get your own Free Home PageAnledningen till att jag kom att välja detta ämne för min uppsats var ett reklaminslag för ett kommande TV-program, där det sas att programmet skulle handla om dödshjälp och socialstyrelsens förslag till nya regler för behandling av patienter i livets slutskede. Det verkade mycket intressant, och jag hade då tänkt börja med att jämföra socialstyrelsens "nya" regler med de "gamla", och undersöka vad som kunde vara anledningen till att reglerna hade ändrats.
Det uppslaget föll genast på grund av att socialstyrelsen aldrig hade gett ut några regler tidigare, och de "nya" inte var klara utan endast förelåg i form av ett förslag under remissbehandling hos olika expertorgan.
Inriktningen kom därför att ändras litet, men uppsatsen kommer ändå att handla om dödshjälp, lagstiftningen vid livets slutskede och vid livets början. Även andra områden som berörs av den lagstiftningen eller avsaknaden av sådan, som transplantation, fosterförsök, fosterdiagnostik och aborter, kommer jag att ta upp och försöka visa hur lagarna kan tänkas påverka varandra.
Uppsatsen börjar med en kort tillbakablick på hur döden har uppfattats och konstaterats tidigare, för att sedan gå över till lagstiftningen om det nya dödsbegreppet "hjärndöd". I anslutning till detta kommer problemet med dödshjälp och tillämpliga lagar att tas upp.
När lagstiftningen kring livets slutskede diskuteras kan det ligga nära till hands att också titta på hur lagstiftaren ser på livets början. Jag berör också närliggande områden som fosterdiagnostik, och vad som är tillåtet enligt lagen vad beträffar hanteringen av "den blivande människan".
Att gå från dödshjälp till fosterdiagnostik kan tyckas vara ett stort språng, men sambandet är att båda fallen kan sluta med att ett liv utsläcks. Därefter går jag över till att se på lagstiftningen vid organdonation och transplantation, och visar på skillnader vid behandlingen av foster och vuxna människor i det fallet.
Syftet med uppsatsen är att försöka se närmare på om lagstiftningen vid livets början och livets slut hänger samman, och om lagstiftning kanske inte alltid är den enda vägen, utan att det möjligen vore bättre att inom vissa områden istället låta olika etiska kommittéer ta ansvaret, som nu är fallet t ex vid livets början.
Innan det nya begreppet hjärndöd infördes, var livet av tradition förknippat med hjärtverksamhet och andning. När hjärtat inte längre slog, och andningen hade upphört, ansågs döden ha inträtt. 1)
Dödsbegrepp och dödskriterier var tidigare inte fastställda i Sverige. Inga lagfästa grunder till dödförklaringen ansågs nödvändiga eftersom det är en medicinsk fråga, och när en läkare hade konstaterat att en människa var död var hon också juridiskt sett att anse som död. 2)
Allt eftersom den medicinska utvecklingen framskred kom begreppen liv och död att diskuteras. Att hjärtat hade slutat att slå var inte längre liktydigt med att personen var död, eftersom hjärtat kunde fås att slå igen, och apparater som hjärt-lungmaskiner och respiratorer kunde hålla cirkulationen i kroppen i gång, även efter det att hjärnan upphört att fungera. 3)
Samtidigt som den nya tekniken kunde rädda många som tidigare inte skulle ha överlevt uppstod nya problem; människor kunde hållas vid liv på konstgjord väg under långa tider, och det uppstod en debatt om rätten att få dö på ett värdigt sätt. Frågan om transplantation kom också att diskuteras, eftersom en kropp med död hjärna kunde "hållas vid liv" så att olika organ kunde tas till vara för transplantation. 4)
En utredning, I livets slutskede, tillsattes 1979, där bl a dödsbegreppet diskuterades, och 1984 startade Utredningen om dödsbegreppet.
1987 blev det nuvarande dödsbegreppet hjärndöd infört genom lag 1987:269 om kriterier för bestämmande om människans död.
Innan lag (1987:269) om kriterier för bestämmande av människans död kom till var inte dödsbegreppet och dödskriterierna rättsligt fastlagda i vare sig lagstiftning eller praxis. Någon enhetlig vägledning kan inte heller hämtas från lagförarbeten eller den juridiska doktrinen. 5)
När begreppet hjärndöd först började debatteras var det många som kände obehag inför uttrycket eftersom det rådde en stor osäkerhet om vad hjärndöd egentligen innebar, och olika tidningsartiklar som handlade om att "hjärndöda" vaknade upp efter ett tag och återgick till ett helt normalt liv igen, bidrog till att allmänhetens oro ökade. Gamla tiders berättelser om skendöda dök upp, och tanken att man skulle kunna råka ut för att bli levande begravd låg nära till hands. 6)
I det förra allmänt accepterade begreppet att människan var död när hjärtat stannat låg en trygghet både i att det "alltid varit så", och i att det var något som människor själva kunde konstatera utan tillgång till tekniska apparater eller högre medicinska kunskaper. 7)
Den grundläggande definitionen av dödsbegreppet bör, enligt utredningen, bygga på analys av filosofiska, religiösa, etiska och psykologiska idéer om vad det innebär att en människa dör samt på vedertagna medicinskt-biologiska kunskaper om döden. En utgångspunkt för definitionen är att den skall ta sikte på bortfallet av mänskliga funktioner, inte på vävnadsdöd hos olika organ. En annan utgångspunkt är att definitionen skall innefatta begreppet oåterkallelighet. 8)
I Sverige infördes hjärnrelaterade dödskriterier den 1 jan 1988. Genom lagen (1987:269) om kriterier för bestämmande av människans död preciserades dödens inträde till den tidpunkt då hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort. Detta tillstånd kallas total hjärninfarkt, vilket innebär att funktionerna hos stora hjärnan, lilla hjärnan, och hjärnstammen helt har fallit bort. Att så är fallet skall fastställas av läkare enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.
