med mer. Woodward hade en hemlig källa, "Deep throat", som hela tiden ledde dem på rätt spår. Du kan läsa mer om "Deep throat" senare.
"Deep throat" gav Woodward bl.a. tipset "följ pengarna" och "Vem kontrollerar pengarna". Woodward och Bernstein följde pengarna och hamnade hemma hos en kvinna som stod med på Stans lista över utbetalningar. Watergates okända hjältinna, bokförerskan Judy Hoback.

Woodward och Bernstein hade stor hjälp av henne, men hon var väldigt rädd för att bli skuggad och/eller mista jobbet och bli hotad. Hon sa att det var tretton eller fjorton män som fick betalt ur en hemlig fond för "fula tricks" och avlyssning som Stans hade i sitt kassaskåp. Men av dessa var det bara sex eller sju som var inblandade. Hon berättar också att samtliga inblandade var med i det politiska utskottet. Hon var säker på att Jeb Magruder, samt Gordon Liddy var inblandade och fick pengar ur Stans fond. Med största sannolikhet skulle också Fred LaRue- CRPs vice chef och John Mitchell vara inblandade.
En annan som tidigare delat ut pengar var dåvarande kassören i CRP, Hugh Sloan, men han slutade för att han var för ärlig.
Enligt Judy fanns det från början $700.000 i fonden men utbetalningarna stegrades hela tiden och nu fanns bara hälften kvar.

Alla artiklar i Washington Post före valet 1972 handlade om den hemliga fonden hos Stans och nyckelpersonerna var Bob Haldeman, Maurice Stans och John Mitchell. Mitchell dementerade allt i en intervju med honom i september 1972.
En höstnatt 1972 ringde Carl Bernstein justitieministern och meddelade att de tänkte publicera en artikel som avslöjade att Mitchell var den som kontrollerade kassan, men att han först ville kolla lite fakta. Det enda Mitchell fick ur sig var "Jeeeesus, skall ni skriva all den här smörjan i tidningen" och "Om ni publicerar den skall Katie Graham få sina bröstvårtor nupna med järntänger…" Katarine Graham var tidningsutgivare på Washington Post.

Washington Posts artiklar fick ingen större respons och inte många hade brytt sig om vad som hade hänt på Watergate ifall inte Carl och Bob hade släppt en "bomb" den 25 oktober 1972. De skrev då en artikel som handlade om Haldemans inblandning i fonden, att det var han som var den femte kontrollanten av fonden. Washington Post slog upp artikeln stort. Den förtäljde att Hugh Sloan hade pekat ut Haldeman inför juryn i brottsmålsrättegången, som hölls bakom lykta dörrar. Uppgiften hade bekräftats av en FBI agent, "Deep throat" samt en jurist. Men artikeln var felaktig. I en TV-intervju förklarade Sloans advokat att Sloan inte alls hade vittnat mot Haldeman, och Vita Huset fördömde öppet tidningen.
Washington Post fick dock upprättelse när de senare kunde visa att visst hade de fel, men Sloan hade inte heller förnekat att Haldeman var den femte personen som kontrollerade fonden. Men han hade inte vittnat om det eftersom han inte blivit tillfrågad. Nu sändes också ett kvartslångt nyhetsprogram om Watergate gjort av CBSs Walter Cronkite. Presskollegorna trodde inte på det och CBS-chefen tyckte inte om det alls. Han ringde till och med Vita Huset och bad om ursäkt. Presidenten blev också han mycket aggressiv mot pressen och gjorde allt för att tysta ned den.

Valet 1972
När sedan presidentvalet ägde rum den 7 november 1972 tog Nixon en jordskredsseger, trots Washington Post och Walter Cronkite. När Nixon blivit återvald försvårade det Posts agerande, som fortfarande ansåg att någonting var fel. Arbetet flöt inte på lika bra som tidigare, ingen var särskilt villig att tala. Men de fortsatte med att leta efter underliga förseelser som hade samband med Vita Huset. Hade det inte varit för pressen hade Watergate aldrig kommit i dagen, någonsin.

