Franz Kafka


FRANZ KAFKA

Franz Kafka är ett besynnerligt fenomen. En isolerad och avvikande person som skapade en handfull berättelser som inte kunde inordnas under vedertagna litteraturhistoriska begrepp, men som utövat ett oöverskådligt inflytande på vår tids prosakonst. Kafkastämning har blivit något av ett talesätt, ett begrepp för något dunkelt oåtkomligt, ständigt anat och ständigt vikande, hotfullt och fientligt, men höljt i mörker. Detta författarskap skulle - om Kafkas vilja fått råda - ha gått förlorat, men dess bättre räddades det till eftervärlden genom att Kafkas vän och förtrogne Max Brod, bröt sitt löfte och underlät att bränna upp vännens efterlämnade papper. Franz Kafka föddes i Prag den 3 juli 1883, som första barnet till en judisk köpman, som med sin hustru nyligen flyttat till staden för att arbeta sig uppåt inom affärsvärlden. Familjen bodde i det judiska gettot i den medeltida stadskärnan, Prager Altstadt, och där gick Franz i skolan och tog studenten för att sedan studera juridik vid stadens tyska universitet. 1906 avlade han juris doktorsexamen, och från 1908 till sin död 1924 var han anställd som tjänsteman i ett försäkringsbolag i hemstaden. Tjänstgöringen avbröts dock av långa sjukdomsperioder sedan det 1917 konstaterats att han led av lungtuberkulos, den sjukdom som ändade hans liv vid fyrtio års ålder. Men undantag för sanatoriervistelserna och några resor tillbringade Kafka hela sitt liv i Prag, och denna stad med sina markförhållanden och sin speciella atmosfär är den slutna värld inom vilken större delen av hans verk rör sig. Det slott och den domstolsbyggnad som dominerar hans två främsta romaner har konkreta motsvarigheter i verklighetens Prag. Det är inte bara den yttre judiska Pragmiljön som bestämmer hans verk, utan även den patriarkaliska familjeanda man förknippar med judisk livsform. Kafka upplevde sin far som en stark och dominerande person, urbilden för den dömande och straffande makten i hans romaner. Sonens försök att bilda egen familj blev ofullgångna. Inre hämningar och den fysiska sjukdomen lade hinder i vägen. Hösten 1912 lärde han känna Felice Bauer, och 1914 eklaterades deras förlovning - för att brytas bara ett par månader senare. Kontakten återupptogs dock, och sommaren 1916 tillbringade de en tid tillsammans i Marienbad, den enda någorlunda lyckliga tiden i hans liv, enligt vad han själv i efterhand har förklarat. Sommaren därpå, 1917, förlovade de sig igen, men då Kafka på hösten fick klart besked om sin sjukdom bröt han för andra gången. Under de sista fem åren inledde han förbin- delser med tre andra kvinnor, och i ett fall ledde det till en kort- varig förlovning. Under detta liv av fysiska och psykiska kriser ägnade sig Kafka oför- trutet åt sitt författarskap, av vilket bara en liten del offentlig- gjordes under hans livstid. Hans första framträdande inför offentlig- heten skedde 1909 med några mindre stycken ur "Beskrivning av en strid", som han påbörjade redan 1906, i tidskriften "Hyperion". 1913 utkom hans första bok "Betraktelse" (Betrachtung). Under de följande åren publicerades ett antal noveller och prosastycken, och 1923 utgav han novellsamlingen "En hungerkonstnär" (Ein Hunger- künstler). Men såväl romanfragmentet "Amerika" (Der Verschollene), som de två storverken "Processen" (Der Prozess) och "Slottet" (Das Schloss), utgavs först efter hans död och, som nämnts, mot hans vilja. Anledningen var romanernas självbiografiska karaktär, men samtidigt som han skyggade för tanken att lämna ut sitt innersta till betraktande för vem som helst kände han en berättigad författarstolt- het och medverkade aktivt till att hans mindre arbeten vidarebeford- rades till trycket. Kafkas tvekan att offentliggöra sina verk hängde också samman med hans känsla av språklig och litterär isolering. Som tysk jude i Prag upplevde han främlingskap på flera olika plan, inte minst det språkliga. I hans kretsar talades en tynande tyska som var utsatt för inflytanden från den omgivande tjeckiskan, och som hos Kafka blandades med den jiddischvokabulär man använde i hans hem. De svårig- heter