Sydsvenska Dagbladet Snällposten, Aktuella frågor, den 10 februari 1997
Risken är stor för att allmänheten förlorar förtroendet för domstolarna. Anledningen är den uppmärksamhet utredningar om enskilda domares tjänstefel och annan påstådd brottslighet inom domarkåren fått. Men av landets drygt 1 800 domare har bara fem fällts för tjänstefel de senaste åren, skriver hovrättslagman Per Eriksson, ordförande i Juseks rättspolitiska råd. Han anser att domstolarnas minskade resurser kan vara en förklaring till att fel begås.
Bättre rutiner behövs i rätten
Den massmediala uppmärksamheten mot landets domarkår har under den senaste tiden varit allt annat än smickrande. Fokus har kommit att inriktas på utredningar om enskilda domares tjänstefel och annan påstådd brottslighet. Den bild allmänheten fått av våra domare ter sig sannerligen inte ljus, och risken för att allmänhetens förtroende för domstolarna nu går i botten är uppenbar. Är det då så illa ställt som massmedia låter påskina?Om en domare medvetet t.ex. åsidosätter de bestämmelser som gäller för behandling av häktade personer är detta allvarligt. Sådana överträdelser bör bestraffas, och man bör inte heller väja för att få en sådan domare avsatt.
Lyckligtvis är sådana fall extremt ovanliga. Den debatt som nu blossat upp har i stället sin grund i helt andra misstag från domarnas sida. Det rör sig här i huvudsak om tre typer av fel.
Ett fel är att domstolen avräknat för kort anhållnings och häktningstid från det fängelsestraff som dömts ut. Bestämmelserna är här sådana att den som dömts till fängelse har en ovillkorlig rätt att få sådan tid dragen från straffet. Det ankommer på domstolen att fastställa detta avdrag.
Till grund för beräkningen har domstolen att lägga de uppgifter som den förses med av åklagaren. Dessa uppgifter är ofta spridda på ett stort antal handlingar i akten, och den sammanställning som åklagaren redovisar kan vara fel. Under sådana förhållanden är det inte märkligt att mindre felräkningar sker.Lagstiftaren har också med öppna ögon accepterat detta och gett domstolen möjlighet att genom ett särskilt rättelsebeslut korrigera felräkningen. Fel av detta slag drabbar som regel inte heller den dömde. Normalt upptäcks eventuella fel av kriminalvården, och de hinner rättas till innan någon skada har skett.
Den andra typen av fel gäller beslut av domstolen att den dömde skall stanna kvar i häkte till dess att straffet verkställs. För att ett sådant beslut skall få meddelas krävs att den tilltalade dömts för ett eller flera brott, som kan föranleda häktning. Här är huvudregeln att häktning får ske endast om brottet är så pass allvarligt att det kan bestraffas med minst ett års fängelse.
Det misstag som några domstolar här har begått består i att domstolen i sin dom ogillat åtalen för de brott som lagligen kan föranleda häktning, dömt till fängelse för övriga brott och beslutat att den dömde skall stanna kvar i häkte. Inte heller i dessa fall blir resultatet att den dömde skadas genom att han får sitt frihetsberövande förlängt. Den tid som han olagligen hålls häktad anses nämligen som verkställighet av fängelsestraffet.
Den tredje typen av misstag gäller felaktiga förordnanden om förverkande av villkorligt medigven frihet. De regler som skall tillämpas här är i korthet följande. Den som döms till fängelse i minst tre månader friges regelmässigt sedan han avtjänat två tredjedelar av tiden.
Efter frigivningen står han under prövning i ett år. Begår han nya brott under den tiden kan domstolen förordna att den återstående tredjedelen av det gamla straffet skall avtjänas tillsammans med det nya. En förutsättning för detta är dock att den tilltalade åtalas för det nya brottet eller häktas på grund av detta under prövotiden.
De fel som här kan begås är att domstolen inte lägger märke till att det nya brottet begåtts före eller efter prövotidens utgång eller att åtal eller häktning inte faller in under prövotiden. Sådana misstag kan leda till att den dömde får avtjäna ett längre fänglesestraff än vad som rätteligen skulle varit fallet. De kan inte rättas till annat än efter överklagande till högre domstolsinstans.
Hur pass vanligt är det då att domare gör sig skyldiga till tjänstefel? Under åren 19921996 anmäldes sammanlagt 289 fall av sådana tjänstefel till riksåklagaren. Av dessa ledde 21 till förundersökning, men antalet fällande domar var enbart tre. JO väckte under verksamhetsåren 1989/901995/96 åtal mot domare för tjänstefel i två fall, vilka båda ledde till fällande dom.
Under hösten 1996 har JO väckt åtal i ett fall, liksom JK. Målen är ännu inte avgjorda i domstol. F.n. utreder JO fyra misstänkta fall. Härutöver handlägger domstolsväsendets ansvarsnämnd tre fall, där frågan om disciplinansvar för domare har kommit upp.
För att man skall få lite perspektiv på dessa sifforr skall nämnas att det i landet finns drygt 1 800 domare. Av dessa har alltså under de senaste fem à sju åren fem domare fällts till ansvar för tjänstefel, vilket svarar mot en halv promille per år.
I tingsrätter och hovrätter avgörs årligen närmare 80 000 brottmål, bötesmålen oräknade. Omräknat på samma sätt innebär detta att tjänstefel årligen uppdagas i en hundradels promille av målen. Man kan fråga sig om det över huvud taget finns någon annan yrkeskår eller verksamhet i vårt land som kan uppvisa en så låg felfrekvens.Trots att domarnas arbete till nästan 100 procent är straffsanktionerat, är alltså antalet tjänstefel inom domstolsväsendet närmast försumbart. Man kan emellertid hävda att det i en så viktig verksamhet över huvud taget inte får begås några fel och att varje enstaka fel är allvarligt för den som drabbas.
Det viktiga är emellertid inte att slarvande domare får sitt straff utan att man undersöker varför fel begås och försöker förebygga dem. Det finns säkert en del att göra vad gäller rutinerna inom domstolsväsendet.
Men min bestämda uppfattning är att de senaste årens omfattande resursindragningar hos domstolarna parade med ett ständigt ökande antal svåra och komplicerad mål bär den allt överskuggande skulden till det fåtal fel som begås.
Per Eriksson
10 februari 1997
Dessa sidor tillhandahålls av Geocities. © Per Eriksson