Hjärndöd används endast för att beteckna tillståndet hos en människa med total hjärninfarkt, som behandlas i respirator. Uttrycket skall inte brukas vid andra svåra hjärnskador, som t ex kronisk medvetslöshet, där hjärnstammen delvis är oskadad, och andningsfunktionen samt övriga reflexer i hjärnstammen fungerar. I sådana fall är inte heller blodcirkulationen i hjärnan upphävd och dessa patienter kan under specialistvård överleva i åratal. 9)
Åsikten att dödsbegreppet skulle ha ändrats för att bättre passa till de krav som ställdes från transplantationskirurgins sida, 10) fanns redan 1969 i Thornstedts artikel Livets början och slut ur straffrättslig synpunkt.
Thornstedt ansåg att om man använde hjärndödsbegreppet av den anledning att man ansåg att behov av transplantat gick före den kroppsliga integriteten hos innehavaren, kunde samma rättsverkningar uppnås genom att ge regler om rätt att ta transplantat från en levande människa utan dennes samtycke, under vissa omständigheter (t ex vid irreversibel total hjärnskada). Syftet skulle alltså kunna uppnås enbart genom en ändring i transplantationslagen. 11)
Annan kritik gällde svårigheten att uppfatta en person som avliden, när denne ligger i respirator och hjärtat slår. Misstanken fanns om att personen i fråga ändå kunde ha ett visst medvetande kvar, och vara i stånd att uppfatta t ex smärta. 12)
Eutanasi är ett annat ord för dödshjälp eller barmhärtighetsdödande.
När den tekniska utvecklingen hade kommit så långt att det med maskiners hjälp gick att uppskjuta döden långt efter det att människan själv är medveten om vad som händer med henne, började en debatt om det är etiskt försvarbart att i alla lägen försöka förlänga livet, om det inte istället i vissa fall vore mera humant att avstå från att sätta in alla tillgängliga hjälpmedel, och istället låta naturen ha sin gång. Några ansåg att det kanske skulle vara mest humant att låta den människa som lider av obotlig sjukdom, få hjälp att dö, om hon själv begär det. I den riktningen arbetar föreningen RTVD. 13)
Svenska läkaresällskapet har framhållit att terminologin som används vid diskussionen om dödshjälp i sig kan skapa missförstånd. Eutanasi betyder ordagrant mild död, men används huvudsakligen i betydelsen dödshjälp, d v s åtgärder som vidtas med enda syfte att framkalla döden.
Klarheten ökar inte heller av uppdelningen i aktiv eutanasi (t ex en dödande dos heroin), och passiv eutanasi (t ex stänga av en respirator), eftersom det kan hävdas att den senare åtgärden är lika aktiv som den förra. 15)
En indelning i att döda och att låta dö skulle vara mera adekvat genom att den tar fasta på avsikten, anser läkaresällskapet. Att döda innefattar åtgärder eller att avstå från åtgärder i syfte att döda någon; låta dö innebär avstående från åtgärder för att naturen skall ha sin gång. Att avstå från behandling kan antingen betyda att ny behandling inte påbörjas eller att påbörjad behandling avbryts. Att avstå från behandling behöver inte och får inte innebära att patienten lämnas utan hjälp.
Vård består av behandling av sjukdomen, och omvårdnad av den sjuka människan. När man avstår från meningslös behandling får omvårdnaden ökad vikt. Fysisk och psykologisk omvårdnad i livets slutskede syftar till eutanasi i dess ursprungliga betydelse: en värdig död så fri från plågor och obehag som möjligt.
De lagrum som kan komma i fråga vid s k dödshjälp är 3 kap BrB om brott mot liv och hälsa, samt medverkansreglerna i 23 kap.
Först skall konstateras att varken självmord eller medhjälp till självmord är straffbara handlingar, medan misshandel och dråp är straffbelagda.
Att det inte är något brott att skada sig själv framgår av ordalydelsen i 3 kap BrB, där det talas om att beröva ANNAN livet, åsamka ANNAN kroppsskada etc. Eftersom självmordsförsök och självmord icke är brott, kan anstiftan eller medhjälp till självmord eller självmordsförsök inte heller bestraffas. 17)
Samtycke kan i vissa fall vara ansvarsfriande, men då måste alltid följande förutsättningar vara uppfyllda:
a) Samtycket måste ha lämnats av någon som var kapabel och behörig att göra detta. Samtyckslämnaren skall vara den person gärningen riktar sig mot. Det uppställs inte något absolut krav på att vederbörande måste ha rättslig handlingsförmåga. Ett samtycke från en omyndig person kan således få viss ansvarsfriande verkan; frågan får bedömas från fall till fall.
b) Samtycket skall vara lämnat frivilligt och med någorlunda god insikt om vad saken gäller.
c) Vidare skall samtycket föreligga vid själva gärningen. Ett samtycke som uttalats tidigare kan ha återkallats före gärningen och därmed förlorat sin ansvarsfriande verkan, och ett samtycke som uttrycks efter gärningen är inte ansvarsfriande.