I Januari 1973 förklarades Howard Hunt och de andra inbrottstjuvarna skyldiga. Den som fick det högst straffet var Gordon Liddy, som fick skaka galler i över fyra år. I samtliga fall fick de dömda betala $400 000 i böter. Domaren John Sirica, som för övrigt kallades "maximun John" för att han utmätte så stränga straff, antydde på strafflindringar om de dömda ville berätta hela sanningen, vilket han ansåg att de inte hade gjort. Men det var väldigt svårt att hitta några som var villiga att tala när det gällde en så högt uppsatt person som presidenten.
I februari 1973 beslutade senaten att tillsätta ett särskilt utskott som skulle undersöka Watergateaffären. Redan samma dag överlade Mitchell, Haldeman, Erlichman och Dean om hur man skulle omintetgöra en allt för noggrann undersökning. Det var tillslut Nixon själv som fick den räddande idén. Det var presidentens förbehållet att tillåta eller förbjuda sina medarbetare att ställas till svars inför domstol eller parlamentariska utskott, och Nixon tänkte inte lämna något sådant medgivande. Tillslut fick dock domstolen en man till att tala. Det var James McCord, en av inbrottstjuvarna, som i ett brev till domare Sirica erbjöd sig att träda fram. Efter att McCord talat lättade spänningen och även Jeb Magruder vågadeträda fram. Han avslöjade att John Mitchell och John Dean var de som hade planerat inbrottet. Dean började nu skaka i knäna och var livrädd för att han själv skulle få skulden för Watergateinbrottet. Han förklarade sig därför beredd att sätta sig över Nixons veto och vittna inför åklagarmyndigheten.

President Nixon började nu bli paranoid och litade inte på någon. Han var oerhört hatisk mot pressen och hade sagt åt lämpliga personer att göra vad som behövdes för att stoppa läckorna till dem.
Den 30 april 1973 lät Nixon avskeda Bob Haldeman, John Erlichman och John Dean.

Den dåvarande åklagaren ersattes också med en man vid namn Archibald Cox. Cox och hans medhjälpare var fast beslutna att låta lagen ha sin gång. Detta var ett ganska tungt åtagande med tanke på att de hade hela Vita huset emot sig.
När nu vittne efter vittne steg fram fick det amerikanska folket se vad som hänt i Watergateaffären.

Den 17 maj gick Watergate in i en ny fas. Då inledde ett särskilt senatutskott offentliga TV-sända förhör. Deras uppgift var inte bara att reda ut Watergateaffären utan också oegentligheter i Nixons valkampanj. Woodward-Bernstein släppte samtidigt en artikel som innehöll detaljer som de samlat på sig de sista månaderna. Artikeln avslöjade bland annat att det hemliga arbetet sträckte sig tillbaka till 1969.

Kvällen innan hade Woodward haft ett möte med "Deep throat" som sade att CIA höll på med elektronisk övervakning, och att de skulle vara försiktiga då det var mycket troligt att de var avlyssnade. "Deep throat" berättade också att Nixon hade hotat Dean till fängelse om han någonsin avslöjade säkerhetstjänsten säkerhet. En agent för Vita huset lär också förklarat för McCord att hans liv inte var mycket värt om han inte samarbetade.

Under senatsförhören den 25 juni läste John Dean upp en förklaring som var liktydig med en utförlig bekännelse. Detaljerat berättade Dean om hur Mitchell, Haldeman, Erlichman och han själv hade planerat inbrottet. Dean själv hade under planeringen diskuterat med presidenten om hur inbrottet skulle gå till väga.

