E n   l i t e n   b e r ä t t e l s e   o m   f a t t i g d o m

  RESEBREV MATTIAS I CHILE
  #26, 5 februari 2000
--------------------------------------------------------------------------
  Svara gärna på denna epost! matte.bson@usa.net  Gamla brev, länkar,
  fotografier, rapporter och guider till Chile på http://surf.to/Matte_Bson
==========================================================================

Här hade jag tänkt berätta för dig lite statistik om fattigdomen i Chile.
   Det går just inte.
   Inte för att det inte skulle finnas fattiga i Chile.
   Utanför att det var troligtvis en representant för denna femtedel av befolkningen, drygt tre miljoner, som snodde min väska på bussen från Santiago till Valparaíso. Jag hade inget av materiellt värde. Däremot sju tunga arkivmappar om fattigdom, utbildning, kosthållning och jordockupationer – innehållandes tidningsurklipp, informationshäften och intervjuanteckningar.

Chile är ett rikt land. Rikare än nästan alla andra i Latinamerika. Vilket inte behöver säga så mycket.
   Siffrorna rör makroekonomi, alltså import och export, de affärer som privata företag gör i den statligt avreglerade och privatiserade staten Chile.
   Inkomsten per chilenare har ökat si och så i dollar sedan ett visst år, det var de där siffrorna som sprang i väg åt motsatt håll när jag rusade ned i tunnelbanan eftersom tjuvisens kumpan pekade åt det hållet innan han också diskret klev ned från bussen och försvann han också. Inkomsten har i varje fall ökat dramatiskt.

När jag och mina förkurskamrater satt förvirrade på Sida Sandöskolan bredvid Ådalsmonumentet gav nationalekonomen Kenneth Härmele oss lite ungefärliga siffror: I Sverige tjänar de tio procenten mest rika sex gånger mer än de lägst tjänande socialgruppen, läs arbetarklassen. I Taiwan är förhållandet 1:4. I Chile skulle den rikaste tiondelen ha 25 gånger högre inkomst än de fattigaste tio procenten. Ju större skillnad, desto större risk för social oro och ostadig utveckling på lång sikt.
   Chile har oerhörda klassklyftor. Visst, en fattig i Chile kanske har teve och svälter ihjäl. Men i de tre överklassförorterna till Santiago med 0,5 procents fattigdom finns helt andra möjligheter till liv än i övriga staden, för att inte tala om på landsbygden där stora områden fortfarande saknar såväl el som telefonledningar och läskunnigheten stannar på 50 procent bland kvinnor (ungefär, rånarna sitter väl och försöker läsa på vid det här laget).

Jag har flera vänner som lever i poblaciones, fattiga bostadsområden. Ibland glömmer jag bort skillnaderna. Tänker inte på att mina kompisar saknar a-kassa, sjukförsäkring, pension, studiestöd, barnbidrag, hyresbidrag och så vidare. Du har din lön men blir du av med jobbet eller skadar dig så får du antingen linka dig fram eller skuldsätta dig. Nyligen dog en kvinna efter en trafikolycka därför att närmaste akutklinik var privat och de krävde en garanticheck av de anhöriga. När de inte kunde skaffa fram en sådan, kördes kvinnan till den statliga akuten. Men var död vid framkomsten. Effektiv sjukvård :-/

På min samarbetsorganisation Casa Ecológica har vi alfabetiseringskurser för äldre och medelålders kvinnor som inte kan läsa eller skriva i det tredje årtusendet. Vi stödjer och organiserar de fattigaste kommuninvånarna som drabbats hårdast av de miljöproblem som rovdriftskapitalismen skapar.
   Ungefär så jobbar också Agnetha, fast i ett nät för ungdomar i kommunen Renca, där också Gloria jobbar mot sämre bemedlade kids som drogar bort sin tristess och brist på framtidstro i detta individualiserade konsumtionssamhälle.
   I Valparaíso sliter Linn, Anna och Maxi på olika kommunitära centrum för de socialt mest utsatta grupperna i landet.

Varför skrev jag detta för dig och berättade inte om min förestående semesterresa till Nicaragua och Kuba?
   Inte för att visa att Chile är fattigast och har sämst utbildningsnivå. Utan en inblick i snedfördelningen. Och det finns mycket att uträtta för en solidaritetsorganisation som UBV som jobbar med volontärer bredvid latinamerikanska kamrater.
   Det är svårt att bestämma kriterier för vad man ska jobba. Jag tycker att där ett samarbete fungerar bra, där borde vi fortsätta. I Chile har vi fördelen – om jag för uttrycka mig så – att militärkuppen skapade ett starkt intresse i Sverige i form av solidaritetsrörelse som protesterade mot Pinochets övergrepp av mänskliga rättigheter, samt 35.000 flyktingar.
   Vi har också svenska företag som gör buissness, bland andra Boliden som 1984-1985 dumpade 20.000 ton gruvavfall från Rönnskärsverket – i nordliga Arica och blyförgiftade upp till just 20 000 chilenare. Samt ett statligt biståndsorgan som med 225 miljoner kronor i biståndslån banade väg för en nationellt och internationellt hårt kritiserad älvutbyggnad av Bíobío som innebär folkmord på ursprungsbefolkningen mapuches och skövling av unika växt- och djurarter.

I måndags lade UBV:s styrelse en motion till årsmötet att vi volontärer ska åka härifrån och sluta jobba i Chile. Enda kriteriet: landet är för rikt! Beslut tas 14–16 april. Skriv gärna vad du tycker till styrelsen på mailto:ordf@ubv.se och skicka en kopia till ubvchile@reuna.cl

kram på dig kära vän,

          /m

====================================================================
Mattias Bengtsson, Enrique Richard 3344, Ñuñoa, SANTIAGO de Chile
Telefon: +56-2-779 32 09,  UBV fax: 209 43 44,  ICQ: 10843721
                  http://www.ubv.se
 

Resebrev • Fotografier • Byrålådedikter • Artiklar • Länkar • Eposta mig Mattias Bengtsson, Enrique Richard 3344, Ñuñoa, SANTIAGO de Chile, +56–(0)2–779 32 09, 209 43 44 (fax), matte.bson@usa.net,http://surf.to/Matte_Bson