P i n o c h o   o c h   d a t o r e r

  RESEBREV MATTIAS I CHILE
  #7, 17 november 1998
--------------------------------------------------------------------------
  Svara gärna på denna epost, ditt svar går bara till mig. Eller skriv ett
  nytt, eget brev...
==========================================================================

Mycket har hänt sedan jag skrev till dig sist.
    Det viktigaste först: datorn (!) har jag tillbaka efter tre månader på verkstad. Så all kommunikation ska flyta som på elektronisk räls. Även om modemet lade av under förra veckan. Vilket inte gjorde mig så matt eftersom jag övat mig på datorfirman. Skärmen är nämligen lika halv som innan. Efter många turer har jag godkänt en beställning av en ny skärm som kommer att gå på nästan 20.000 kronor. Jag ber till datorguden att försäkringsbolaget inte kommer att krångla.

Det var en intressant lektion i chilenskt samhälle. Att man måste ryta i telefon innan det börjar hända något. Att inte tro att det säkert löser sig. Samt att Compaq-skärmar till vissa modeller bara säljs i Europa och då måste en datorfirma be om hjälp från kontoret i samma land som ringer till kontinentkontoret (i detta fall i Houston) för att be om lov. Och när väl den oförskämda prisuppgiften kommer och jag kollar med Sverige får jag reda på att OM en skärm kan beställas på detta viset så går detta inte göras i Sverige, så vidare jag inte lämnar in datorn där.

I jämförelse har Pinochet var en lugnare affär. För övrigt kom jag på först efter nästan ett halvår - ja, redan, jisses vad tiden går - varför folk skriver och säger Pin-8 [Pinocho]. Att det betyder Pinoccio...
     Som svensk har jag inte känt mig hotad. Men jag har haft lust att åka upp till högern och företagarnas överklassområdet Las Condes/Providencia med en skylt "Jag är svensk. Vi vill också åtala er fascistledare. Kom an!".
    Det finns minst sex dokumenterade fall av spanjorer som fått ben brutna efter misshandlar och spanska ambassadören har uppvaktat borgmästaren tillika ett av högerpartiernas presidentkandidat och bett honom sluta med sin hets mot Spanien och England.
    Högern har gått ihop sig och med uttalanden, ihållande demonstrationer och andra aktiviteter har de för första gången gett mig kalla kårar här i Chile och jag kännner att det vara bara 1990 som diktaturen upphörde. På pappret.

Kompisen Lisa har varit här och hälsat på en vecka efter besök i Brasilien och på väg till San Francisco. Ett biljett från Incatours i Malmö som bara kostade 7.500 spänn, tre valfria stopp på en kontinent.
     Det var full rulle och nästa person ska slippa min omedvetna ambition att föra vidare allt det jag hunnit lära mig samt visa i detalj hur en UBV-volontär har det. Men mellan rantandet på stan och babblandet i bussar har vi varit på fotboll, i Valparaíso, i kommunistpoeten Pablo Nerudas hus, gått på disko, vegorestaurang, hemma hos chilenska vänner och Biskops Arnö-elever, tittat på utsikt, köpt indianhantverk och haft inflyttningsfest.

Det kändes som att komma tillbaka till löneslaveriet i dag efter en vecka i frihet. Fast jag utförde även informationsarbete i form av halv och helformella träffar med vegan- och djurrättsgrupper, eftersom Lisa jobbar på Djurens Rätt och nyss skrivit en bok på temat, kolla in http://www.nsmpd.se eller Nya Doxa.

Nu lämnar jag dig men lovar att återgå till mer regelbundet skrivande av resebrevet. Och kan berätta att det är sisådär 25 grader på kvällen, jag sover med fönstrena öppna och i solnedgången var Andernas berg röda i en relativt smogfri horistont.

            /m