Ljudbanden
I denna svåra situation förklarade också en tjänsteman vid Vita husets säkerhetsavdelning att det sedan sommaren 1970 fanns hemliga avlyssningsanläggningar som automatiskt registrerade alla samtal i alla viktiga tjänsterum.
Utskottet insåg genast att dessa band var de bevis man behövde, och åklagare Cox krävde att banden skulle överlämnas. Nixon vägrade och hävdade att bandinspelningarna gjorts av historiska skäl och att det var personlig egendom. Eftersom Nixon vägrade lämna ut banden ville Cox döma honom för domstolstrots. Denna kamp mellan domstol och president startade en diskussion om hur mycket oinskränkt makt presidenten egentligen ska ha. Högre instans fastslog då att banden skulle överlämnas. Nixon vägrade igen, men gick med på att lämna en sammanfattning över banden. Då åklagaren inte gick med på detta såg Nixon bara en möjlighet att rädda sig: Den 20 oktober 1973 uppmanade han justitieministern att avskeda åklagare Cox. Justitieministern vägrade och blev då själv avskedad. Först den av Nixon personligen tillsatte efterträdaren rättade sig efter presidentens önskan. Nu började den amerikanska nationen resa sig mot presidenten och blev förbannade på Nixons uttalanden om att han stod över lagen och gav sparken åt alla som ville sätta dit honom. På en vecka mottog representanthuset omkring 180 000 skrivelser med krav på att presidenten skulle avsättas. Först nu förklarade sig Nixon beredd att lämna ut nio ljudband. När ljudbanden den 30 oktober skulle överlämnas till domare Sirica fick han dock bara sju av de nio som utlovats. Ett band uppvisade en märklig paus på hela 18 minuter, och även på de övriga sex banden stötte man ideligen på mindre luckor. Nixons advokater förklarade att det var fråga om tekniska fel och mänskliga misstag. Senare visade det sig att vissa partier på banden avsiktligt hade raderats. Ljudtekniker kunde dock göra några av de raderade ställena hörbara igen.

I februari 1974 tog representanthusets juridiska utskott upp frågan om Nixons avsättning. Utskottet begärde att ytterligare ljudband från perioden juni 1972 till juni 1973 skulle lämnas ut. Den 29 april kom Nixon släpandes med 50 stycken band med 1308 sidor utskrifter av de begärda ljudbanden till kongressen och pressen, men han medgav att utskrifterna inte var ordagranna utan redigerade. I utskrifterna av ljudbanden förekom faktiskt uteslutningar av svordomar och skymford på nästan varje sida. Innan man hunnit rösta om presidenten skulle åtalas släpptes ett nytt band med ett samtal mellan Nixon och Haldeman som var helt avslöjande. Det var nämligen här Nixon uppmanade Haldeman att hindra rättvisan genom att förmå CIA att sabotera FBIs utredning av Watergate.

I juli 1974 formulerade det juridiska utskottet sina anklagelsepunkter mot Nixon:

• Försök till mörkläggning av Watergateaffären.
• Olaglig förföljelse av politiska motståndare.
• Missaktning för kongressen, som han hade undanhållit viktigt bevismaterial.
• Brott mot förvaltningen, då han lät bomba Laos och Kambodja.

Vid den följande omröstningen stöddes de första tre punkterna av en klar majoritet. Därmed hade man jämnat vägen för ett riksrättsåtal. Endast en gång tidigare i Amerikas historia hade riksrättsåtal väckts mot en president, 1868 mot Andrew Johnson. Han blev dock friad.

Så sent som den 5 augusti 1974 meddelade Nixon allmänheten att han var fast besluten att stanna på sin post, "kosta vad det kosta vill", men redan fyra dagar senare måste han ge efter för påtryckningarna och tillkännage sin avgång.
Bara en månad senare, den 8 september 1974, kungjorde Nixons efterträdare Gerald R. Ford att Richard Nixon hade benådats "för alla överträdelser mot Förenta staterna som han har begått, kan ha begått eller deltagit i under perioden 20 januari 1969 till 9 augusti 1974". Vidare förklarar Ford: "Med tanke på landets intressen är det nödvändigt att slå igen och försegla boken Watergate ordentligt."

I de följande processerna blev visserligen alla inblandade i Watergateaffären dömda, men president Richard Nixon ställdes aldrig till ansvar.

Nedan följer kortfattat vad följderna blev för de huvud inblandade, vilken funktion de hade under Watergateaffären och hur deras liv sett ut efter skandalen.

Detta var långt ifrån alla som var inblandade i denna jättelika härva, men det kan vara bra att ha en lista över de allra viktigaste i historien.

"Deep throat" var den hemliga källan som Woodward utnyttjade under Watergateaffären. Woodward och "Deep throat" träffade varandra i ett parkeringsgarage i Washington, eftersom han ville vara anonym.