Samtycke har ansvarsfriande verkan när det är frågan om ringa misshandel, men befriar INTE från ansvar vid tillfogande av svår kroppsskada eller vid dödande.
Det s k Hedebymålet är prejudicerande; se 4.2.3.
De flesta brott begås genom en handling, t ex gärningsmannen slår till en person, men det finns även brott som kan begås genom underlåtenhet att handla. Dessa s k underlåtenhetsbrott uppdelas i äkta- och oäkta underlåtenhetsbrott, där de äkta underlåtenhetsbrotten kännetecknas av att det går att utläsa direkt ur lagtexten att underlåtenhet att utföra en viss handling medför ansvar. De oäkta underlåtenhetsbrotten däremot avser sådana brott där det inte direkt går att utläsa att underlåtenhet är straffbart. Exempel på ett oäkta underlåtenhetsbrott är vållande till annans död enligt BrB 3:7. 19)
Vållande till annans död avser närmast orsakande till annans död genom handling, men lagrummet är även tillämpligt vid underlåtenhet att avvärja sådan effekt. 20)
Enligt svensk rätt gäller inte någon allmän regel om straff för underlåtenhet att rädda annans liv, därför skall det finnas särskild grund påbjuden i lag, annan författning eller myndighetsbud, varför den underlåtandes beteende skall te sig straffvärt. T ex har föräldrar vårdnadsplikt enligt FB 6:2, och får inte underlåta att rädda sina barns liv. 21)
En läkare är enligt läkarinstruktionen (1963:341) i regel skyldig att handla för att uppehålla patientens liv, men den skyldigheten är inte ovillkorlig. 22)
Frågan om en läkare vid ett självmordsförsök har rätt att underlåta att företa livräddande åtgärder måste bedömas från fall till fall. Grundregeln är att en patient själv har rätt att avgöra om han vill ha vård eller inte. Enligt läkares etikregler (se bilaga) gäller att läkaren ska skydda och bevara människoliv, men vid s k rationella självmordsförsök 24) har läkaren rätt att prioritera den personliga integriteten framför livet. Däremot vid s k kaotiska självmordsförsök, där det är mera osäkert om det verkligen var patientens vilja att ta livet av sig, har läkaren skyldighet att göra vad som är medicinskt möjligt.
Medhjälp till självmord är som tidigare nämnts tilllåten, men den hjälp som en läkare skulle kunna tänkas ge i det fallet är extra känslig p g a läkarens garantställning.
Handberg, en nästan totalförlamad man, bad Berit Hedeby att hjälpa honom med att ta livet av sig eftersom han inte själv var i stånd att utföra handlingen.
Hedeby, som sedan flera år arbetade för att aktiv dödshjälp skulle bli tillåten, accepterade. Efter att ha gjort två misslyckade försök med stora mängder hjärt- sömn- och värktabletter fick Hedeby rådet av en läkare att samtidigt ge både tabletter och insulin. Instruktionerna följdes och mannen avled.
Hedeby blev åtalad och frågan uppstod om hon genom sin medverkan skulle dömas som ansvarig för dråp, eller om hon p g a att mannen själv bett henne skulle anses ha utfört den icke straffbara handlingen medhjälp till självmord.
Mannens inställning till frågan om dödshjälp var helt klar. Han hade några år tidigare skrivit en artikel "Ja till dödshjälp", och Hedeby visade upp ett s k dödstestamente undertecknat av honom.
I TR och HovR bedömdes de båda handlingarna, att stoppa in tabletterna i munnen och att ge insulinsprutan var för sig, medan HD betraktade de båda gärningarna som en handling i ansvarshänseende, eftersom det inte kunde avgöras om mannen avlidit av tabletterna eller av insulinsprutan eller av båda i samverkan.
HD dömde Hedeby för dråp, med motiveringen att även om Handberg själv medverkat aktivt genom att svälja tabletterna präglades hela händelseförloppet av ett sådant självständigt handlande från Hedebys sida att hennes medverkan var att bedöma som gärningsmannaskap. Det förhållande att Hedebys handlande överensstämde med Handbergs egen vilja fritog inte från ansvar.
Målet visar att den som dödar annan med hans samtycke eller t o m på hans begäran faller under brottsbalkens bestämmelser om uppsåtligt dödande.
För att inte den straffrättsliga behandlingen skall bli alltför olika i de fall där gränsen mellan medverkan till självmord och dödande på begäran är diffus, finns genom BrB 33:4 en möjlighet till straffnedsättning eller påföljdseftergift i exceptionella fall. Riksåklagaren kan även besluta, enl RB 20:7 p3, att åtal ej skall väckas i exceptionella fall. 26)
I Hedebyfallet togs, vid påföljdsfrågan, hänsyn till att gärningen företagits på Handbergs bestämda önskan, och med stöd av BrB 33:4, 2 st underskreds det för dråp stadgade lägsta straffet om fängelse 6 år. Hedeby dömdes för dråp till fängelse 1 år.
