Indien
Resebrev 1
Mattias Pettersson

Jag landar på Madras Airport 04:25 den 16e mars. Indien, delstaten Tamil Nadu. Det första som slår en när man kommer ut ur planet är hettan. I Sverige var det 5 minusgrader när vi åkte. Helt plötsligt är det minst 30 plusgrader.

I passkön på flygplatsen blandas vi med indiska, japanska och västerländska affärsmän, indiska barnfamiljer, västeuropeiska "bagpackers" och hippies på andlig semester. Kön rör sig långsamt. Vi fnittrar glatt när en 30 årig tysk i svart skinnjacka ogenerat strosar förbi i en markant "hockeyfrilla*". Men efter en snabbkoll på de unga indiska män som går i kön inser vi att vi nu är i hockeyfrillornas paradis.

Jag är på studieresa med kursen "Ekologi och global solidaritet" från Biskops-Arnös folkhögskola. I två månader ska vi studera miljö och samhälle i Indien. Främst ska vi studera en miljöorganisation som får stöd av SIDA och Naturskyddsföreningen, Palni Hills Conservation Council (PHCC). Vi är 14 i kursen, 11 elever och tre handledare.

Flygplatsen är rörig och byråkratisk. Till slut hittar vi i alla fall nästan allt vår bagage. Vi växlar till oss rupies (4160 för 100 dollar) och går ut för att försöka hitta en taxi och ett hotell. Utanför flygplatsen dyker Indien upp. Det är ytterligare några grader varmare. Det luktar svett, indiska cigarretter och rökelse. Klockan är fyra på morgonen och det är kolsvart ute men trots det är det ett otroligt liv. Flera hundra taxichaufförer, tiggare och bärare jobbar utanför flygplatsen. "Hello taxi?" är frågan vi får från minst 10 håll samtidigt medan svältande barn rycker oss i kläderna och smala små män försöker få bära vår packning.

Vi träffar Vincent från PHCC som är där för att hämta oss med en hyrd minibuss. Minibussen är blå, har färgade lampor inuti och guldfärgade statyer av hinduiska gudar. Trafiken är rejäl trots tiden på dygnet. Vår chaufför och alla andra trafikanter använder tutan frikostigt ungefär varannan minut. Något filsystem eller några egentliga trafikregler verkar inte existera utan alla försöker ta sig fram där det finns plats.

Resan slutar vid ett stort vitt hotell som ser alldeles för dyrt ut. Efter att alla i gruppen fyllt i tre formulär var får vi nycklarna till våra rum. Hotellet ger intrycket av att ha hur många anställda som helst. De anställda har gröna militärliknande uniformer och vill hjälpa en med allt, givetvis mot dricks.

Jag går och tar en dusch. Fem minuter senare är jag lika svettig igen.

Jag försöker sova. Men utanför lever Madras. Bilar tutar och folk pratar.

Jag äter mjukt risbröd, Idly, till frukost. Det smaklösa brödet doppar man i starka såser. Till det dricker jag den indiska läsken Limca.

Jag och tre andra ur gruppen tar en Rikshaw, en gul mopedtaxi, och åker ut i Madras. Det doftar avgaser, sopor och kobajs. Vi ser heliga kor, gigantiska marknadsplatser, oändlig trafik, höghus, spetälska tiggare, hinduiska tempel… Alla indier glor på oss, pekar och skrattar. Vi åker till stranden. Turistkommersen där är massiv. Indier säljer fisk (som ligger och ruttnar ute i solen), plastleksaker, plastskor och indisk läsk. Ingen väntar snällt på att man själv ska bli intresserad av deras varor, alla går direkt på en och börjar erbjuda just det man är minst intresserad av. Vi fastnar för läsken, tar varsin, sätter oss ned och börjar dricka. En mystisk okänd indier kommer förbi på stranden, stannar vid läskståndet och tar betalt av oss. Sedan ger han en del av pengarna till läskförsäljaren, tar 10 rupies för egen räkning och går vidare.

Mitt bleka vinterskinn bränns fort vid i solen. Vi åker tillbaka till hotellet. Jag lägger mig i sängen och den här gången är jag för trött för att inte kunna somna. Madras och Indien känns som ett varmt, illaluktande, fattigt och mystiskt helvete. Och märkligt nog inser jag redan nu att jag älskar det.

* Hockeyfrilla är en 80-talsfrisyr.

Indien
Resebrev 2
Mattias Pettersson

"Drick mycket och duscha mycket. Hettan nere på slätten är extrem. Ät mycket kokosnötter, det är bra för magen! Och trampa inte på några kobror, skorpinioner eller pantrar!.."

Klockan 06:22 den 19e mars kommer vi fram till Palni Hills i ett långsamt indiskt tåg. Vi kör direkt till PHCC`s (Palni Hills Conservation Council, en SIDA-stödd miljöorganisation) huvudkontor i Vatla Gundu. Där träffar vi Jake, eldsjäl bakom PHCC, och får instruktioner för hur vi skall klara oss i Palni Hills.

