Det här är en artikel om ekonomi. Ekonomi kan tyckas oerhört tråkigt och ointressant. Men via en del ekonomiska artiklar kan man få reda på varför vissa blir rika och andra fattiga. Det här är en sån artikel. Den kunskapen kan man som fattig ha nytta av för med hjälp av den kan man se till att man får en större del av ”kakan”.

Det finns ingen kris

Sverige är i kris. Alla måste vara med och spara. Sverige sjunker i välfärdsligan. Det finns inte pengar till allt. Det är vad vi fått höra från nationalekonomer, företagsledare och politiker de senaste 8-10 åren. Med detta som motivering har löneökningarna varit små, a-kassan sänkts och den offentliga sektorn skurits ner. Och visst verkar det rimligt, finns det inte pengar så finns det inte. Det är bara ett litet problem, det stämmer inte. Sverige har inte blivit fattigare.

Sedan 1980 fram till idag har Sveriges Bruttonationalprodukt (BNP) stigit nästan oavbrutet med totalt 390 miljarder (enligt Statistiska Centralbyrån, SCB (www.scb.se/)). BNP är detsamma som allt det vi producerar (tillverkar) i det här landet på ett år. Varor och tjänster. BNP mäts i fasta priser dvs det finns ingen inflation (värdeminskning av valutan) i siffrorna som skulle kunna lura oss att tro att vi producerar mer än vi gör. Alltså har vi 390 miljarder mer att fördela idag än 1980 men trots det har vi under hela 90-talet bara sett en gigantisk nedskärningsvåg.

Det är sant att en del länders BNP ökat ännu mera en Sveriges. Delvis är det alltså sant att "Sverige sjunker i välfärdsligan". Frågan är dock om detta ens är ett problem. Så länge Sverige blir rikare gör det väl knappast nått att andra länder blir ännu rikare. Vi har fortfarande ytterligare 390 miljarder att fördela jämfört med 1980. Man har med andra ord inte skärt ner för att man måste, det har varit en helt medveten politik från regeringens sida.

Vinsterna är för höga

Problemet i den svenska ekonomin är enkelt att säga och svårt att förklara. Vinsterna är för höga. Återigen tvärtemot vad nationalekonomer, företagsledare och politiker i kör hävdat.

Den samlade produktionen i företagen kan användas till två saker. Vinst eller lön. Lönen går till företagens anställda, vinsten till dess ägare. Äger man inget företag är valet ur privatekonomisk synvinkel egentligen rätt enkelt. Hög lön/låg vinst. Men man bör också se till vad lön och vinster används till för att se hur det påverkar hela samhällsekonomin.

Lönerna kan gå till konsumtion (köpande av saker), sparande eller till det offentliga (staten) i form av skatter. En vinst kan gå till aktieutdelning, samlas på hög för att öka företagets förmögenhet eller till investeringar. Logiskt sett borde alltså höga löner och låga vinster leda till en hög konsumtion där en stor del av de produkter företagen producerar konsumeras. Då skulle i sin tur en positiv cirkel skapas där företagen blir ännu rikare och därmed blir arbetarna ännu rikare (genom ytterligare utrymme för löneökningar).

Vilket också bevisas av statistik från SCB. Från 1950 fram till slutet av 70-talet hade Sverige en rätt unik utveckling. Av den samlade produktionen i företagen gick alltmer till lön och allt mindre till vinst. Eftersom facket krävde högre löner, och strejkade om de inte fick som de ville. 1950 gick ungefär 50% till lön, 1960 60% och 1970 nästan 70%. BNPn ökade då med i genomsnitt 3,3%. Både den privata och offentliga konsumtionen ökade. Samtidigt investerades 22% av det samlade produktionsvärdet.

Från 70-talet börjar vinstandelen stiga och samhällsekonomin gå allt sämre. BNPn har bara ökat med i medeltal 1,6%. Den privata konsumtionen har ökat mycket lite och den offentliga har till och med minskat. Och bara 18% av produktionsvärdet har investerats. Istället har allt mer gått till spekulation och privat förmögenhet.

De ökade vinsterna och de minskade lönerna har gjort svenska staten urfattig. Detta eftersom Sveriges skattesystem är byggd på hög beskattning av arbete och konsumtion samt låg beskattning av företag och kapital. Sedan 1981 har svenska staten förlorat 370 miljarder på ökad vinstandel enligt SCB. Det motsvarar nästan hela ökningen av statsskulden.