Det har blivit allt mer accepterat att sjukvården inte i alla lägen skall sätta in livsuppehållande resurser, utan patienten har rätt att avböja behandling, och läkare måste respektera detta ställningstagande åtminstone om patienten är klar och har förstått vad han tar ställning till.
I utredningen I livets slutskede framhåller kommittén att då det gäller spörsmålet om livsuppehållande behandling skiljer man i diskussioner om eutanasi (barmhärtighetsdödande) vanligen mellan aktiv och passiv eutanasi. Aktiv eutanasi kan bestå i att beordra eller ge injektion, i syfte att förkorta personens lidande, eller för att bereda denne en lugn och smärtfri död. 28)
Underlåtenhet att sätta in behandling som kan upphäva eller uppskjuta en sjukdoms dödliga verkan, eller avbrytande av sådan behandling betecknas som passiv eutanasi om syftet är det nyss angivna. 29)
I den förda debatten har gjorts gällande att många människor är rädda för att avancerade tekniska resurser skall komma till användning i livets slutskede och att därigenom lidandet skall förlängas eller döden uppskjutas i onödan. Å andra sidan har i debatten inlägg gjorts som tyder på att en del människor under intryck av den förda diskussionen om eutanasiproblemet kan ha fått ett minskat förtroende för sjukvården. Det har bl a framförts farhågor för att det av vårdekonomiska skäl inte skulle ges erforderlig behandling till svårt eller obotligt sjuka människor. 30)
Kommittén anser att mycket starka skäl talar för att det liksom hittills måste ankomma på vederbörande läkare att avgöra vilken behandling som skall ges patienten. Med hänsyn härtill och då förtroendet för läkarnas behandling av de sjuka skulle allvarligt kunna rubbas av en lagfäst regel om passiv eutanasi vill kommittén inte förorda en ändrad lagstiftning på området. Kommittén kan inte heller ställa sig bakom förslaget att läkare skulle tillerkännas rätt att respektera en i förväg utfärdad skriftlig viljeförklaring. Som flera remissinstanser pekat på skulle det vara förenat med betydande olägenheter från både praktisk och juridisk synpunkt att tillerkänna en sådan viljeförklaring från patienten bindande verkan. 31)
Juristernas grundinställning är klar. Patienten har en obegränsad rätt att själv avgöra om han vill ha vård och han måste själv bestämma vilken behandling han vill utsätta sig för. En operation eller annan behandling i strid mot patientens önskan är således lagstridig. Medicinalansvarskommittén stöder i sitt betänkande (SOU 1978:26) denna inställning. 32)
Dr Carl-Eric Bergström arbetar som lungläkare på Karolinska sjukhuset och har hand om cancerpatienter. Tidigare var han motståndare till dödshjälp p g a vad han blivit "itutad" under utbildningen men har nu ändrat uppfattning. Vid RTVD:s 33) årsmöte i april 1992, tog Bergström i 10 punkter upp argument mot dödshjälp, och kommenterande dessa enligt följande.
1. Det är fel att döda människor.
B: Ja, om ej i konflikt med lika eller mer värdefull åsikt. Värnpliktig och polis är i nödfall tvungen att döda och det är allmänt accepterat.
2. Absolut fel att döda inom sjukvårdens ram.
B: Det förekommer ändå mellan 33000 och 37000 aborter/år, de flesta foster är så små och outvecklade att de ej karaktäriseras som människor. Men i alla fall ca 300/år som är efter 12:e graviditetsveckan. Krävs då synnerliga skäl, men de utförs ju trots allt - fostret skulle kunna klara sig.
3. Vårdpersonalen skulle kunna må dåligt.
B: Det finns inget resultat som stöder den uppfattningen. Varför skulle personalen må sämre av det än av att se patienterna lida.
4. En legalisering av aktiv dödshjälp skulle kunna innebära en skyldighet för viss personal att utföra dödande handling mot sin övertygelse.
B: Ingen skulle tvingas. I Holland är det inget problem, tvärtom det är för många som vill hjälpa till där.
5. De som begär dödshjälp vill egentligen inte ha det, utan hjälp att leva.
B: Ja, några, men det ska krävas upprepade samtal för att försäkra sig om patientens vilja. Göran Hermerén 34) har fastslagit vissa kriterier.
6. En legalisering av aktiv dödshjälp skulle undergräva förtroendet för sjukvården - rädsla för att bli dödade.
B: Betvivlar det, om människor som är klara i huvudet själva skulle få bestämma. I Holland ej minskat förtroendet. (Någon ur publiken kommenterar att dödshjälp är ju fortfarande olagligt i Holland, trots att det praktiseras där, och kanske förtroendet skulle minska där om det blev lagligt. B tycker hon "har en poäng där".)
7. Om dödshjälp tillåts skulle många gamla och sjuka kunna känna sig tvungna att begära det för att ej ligga samhället till last, "tubbas" av anhöriga. B: Det tycks ej vara så i Holland. Liknande problem finns också vid aborter. En som är gravid kan tubbas av pojkvän eller anhöriga, vilket också diskuterades vid abortlagstiftningen, men argumentet viftades då bort.