Palni Hills är ett rätt stort slättområde i Tamil Nadu med en del bergsinslag. De flesta lever av jordbruk. Det finns två större städer, den typiskt Indiska slättstaden Vatla Gundu och den turistiga bergsstaden Khodai Khanal. Miljöproblemen och de sociala problemen är egentligen oräkneliga.

Det miljöproblem PHCC i första hand jobbat mot är skogsavverkningen. Länge fanns det ingen kultur bland folket i Palni Hills att stå för sin egen bränsleproduktion. Behövde man ved gick man helt enkelt ut i skogen och högg ner ett träd. Detta ledde till att skogarna i Palni Hills blev mindre och mindre, den unika bergsregnskogen började försvinna och bränslet riskerade ta slut. När sedan monsunen kom fanns inga träd som skyddade åkrarna så de spolades bort och blev till obrukbar ödemark.

Detta har PHCC försökt lösa genom att öppna flera hundra plantskolor där man driver upp trädplantor. Plantskolorna ligger oftast i byarna och byborna sköter själva återplanteringen av nerhuggen skog. PHCC har ett hundratal plantskolor och sedan starten 1985 har man planterat miljontals träd. Dessutom lär man bönderna att plantera träd runt åkrarna så jorden skyddas mot jorderosion och kan behålla mera vatten. Bönderna planterar oftast fruktträd runt sina åkrar. I Indien tar det runt 10 år för ett träd att växa sig fullvuxet.

Ett annat problem har varit nedsmutsningen av den stora Khodai Khanalsjön uppe i bergen, det torra områdets största vattenreserv. Det största problemet där har varit att hotellen skickat sitt bajs och annat avfall rätt ner i sjön utan någon som helst rening. PHCC gick därför till domstol och stämde hotellen för deras miljöförstörande verksamhet.

Före rättegången hotades PHCC-medlemmarna och deras familjer av torpeder från hotellkedjorna. Men PHCC-arna stod på sig och vann målet. Idag bygger hotellkedjorna gemensamt ett stort reningsverk i Khodai Khanal.

PHCC har också engagerat Khodai Khanals skolklasser i ett projekt för att hålla rent från skräp runt sjön. Varje klass har fått varsitt område runt sjön som de ska hålla rent. Den klass vars område är renast vinner pengar till klasskassan.

Att lära folk i Indien att inte skräpa ner i naturen är en fråga PHCC jobbat mycket med. I Indien är det helt normalt att kasta skräp omkring sig då papperskorgar är ett nästan okänt fenomen. På många håll är PHCC ute och plockar skräp i naturen. Men någon hållbar lösning på det problemet har man inte hittat. Det finns ingen, varken delstatsregeringen eller företagen i trakten, som vill betala en "papperskorgsreform". Och avfall är ju alltid avfall oavsett ifall det ligger på en soptipp eller utspritt.

Slutligen har PHCC försökt lära bönder att odla ekologiskt. Gifter och konstgödsel används friskt i Indien. Det ger en tillfällig ökning av jordarnas avkastning. Men i längden leder den ensidiga inriktningen till att avkastningen minskar. Gifterna i sig är ju inte heller bra för människor och natur och konstgödslet övergöder vattendragen.

Det går dock trögt att försöka omvända bönderna. "Giftbolagen och regeringen har indoktrinerat bönderna i flera årtionden. Det är ett tänkande som är svårt att ändra på" förklarar Jake. Själv har han en ekologiskt plantage som odlar mango som torkas och skickas till Europa. Men antalet ekologiska bönder i Palni Hills kan räknas på fingrarna. Man har dock hållt kurser i ekologisk odling och kanske ökar intresset i framtiden.

Hello kolikok! ropar ett hundratal indiska barn till oss. Vi är på besök i en av byarna och hälsas med den numera "internationella" mullehälsningen. PHCC har öppnat flera mulleskolor efter svensk förebild för att utbilda barnen om naturen.

PHCC jobbar även socialt. Man ser utbildning, jämställdhet och ökat inflytande för småbönderna som en del av lösningarna på miljöproblemen. Därför har man startat kvinnoskolor och kvinnogrupper. Man har även startat skolor för ungdomarna, mulleskolor för de små och demokratiskt valda byråd. Byråden har 12 medlemmar. Där har ungdomarna, kvinnorna, männen och PHCC tre platser vardera.

Alla projekten ger intrycken av att flyta på någorlunda bra. "Vi gjorde många misstag i början men vi har lärt oss av dom" säger Jake. "Men det finns så mycket mer som måste göras".

Vi studerar PHCC en månad. Sedan har vi ett gemensamt utvärderingsmöte och utbyter erfarenheter. Vi planerar vårt fortsatta miljöarbete. Vägen till att få både Indien och Sverige ekologiskt hållbart är ännu lång.

Det legendariska tredje resebrevet är påväg...