Lilla syster

"Hon är död!" var allt han sade när jag frågade varför han redan var hemma. 

Jag tänkte inte mer på det, utan fortsatte att föna mitt hår innan jag gick till skolan.
Jag kanske ska ta hela historien från början. Det var december och runt lucia. Min mamma var 
gravid med sin nya man, och det enda mörka molnet på den annars så ljusa himlen, var att min 
blivande lillasyster hade Downs syndrom. Mamma hade sagt att det inte spelade någon roll. De 
skulle älska det barnet lika mycket ändå.

Just den här morgonen blev jag väckt lite tidigare än vanligt, det var dags att åka in till BB. 
Jag och min lillebror skulle gå till skolan som vanligt, och följde alltså inte med dit. De for 
iväg glada och förväntansfulla, och kameran laddad med ny film enbart för detta tillfälle. Jag 
gjorde samma saker som varje morgon. Duschade, klädde på mig, åt frukost och fönade håret torrt. 
Det var då han kom hem igen.

"Är du redan hemma?" frågade jag. Då kom det svar jag minst hade väntat mig; 
"Hon är död!" Han sade inget mer, utan gick in i deras sovrum och stängde dörren. Jag fort-
satte med mitt fönande och reagerade nog inte över vad det var han hade sagt egentligen. Var 
min lillebror var eller gjorde, har jag inget minne av. Jag tog på mig min jacka och gick 
till skolan.
 
De första två lektionstimmarna var, och är fortfarande, som en dimma för mig. Det var på en 
rast det hände. Någon sade någonting till mig, jag har ingen aning om vad, och jag bara bröt 
ihop. Jag rusade in på närmaste toalett och storgrät. Min bästa kompis stod utanför och 
frågade vad som hade hänt. Hon visste att jag inte brukade börja gråta för minsta lilla sak, 
och det var tydligen vad det hade varit, denna sak som någon hade sagt. Efter en stund hade 
jag lugnat ner mig så pass mycket att jag kunde öppna dörren och släppa in henne. Hon frågade 
vad det var, jag försökte berätta, och började gråta igen. Hon bara kramade mig, sade ingenting. 
När jag hade lugnat ner mig igen, frågade hon;  
"Ska jag berätta för de andra som står utanför?" Jag bara nickade till svar. Hon gick ut och 
jag blev själv igen. Ensam med mina tankar. Vad hade hänt egentligen? Hur kommer det att bli 
hemma nu? När jag märkte att det värsta surret utanför dörren hade dämpats, kände jag att det 
var dags. Dags att möta deras reaktion. De hade ju redan sett min. Det var ingen som sade något 
när jag kom ut. Nu förstår jag varför. De var nästan lika chockade som jag hade blivit på 
morgonen när jag fick veta. Då tyckte jag att det var skönt att ingen sade något. Jag vet inte 
hur jag hade reagerat.

"Ska du inte gå hem för resten av dagen?" frågade min kompis. Jag visste inte alls vad jag 
skulle göra. Gå hem, till vad? Stanna kvar, med risk för att bryta ihop igen under dagen? 
Det slutade med att jag gick hem. Mina kompisar förstod att jag var ledsen, och gav mig sitt 
fulla stöd. Efter en tid kunde jag till och med prata om det utan att börja gråta.
 
Nu, så här nästan 15 år senare, tänker jag inte så ofta på henne, men jag vet att det inte 
går en dag utan att min mamma gör det. Det tycker jag känns värst med denna förlust.