8. Om dödshjälp tilläts. Det är mycket billigare att ge för mycket morfin än att vårda och det skulle kunna tänkas föredras i en krympande ekonomi.
B: Skräckscenario, som tyvärr inte helt går att avfärda. Gränserna måste hållas strikta, och straffa hårt om de överskrids.
9. Dödshjälp är mord.
B: Det är det, eftersom lagstiftningen ser sådan ut, men lösningen skulle vara att påverka lagstiftningen och domstolarna så att det ändras.
10. Det är stor skillnad mellan aktiv och passiv. Aktiv är alltid förkastligt, medan passiv kan tillåtas ibland när man inte har något att vinna.
B: Håller inte med om skillnaden mellan aktiv och passiv. Socialstyrelsen sade ja till passiv förra året liksom Läkaresällskapet och sanktionerade därmed vad som pågått länge.
Lagman Bertil Wennergren anser att den oklarhet som råder i rättsläget angående förkortande av liv under adekvat vård bör lösas genom ett tillägg i BrB.
Tillägget skulle enligt Wennergren lyda: "Gärning eller underlåtenhet som innebär att en patients liv förkortas skall inte bedömas som att en patient berövas sitt liv om den sker under vård av patienten i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet."
När nu dödsbegreppet ändrats från hjärt- till hjärndöd, och vissa kriterier fastslagits som talar om när livet upphör, uppstår frågan om det också finns kriterier för livets början.
För närvarande finns ingen lag som talar om vid vilken tidpunkt livet börjar, men frågan har blivit mer och mer aktuell till följd av forskningens snabba utveckling.
Det är inte tillåtet att experimentera med människor. Därför uppstår frågan vid vilken tidpunkt forskningen måste avbrytas. En annan sak som skapat debatt är att gränsen för när abort senast ska tillåtas, och tidpunkten när ett foster kan överleva i respirator, har kommit att mer och mer närma sig varandra.
Gen-etik kommittén har i sitt slutbetänkande Genetisk integritet, (SOU 1984:88), kommit fram till att människolivet börjar då neuralröret, dvs centrala nervsystemet anläggs, men lagstiftning saknas fortfarande. 36)
En viktig fråga för genteknikens och andra teknikers tillämpning på embryonalt material gäller människolivets början. De internationella konventionerna lämnar frågan öppen.
Enligt utredningen "Genetisk integritet" finns tre olika inriktningar när det gäller synen på när mänskligt liv börjar; ur etisk synvinkel.
Gemensamt för de två senast refererade uppfattningarna är att de lämnar vägen öppen för en mer nyanserad syn på embryonal- och fosterutvecklingen och på livsvärdet än vad den förstnämnda åsikten gör.
Många biologer och medicinare anser, att det inte ovedersägligen går att peka ut något eller några avgörande stadier i blastemets, embryots och fostrets utveckling då mänskligt liv i egentlig mening kan anses uppstå. BIOLOGISKT börjar mänskligt liv i och med befruktningen.
Men biologin ger ingen direkt vägledning i den grundläggande frågan, om eller när ett blastem skall anses ha något människovärde och vara skyddat från försök. Hela tiden är den biologiska utvecklingen en gradvis fortgående process och någon annan gränshändelse än födelsen som i sig själv skulle konstituera ett odiskutabelt människovärde existerar inte. En gräns sätts dock ofta när fostret nått en sådan utveckling att det har möjlighet att självt hålla sig vid liv utanför moderns kropp.
Den ståndpunkt man intar till det mänskliga livets uppkomst och värde måste i brist på självklara utvecklingskriterier utgå från fritt valda kännetecken. Härmed menas, enligt gen-etikkommittén inte godtyckligt valda kriterier, utan kriterier som väljs under tillbörligt beaktande av iakttagbara fakta och det allmänt accepterade människovärdet.
I SOU 1989:51, slutbetänkande om det ofödda barnet behandlas frågor av etisk-, medicinsk-, psykosocial- och juridisk art rörande fosterdiagnostik och sena aborter.