som denna språkliga situation medförde har han själv kommenterat i ett brev. Han säger sig "leva mellan tre omöjligheter... : omöjligheten att inte skriva, omöjligheten att skriva på tyska och omöjligheten att skriva på annat språk - ja, man kunde tillfoga en fjärde : omöjligheten att överhuvudtaget skriva". Processen (utkom 1925) Det är omöjligt att på ett meningsfullt sätt sammanfatta handlingen i "Processen". Kafkas språk är visserligen både realistiskt och konkret, men man svävar ändå alltid i ovisshet om vad som verkligen sker. Redan i bokens första mening förs läsaren in mitt i handlingen med det enkla konstaterandet: "Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att han hade gjort något ont, blev han en morgon häktad." Vad boken handlar om i fortsättningen är K:s vanmäktiga försök att tränga till botten av mysteriet. Vem har häktat honom, vad har han gjort, och varför tillåts han, trots häktningen, gå fri? K. är en ytterst medelmåttig och till synes ointressant banktjänsteman utan större fallenhet för brott eller lastbart leverne. Hans försök att komma i kontakt med de högsta befattningshavarna vid domstolen miss- lyckas. Överallt stöter han på underhuggare som står i lagens tjänst, men som saknar befogenheter att föra hans sak vidare. Han anstränger sig att vinna personer som skall kunna utverka förmåner åt honom, han satsar hela sin energi på att skaffa sig möjligheter att föra sin talan inför olika instanser, men alla segrar är skensegrar och hela hans kamp är en meningslös skuggfäktning mot en ogripbar och oåtkomlig övermakt. I sista kapitlet berättas hur K. hämtas av två män som för honom till ett avsides beläget stenbrott, där de utan att han förmår göra något motstånd förbereder hans avrättning. De vässar och synar en stor slaktarkniv som de under hövlighetsfraser räcker varandra. K. inser att det egentligen vore hans sak att göra slut på sitt ömkliga liv, men han saknar kraft till det. En av männen sticker så kniven i hans hjärta och vrider runt. K. hinner uppfatta männens intresserade kommentarer till hans dödskamp: "Som en hund! sade han. Det var som om skammen skulle överleva honom." Så slutar "Processen", utan att vare sig K. eller läsaren fått reda på vari hans skuld består. Slottet (utkom 1926) "Processen" är ett avrundat helt som konstverk. Slutets mångtydighet är avsiktlig. Med Kafkas andra stora roman är det annorlunda. Han arbetade på "Slottet" i början av 20-talet några år före sin död, men lade manuskriptet åt sidan utan att någonsin fullborda det. Men även om vi svävar i ovisshet om hur intrigtrådarna skulle ha upplösts om Kafka hade slutfört fragmentet, är den situation och konflikt vi förs in i märklig och engagerande nog i sig. Huvudpersonen heter liksom i "Processen" K. kort och gott, men han förhåller sig till sin föregångare Josef K. som ett negativ till ett positiv. I "Processen" börjar hjälten som en i samhället någorlunda anpassad person för att efter hand alltmer förlora fotfästet i till- varon. Med hjälten i "Slottet" är det tvärtom. Han kommer som en hem- lös och rotlös vandrare till den lilla byn vid det stora slottets fot och strävar romanen igenom att få fotfäste, anställning och socialt erkännande där. Till yrket är han lantmätare men får beskedet att ingen lantmätare behövs i byn. Alla gränser är redan uppdragna, alla ägor klart utstakade. Mot domstolen i "Processen" svarar slottet i den senare romanen. Oåtkomligt uppe på sin höjd rymmer det ämbetsmän som lantmätaren förgäves söker nå kontakt med. Det är återigen en suggestiv bild för makt och överhet, för fadersauktoritet, för Gud själv. Och K. är den utsatta, hemlösa människan som söker existensberättigande och hem- ortsrätt i en absurd och likgiltig värld. Han är lantmätare, dvs. att han liksom sin namne och upphovsman Kafka ser som sin uppgift att skapa ordning och mening i livets meningslösa kaos. Men byborna, det ordnade samhällets representanter, har inget behov av sådana tjänster. Från det bestående samhällets synpunkt är K. liksom Kafka revolu- tionär, men den revolution de drömmer om är inte politisk utan andlig.