Pengarna har gått till de rika

Man har skurit ner i offentliga sektorn och statsskulden har ökat inte pga att någon utgift ökat nämnvärt utan för att inkomsterna minskat. Det är lite skumt att statsskulden används som ett argument av politikerna för att skära ner när samma politiker minskat statens utgifter. Politikerna har med andra ord velat skära ned.

Men vart har pengarna gått? Dels så har de privata företagen blivit rikare under nittiotalet. Men den stora mängden pengar har inte gått dit utan till hushållen. Enligt statistik från SCB har hushållens finansiella förmögenhet växt från drygt 300 miljarder 1990 till nästan 1300 miljarder 1998. Då kanske det verkar som alla, dvs hushållen, blivit rikare. Problemet är att den statistiken inte visar VILKA hushåll som blivit rikare.

Anne-Marie Pålsson vid nationalekonomiska enheten i Lund har kollat upp de svenska hushållens sparande och förmögenhet under åren 1986-1996. Den statistiken visar att de 10 procenten rikaste hushållen äger 80 procent av allemansfondernas värde, 97 procent av de börsnoterade aktierna och 100 procent av de onoterade.

De övriga fattigare 90 procenten av de svenska hushållen får alltså dela på det lilla som blir över. Och det är inte alla som ens har nått sparat på banken eller i värdepapper. Enligt en undersökning Postens Privatekonomi genomförde förförra året saknade 40 procent av hushållen en sparad slant.

Det som har hänt de senaste 10 åren är med andra ord ingen längre "kris". Klassklyftorna har ökat, kapitalisterna (de som äger företagen) har blivit rikare och de anställda i företagen samt arbetslösa, pensionärer och studerande med arbetande/arbetslösa föräldrar fattigare medan det sammanlagda välståndet ökat. Kort sagt arbetarklassen har blivit fattigare,
kapitalisterna rikare. Mellan 1950 och 1970 blev å andra sidan arbetarklassen rikare och kapitalisterna fattigare och då ökade det sammanlagda välståndet ÄNNU MER.

De här försämringarna har krävts av kapitalisterna och genomförts dels av högerpartierna (under de tre borgerligt styrda åren i början av 90-talet), men mest av "arbetarpartierna" socialdemokraterna och vänsterpartiet. Det ideologiska namnet för den här sortens politik är dock nyliberalism.

Vad kan vi göra?

Den här utvecklingen måste stoppas. Men vad kan vi då göra? Rösta fram ett nytt "riktigt" arbetarparti? Ställa socialdemokraterna och vänsterpartiet mot väggen och kräva en riktig arbetarpolitik? Det skulle knappast hjälpa. Det är inte i riksdagen makten i dagens samhälle finns. Riksdagen böjer sig bara för styrkeförhållandena ute på marknaden.

Under 1950-60 och 70-talet var riksdagen pressad av arbetarnas organisationer. Främst fackföreningarna. De pressades av strejker och andra konkreta kampformer. Numera är det nästan bara kapitalisterna som pressar regeringen.

De ursprungliga organisationerna för arbetarklassen har tagits över av små eliter med höga löner och stor makt. Pampar som ser till sina egna intressen, inte folkets. Därför agerar dessa organisationer såpass tamt när det välstånd de var med och byggde upp nu monteras ner. En fackpamp med 100 000 i månadslön har helt enkelt inget intresse av att låglönegrupper får det bättre.

Därför måste vi bygga nya organisationer byggda på medlemsdemokrati och att alla som berörs av ett beslut ska få vara med och fatta det. Så inga nya eliter ska kunna uppstå. Är man anställd kan man gå med i fackföreningen SAC-syndikalisterna som är uppbyggt enligt dom principerna och ställer radikala krav mot kapitalisterna. Om SAC blir större skulle det dessutom antagligen leda till att de större facken pressades till att också ställa hårdare
krav.

Det är också nödvändigt att utvidga synen på facklig kamp. Facket kan användas för mera än bara att fixa hyfsade löner åt de anställda. Facket borde även kämpa för sänkt arbetstid (så fler kan få arbete), miljön, mot diskriminering, privatiseringar mm. Vi måste inse att staten och företagen är en del av samma maktstruktur. Därför kan man t.ex. med fördel strejka på Volvo för att stoppa neddragningar i sjukvården.

Är man arbetslös kan man gå samman med andra arbetslösa och kräva arbeten och schysst levnadsstandard med hjälp av direkta aktioner som de franska arbetslösa redan börjat göra. Och går man i skolan kan man gå samman med andra elever där och förändra och ställa krav samt givetvis propagera mot nyliberalismen (som har ett av sina starkaste fästen i skolans samhällskunskapsböcker).

Mattias Pettersson