Människor har i alla tider grubblat över orsakerna, och haft förklaringar till att barn föds med missbildningar. Mer systematiska studier av missbildningar började på 1700-talet. Men det var först från 1900-talets början som man på allvar började söka orsakerna till sjukdomar och missbildningar hos foster. 38)
Under de senaste 40 åren har vi genom forskningens framsteg fått förklaringar till en stor del av missbildningarna, varvid en större förståelse för orsakerna uppstått. Genom introduktionen av fosterdiagnostik öppnades möjligheter att diagnostisera kromosomrubbningar och vissa ärftliga sjukdomar, och på senare år har nya metoder, som skapat etiska-, psykologiska- och rättsliga problem, börjat användas. 39)
Det är främst den fosterdiagnostik som kallas abortinriktad som skapat problem. Genom den alltmer utvecklade tekniken är det möjligt att upptäcka allt fler sjukdomar och missbildningar hos foster, vilket leder till att inte bara mycket grava handikapp, utan också smärre avvikelser hos foster kan upptäckas. De blivande föräldrar som får reda på att fostret är skadat i något avseende hamnar i ett svårt dilemma när det gäller att ta ställning till om de vill avbryta graviditeten eller inte. 40)
Genom att diagnostiken i allt ökande grad kan ge de blivande föräldrarna ett tidigt besked om fostrets tillstånd kan kvinnan även vid mycket lindriga avvikelser begära abort utan att ange något skäl, nämligen om aborten utförs före utgången av den 12:e graviditetsveckan. Hon har också - efter viss utredning - rätt att själv bestämma att abort skall ske till och med utgången av 18:e graviditetsveckan. Om en missbildning påvisas därefter kan kvinnan söka tillstånd till abort hos socialstyrelsens rättsliga råd. En förutsättning för att få abort är emellertid att graviditeten inte gått så långt att fostret är livsdugligt. I den allmänna debatten har anförts att diagnostiken med åtföljande aborter av mer eller mindre skadade foster kan leda till att synen på handikappade människor ändras i negativ riktning. 41)
Om en person söker vård är läkaren skyldig att med de behandlingsmetoder som står till buds företa undersökningar som den vårdsökandes tillstånd kräver. Läkarna skall upplysa patienten om de behandlingsmöjligheter som står till buds, enligt 5 # lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m fl. 42)
Vilka undersökningar som skall utföras avgör den ansvarige läkaren. Det är han som har att göra en bedömning om de upplysningar som kan erhållas står i rimlig proportion till de risker som själva undersökningstekniken i sig innebär, och om den information som kan erhållas medicinskt sett motiverar att sjukvårdens resurser tas i anspråk. 43)
Gen-etikkommittén har i sitt slutbetänkande "Genetisk integritet" (SOU 1984:88) anfört bl a följande i fråga om fosterdiagnostik.
Den genetiska diagnosen öppnar vägen för tidig identifiering av ett helt spektrum av tillstånd från svåra genetiska sjukdomar och missbildningar över funktionsnedsättningar av olika slag och svårighetsgrad till vad som skulle kunna betecknas som smärre variationer i en befolkning. 44)
Ett krav på all medicinsk diagnostik är att den skall ha ett medicinskt syfte. Motivet eller målet måste vara att skydda liv, återställa hälsa eller minska lidande. Med tanke på den DNA-baserade diagnostikens möjligheter att med bibehållet medicinskt syfte även nyttjas för andra ändamål bör kravet på det medicinska syftet skärpas. 45)
Endast svåra sjukdomar bör komma i fråga för sådan diagnostik. Kriteriet bör vara att den riskerade sjukdomen hotar fostret eller det blivandes liv eller utvecklingsmöjligheter. Användning av genetisk diagnostik måste alltid föregås av en noggrann familjegenetisk studie av arvgången för sjukdomen i fråga. Resultatet av en sådan undersökning avgör om genetisk diagnostik genom DNA-analys skall användas och vad man i så fall skall leta efter. Socialstyrelsen föreslås få till uppgift att lämna tillstånd till att bedriva DNA-baserad diagnostik och i sitt tillstånd räkna upp vilka sjukdomar som får efterforskas. 46)
Fosterdiagnostik genom DNA-analys kommer enligt vissa remissinstanser att få stor betydelse för den framtida fostermedicinen där en säker diagnos av sjukdomen är en förutsättning för en effektiv behandling av fostret. 47)
Företrädare för handikapporganisationer ser en fara i att kommitténs förslag om att DNA-baserad diagnostik bör begränsas till svåra genetiska sjukdomar kan komma att innebära en etisk gradering av människoliv. Det är angeläget att resurserna för de handikappade i framtiden inte begränsas till följd av eller med hänvisning till fosterdiagnostisk verksamhet. 48)
Vissa instanser förordar att all information som erhålls genom fosterdiagnostik bör meddelas föräldraparet. Begränsningar av icke relevant information bör alltså ligga i själva analystekniken. Det framhålls dock från en handikapporganisation att sjukdomstillstånd som kan förmodas inträffa på barnet vid vuxen ålder inte självklart skall ligga inom ramen för informationsplikten till föräldrarna, såvida det inte sker i syfte att påbörja en behandling för tillståndet i fråga. 49)
En landstingskommun framhåller att lämpligheten av generella fosterdiagnostiska hälsoundersökningar bör bli föremål för ytterligare överväganden. Naturvetenskapliga rådet anser att den av kommittén föreslagna förteckningen över ärftliga sjukdomar lätt kan få karaktären av en "dödslista". Rådet, som inte anser att det föreligger någon principiell skillnad mellan olika typer av fosterdiagnostik, avvaktar utredningen om det ofödda barnets ställningstagande. 50)
