Tidskriften Advokaten nr 8-97
Hovrättslagman Per Eriksson bemöter advokat Helen Wiwen-Nilsson"Domarna tar vårdnadsmål på yttersta allvar"
I Advokaten nr 4/2000 går advokaten Helen Wiwen-Nilsson till angrepp mot ett beslut att avvisa vittnen i ett vårdnadsmål. Beslutet fattades av Hovrätten över Skåne och Blekinge den 28 oktober 1999 med mig som ordförande och referent. Anders Stening har i kategoriska ordalag ställt sig bakom kritiken.
När jag läste artikeln var jag i förstone beredd att själv instämma i kritiken och frågade mig i mitt stilla sinne "Vad har vi sysslat med ?". En genomgång av akten i målet visar emellertid att artikeln återger endast vissa utvalda delar av vad som förekommit under handläggningen. Till och med det utryckta referatet ur skälen till beslutet är stympat. I sin helhet lyder stycket (i artikeln uteslutna delar kursiverade av mig): "Slutligen har ett antal vittnen sådan koppling till respektive part att de erfarenhetsmässigt inte förmår att i beaktansvärd mån lämna uppgifter, som är till nytta för domstolens bedömning, vartill skall läggas att bevistemana i flera fall är tämligen oprecisa och tar sikte på allmänna iakttagelser av parternas olika relationer."
Det tyngst vägande skälet att avvisa bevisningen finns inte heller i det citerade stycket utan i inledningen till beslutet, som har följande lydelse: "I målet föreligger en omfattande skriftlig utredning, bl.a. i form av en vårdnadsutredning från den 15 november 1997 och en kompletterande umgängesutredning, daterad den 18 oktober 1999 (hovrättens beslut meddelades tio dagar senare; min anm.). Redan detta förhållande innebär att behovet av vittnesförhör med utomstående personer är begränsat."För att rätt kunna förstå hovrättens ställningstagande bör ytterligare omständigheter framhållas. Målet var till sin karaktär varken mer komplicerat eller svårbedömt än många andra familjemål, som handläggs i domstol. Det fanns därför ingen anledning till att muntlig bevisning skulle förekomma i en omfattning, som var minst sagt anmärkningsvärd. Vid tingsrätten hade Helen Wiwen-Nilssons motpart hört åtta vittnen, vilkas utsagor skulle spelas upp i hovrätten. I hovrätten hade han därutöver begärt förhör med nio nya vittnen. Helen Wiwen-Nilsson hade vid tingsrätten hört fyra egna vittnen; tre av förhören skulle återges genom banduppspelning och det fjärde vittnet höras på nytt i hovrätten. Härtill kom att hon åberopade ett nytt vittne i hovrätten. Båda parter skulle på nytt höras under sanningsförsäkran i hovrätten.
Som hovrätten också framhöll i sina skäl till beslutet (som inte heller i den delen har återgetts i artikeln) är domstolen enligt rättegångsbalken skyldig att se till dels att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver, dels att inget onödigt dras in i målet.
Det är mot den nu beskrivna bakgrunden som hovrättens beslut skall ses. Det var vid en samlad bedömning av redan tillgänglig utredning, parternas uppenbara oförmåga att själva begränsa processmaterialet samt hovrättens skyldigheter enligt rättegångsbalken som beslutet fattades. Självfallet vägdes även uppgivna bevisteman in i bedömningen. Att vissa vittnen hade en nära personlig anknytning till parterna var endast en, och en tämligen underordnad sådan, omständighet som beaktades vid ställningstagandet.
Det bör också anmärkas att målet överklagades till Högsta domstolen av Helen Wiwen-Nilssons motpart. I överklagandeskriften gjordes gällande att hovrättens avvisningsbeslut utgjorde grovt rättegångsfel. Högsta domstolen meddelade emellertid inte prövningstillstånd. Det tycks sålunda inte som om Högsta domstolen bedömer saken riktigt på samma sätt som experten i processrätt, juris doktorn Anders Stening.Vad gäller de principiella frågeställningarna i artikeln vill jag med skärpa vända mig mot Helen Wiwen-Nilssons påstående om att vårdnadsmålen behandlas styvmoderligt på grund av ointresse från domarnas sida. Tvärtom vill jag påstå att domarna tar dessa mål på yttersta allvar och att de lägger ned genomsnittligt avsevärt mer tid på familjemålen än på andra mål. I hovrätten är det t.ex. inte alls ovanligt att man får ta ställning till fyra, fem yrkanden om interimistiska beslut - med ny föredragning varje gång - innan målet slutligen kan sättas ut till huvudförhandling.
Vad som är ett bekymmer i familjemålen är däremot att vissa av de advokater som uppträder i dessa inte sällan solidariserar sig med sin klients sak så till den grad att de tappar förmågan att se objektivt på tvisten. Att parterna i dessa inflammerade mål ofta är desperata och vill höra en mångfald av vittnen, som kan "ställa upp på deras sida" är fullt förståeligt. Att en advokat, som är juridiskt skolad och förväntas kunna hålla huvudet kallt, inte förstår att begränsa processen till det som är av betydelse för målets utgång är däremot svårare att acceptera. I denna svepande formulering ligger ingen kritik mot Helen Wiwen-Nilsson, som jag känner sedan många år som en mycket skicklig advokat. Det är i stället uttryck för ett mer generellt missnöje över en bristande förmåga hos många rättegångsombud att föra process i familjemål.Om partsombuden inte förmår att sålla bort oväsentligheter och att koncentrera processföringen till de omständigheter som är väsentliga för målets avgörande, är det en absolut plikt för domstolen att gripa in. Detta är inte uttryck för ett ointresse och inte heller någon kapitulation inför en övermäktig arbetsbörda. I stället är det fråga om att domstolen måste se till att den inte drunknar i oväsentligheter utan får koncentrera sig på det som är relevant. I det sammanhanget måste jag framhålla att det är en erfarenhet, som varje domare har, att vittnesförhör med nära anhöriga till parterna i ett vårdnadsmål inte sällan har en prägel av ren partsinlaga. Självfallet får denna erfarenhet inte innebära att det anses föreligga en presumtion för att varje åberopat vittnesförhör med sambor, föräldrar och andra närstående skall avvisas. Men erfarenheten bör föranleda att man i varje enskilt fall noga värderar om ett sådant vittnesmål kan få betydelse eller om bevisningen skall avvisas med stöd av bestämmelsen i 35 kap 7 § rättegångsbalken. Inte minst gäller detta när det är fråga om vittnen, som åberopas först i hovrätten.
PER ERIKSSON
Hovrättslagman
Dessa sidor tillhandahålls av Geocities. © Per Eriksson