Namnet är taget av en porrfilm med samma namn som var populär just då. "Deep throat" var en mycket viktig informationskälla för reportrarna på Washington Post. De enda som vet vem det är , det är Woodward, Bernstein samt Ben Bradlee-chefsredaktör på W.P. De har lovat att skydda sin källa tills dess att han dör, eller om reportrarna dör före honom kommer också hans identitet att avslöjas.
Woodward skriver i en av sina böcker att vänskapen med "Deep throat" var äkta. De hade träffats och pratat om Washington, regeringen och makten långt innan Watergate blev aktuellt. Vidare skriver Woodward: "Deep throat" försökte aldrig briljera med vad han visste, tvärtom, han sa mindre än vad han visste". Han sa också att "Deep throat" ogillade pressen, och han avskydde brist på noggrannhet och ytlighet. Han var också, enligt Woodward, en skvallerbytta som var fascinerad av rykten men mycket noga med att ta dem för vad de var. Han kunde också vara mycket bråkig och dricka för mycket.

"Deep throats" uppgiftskällor sträckte sig över mycket stora områden. Han kunde få information från Vita huset, justitiedepartementet, FBI och CRP (Kommittén för presidentens återval). Under tiden som Watergateutredningen fortlöpte blev "Deep throat" allt nervösare och försiktigare. I början hade de kunnat prata i telefon med varandra men efterhand så vågade "Deep throat" inte ens bestämma möte via telefon. De bestämde då möte på följande sätt:
Om Woodward ville ha ett möte så tog han en blomkruka med en röd flagga i som stod på balkongen och flyttade denna till den bakre delen av balkongen. Detta fungerade nästan alltid eftersom "Deep throat" kunde kontrollera balkongen varje dag. Om den var flyttad skulle de träffas i garaget ungefär klockan två på natten.
Önskade "Deep throat" ett möte skulle han ringa in sidnummer 20 och rita en urvisare i Woodward dagliga exemplar av New York Times, som kom varje morgon klockan sju. Hur "Deep throat" kom över hans exemplar av tidningen hade Woodward ingen aning om.
När Woodward skulle till träffen gick han ut baktrapporna till en gränd och sedan några kvarter innan han tog två olika taxibilar till mötesplatsen, allt för att inte bli skuggad.

Fanns verkligen "Deep throat"?
Bernstein och Woodward påstår det, men det är inte alla som tror så. Många tror att "Deep throat" var flera olika personer, de anser att en person omöjligt kan ha haft så bred kunskap som "Deep throat" hade.
Det har spekulerats mycket kring vem som kunde vara "Deep throat. Carl Bernstein har sagt att det var någon som stod regeringsmakten nära.
Mycket av "Deep throats" information rör FBI och de högsta cheferna där.

Mark Felt, vicechefen på FBI, som Nixon pekat ut som "Deep throat" påstår att han alltid vägrat samarbeta med Woodward. En annan sak som talar mot Felt är att Felt slutade röka 1943, och "Deep throat" var storrökare. Den som passar bäst in på Woodwards beskrivning är L. Patrick Gray III, f.d justitieminister, tillförordnad chef för FBI sex veckor innan inbrottet i Watergate. Han var lojal mot Nixon, men när han drogs in i skandalen kom han att hata alla presidentens män. Han hade dock tillgång till information via sin ställning i FBI.
Det mest förbluffande med "Deep throat" var att han kunde ställa upp och möta Woodward nästan alla gånger, mitt i natten. Gray bodde i en ungkarlsvåning och det fanns ett garage där han osedd skulle kunnat träffa Bob Woodward som bodde fyra tvärgator därifrån under stor del av Watergate affären.

Var då en Gray en person som gick till en ung reporter? Båda hade varit sjöofficerare och var intresserade av politiken. Gray för egen del har inte pratat med någon om Watergate på 23 år och han vägrar att ta emot samtal från Nixon. Grays advokat säger dock att han förnekar att han skulle vara "Deep throat" och att han helt enkelt skrattar åt det.

"Deep throat" är och har varit hemlig i över 20 år och kommer förmodligen att vara hemlig till sin eller reportrarnas död.

© Johan Rogö 1997