Från handikapphåll hävdas att den abortinriktade och utsorterande fosterdiagnostiken är ovärdig samhället och att kvinnas fria val beträffande fosterdiagnostik och abort efter fosterdiagnostik är skenbart. Den ekonomiska och personella prioriteringen av fosterdiagnostik ifrågasätts också. I stället borde en prioritering ske av åtgärder som syftar till en förbättring av levnadsförhållandena för personer med funktionshinder. 51)
Vad som gör det svårt är de ojämlika förhållanden som handikappade tvingas leva under. Fosterdiagnostik bör inte få användas för att fastställa sådana egenskaper som saknar medicinsk betydelse. Stor vikt bör fästas vid den gravida kvinnans egen bedömning av sin situation och sina möjligheter att skapa goda levnadsbetingelser för ett barn med medfödd sjukdom eller funktionsnedsättning. 52)
Abort är den medicinska beteckningen på missfall. Ett missfall är när en graviditet avbryts och fostret framföds utan tecken till liv. Missfallet kan antingen ske som en spontan abort eller framkallas med avsikt, provocerad abort. Utredningens uppdrag gäller endast foster som är döda och som befinner sig utanför livmodern. Om aborten varit spontan eller provocerad är däremot principiellt utan betydelse. I praktiken är det emellertid så att det nästan uteslutande är foster från provocerade legala aborter som kommer ifråga för sådan användning som här är aktuell. 53)
Sverige fick sin första abortlag 1938. Huvudprincipen i lagen var att fostret - med hänsyn till livets okränkbarhet - tillerkändes ett rättsskydd. Från denna huvudprincip gjordes vissa undantag då abort kunde få utföras. (För att dessa undantag skulle vara tillämpliga krävdes att någon av fem särskilt angivna förutsättningar var uppfyllda. Dessa s k indikationer var den medicinska indikationen, den social-medicinska indikationen, den humanitära indikationen, den eugeniska 54) indikationen, den social-medicinska indikationen samt fosterskadeindikationen.) 55)
Den nuvarande abortlagen trädde i kraft den 1 januari 1975. Utgångspunkten i lagen är att om kvinnan efter moget övervägande finner att abort är den lämpligaste lösningen på de problem som en oönskad graviditet medför ska hon få abort. Begär kvinnan abort före utgången av 12:e graviditetsveckan har hon som regel rätt till abort utan att samhället lägger sig i det. Skall aborten utföras efter 12:e, men före utgången av 18:e veckan krävs i princip att aborten föregås av en utredning av kvinnans personliga förhållande (kuratorsutredning). Begärs abort efter 18:e graviditetsveckan krävs socialstyrelsens tillstånd. Abort får inte göras om det kan antas att fostret är livsdugligt. Enligt nuvarande praxis tillåts inte abort efter 22:a graviditetsveckan. 56)
Enligt utredningens uppfattning utgör 18:e graviditetsveckan i dag och inom den framtid som vi kan överblicka i sig en betryggande säkerhetsmarginal till livsduglighet. Detta har bl a att göra med att det idag finns diagnostiska möjligheter att med stor exakthet fastställa fostrets ålder. Utredningen anser inte att det finns etiska, medicinska eller psykologiska skäl att sänka 18-veckorsgränsen. Någon ändring av nuvarande ordning föreslås därför inte. Inte heller finner utredningen någon anledning att ändra den övre gränsen för abort d v s livsduglighet. 57)
Det föreslås ankomma på socialstyrelsens rättsliga råd att följa den medicinska utvecklingen på området och vid behov sänka den gräns som f n gäller enligt praxis för när abort skall vara tillåten, d v s 22 veckor. 58)
Abortlagstiftningen anger alltså den yttre ramen för den verksamhet som bedrivs med användning av vävnad från aborterade foster. 59)
Med FOSTER förstås i detta sammanhang alla stadier i utvecklingen från det ägget befruktats till dess att fostret är 28 veckor gammalt. 60)
Även bestämmelser i annan lagstiftning än abortlagen är av betydelse. Om ett foster efter födelsen andats eller visat annat livstecken är det enligt 30 # folkbokföringslagen (1967:198) att anse som barn, även om det omedelbart avlider. Enligt samma bestämmelse skall som barn också anses dödfödda som avlidit efter 28:e graviditetsveckan. I fråga om barn är transplantationslagens regler om användning av biologiskt material från människor tillämpliga. 61)
Någon lagstiftning om användande av vävnad av aborterade foster finns inte, men icke bindande etiska riktlinjer för den medicinska användningen av sådan vävnad har utfärdats vid skilda tillfällen. 62)
Början till livet är också oskyddad när livet framställs utanför kvinnans kropp. Enligt gen-etikkommittén är genterapeutiska försök tillåtna på obefruktade ägg och spermier samt på befruktade ägg upp till 14:e dagen efter befruktningen. Att gränsen för försök dras vid just den tidpunkten hänger samman med att människolivet anses ta sin början när neuralröret anläggs, vilket sker någon gång under tredje veckan. 63)
F n finns det i Sverige sex regionala forskningsetiska kommittéer med uppgift att granska medicinska forskningsprojekt. 64)
De forskningsetiska kommittéernas sammansättning varierar något. Antalet ledamöter ligger mellan 11 och 14. Flertalet företräder olika medicinska specialiteter. Tanken är att ledamöterna skall representera en bred facklig kompetens som är anpassad efter ärendets art. De lekmän som numera ingår i de forskningsetiska kommittéerna företräder oftast sjukvårdshuvudmannen. Det förekommer också att t ex sjuksköterskornas fackliga organisation har en representant i en sådan kommitté. 65)
En organisms död kan bestämmas enligt hjärn- eller hjärtrelaterade kriterier. Vävnader och celler kan överleva efter organismens död. Så snart en vävnad har slutat att fungera självständigt och kommunikation mellan de celler som vävnaden består av har upphört, kan den inte längre betraktas som levande vävnad. Men enskilda celler kan fortfarande leva vidare. En cell är inte död förrän dess yttre membran inte längre består och cellen därigenom upphört att vara en enhet. 66)
När det gäller foster torde det inte finnas några allmänt vedertagna och för alla utvecklingsstadier giltiga dödskriterier. 67)
Embryo- och fosterdöd brukar definieras som oåterkallelig förlust av förmågan att fungera som en självständig organism. Men även indirekta kriterier tillämpas. Ett foster kan sålunda betecknas som dött om det inte visar vare sig hjärtverksamhet, spontan andning, spontan rörelse i de viljestyrda musklerna eller tecken på pulsation i navelsträngen. 68)
I abortärendet är det kvinnans intressen som är av helt avgörande betydelse. Enligt 1 och 2 ## abortlagen får en kvinna vägras sådan abort som kan ske före utgången av 18:e graviditetsveckan endast om åtgärden kan tänkas medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Efter utgången av 18:e graviditetsveckan får abort beviljas bara om socialstyrelsen finner att det finns synnerliga skäl för åtgärden. Även i detta fall är det emellertid nödvändig förutsättning för abort att kvinnan ansökt om åtgärden. 69)
Rättsläget kan alltså sammanfattas så att kvinnan före utgången av 18:e graviditetsveckan har en i praktiken oinskränkt rätt att förfoga över foster och att man, medan fostret befinner sig i livmodern aldrig får ta bort det, om inte kvinnan lämnat sitt samtycke till åtgärden. Enligt utredningens mening kräver konsekvensen att man ser på samma sätt på kvinnans befogenheter efter aborten. Vävnad från ett aborterat foster får alltså inte användas för något medicinskt ändamål om detta strider mot kvinnans önskemål. 70)
Enligt utredningen SOU 1989:99 innebär hjärnrelaterade dödskriterier att organ för transplantationsändamål kan opereras ut under pågående respiratorbehandling. Detta får till följd att organens kvalitet kan bibehållas bättre eftersom blodcirkulationen förhindrar vävnadsdöd genom syrebrist. Dessutom är det nu möjligt att ta hjärtan, ett organ som är särskilt känsligt för syrebrist. 71)
Transplantationer regleras i transplantationslagen. Lagstiftningen stadgar presumtion MOT samtycke, vilket innebär att organ inte får tas när samtycke saknas.
Presumtionen kan brytas om det finns hållpunkter, klart uttalade eller av andra anledningar grundade, för positiv inställning. Lagen reglerar inte s k mindre ingrepp, såsom tagande av blod, hud eller hornhinna, ej heller av biologiskt material för annat medicinskt ändamål än transplantation.
I Sverige har frågorna om användning av vävnad från aborterade foster hittills INTE reglerats i lag, utan som tidigare påpekats är transplantationslagens (SFS 1975:190) bestämmelser tillämpliga bara på människor,
d v s de som framfötts med liv, eller på dödfödda som avlidit efter utgången av 28:e graviditetsveckan. Andra döda foster faller utanför transplantationslagens tillämpningsområde. Enligt utredningen om organdonation och transplantation 72) förekommer inte någon reglering i lag om användning av fostervävnad någon annan stans i världen heller. I stället har man, där dessa frågor över huvud taget uppmärksammats, nöjt sig med att inordna dem under icke bindande regelverk av medicinsk-etisk natur.
Den medicinska forskningens snabba utveckling under senare år har emellertid väckt frågan om det inte finns behov av mer genomarbetade regelsystem som tydligare markerar gränserna mellan tillåtna och icke tillåtna förfaranden. 73)
Regler om användning av foster för medicinska ändamål föreslås av utredningen ges i form av lag, och transplantationslagen kan tjäna som förebild när det gäller frågan i vilken utsträckning villkoren för användning av fostervävnad skall regleras. I enlighet därmed föreslås att även det skall anges för vilka ändamål fostervävnad får användas. Av lagen bör också framgå att tagande av fostervävnad för de angivna ändamålen kräver tillstånd av socialstyrelsen och samtycke av kvinnan. Där bör också anges att den som beslutar om användningen av fostervävnad inte får vara samma person som den som tar befattning med aborten och bestämmer sättet och tiden för dess genomförande. Liksom i fråga om vävnad från människor bör införas en lagregel som förbjuder kommersiell hantering av fostervävnad, anser utredningen. 74)
Lagstiftningen vid livets början och livets slut ser inte ut att hänga samman riktigt. Först och främst finns livets början inte fastställd i lagen medan kriterier för när livet upphör finns, sedan 1987 när lagen om hjärndöd infördes. Livets början kan vara allt från när äggcellen och spermien möts till när barnet föds, medan människan är död när hjärnan är totalt utan aktivitet.
Om "den blivande människan" avlider på embryo- eller fosterstadiet finns inte några allmänt vedertagna dödskriterier, utan definitionen av död inriktas istället på "förlust av förmåga att fungera som en självständig organism".
Till följd av forskningens snabba utveckling uppstår problem av medicinsk- och etisk art, eftersom det blir allt vanligare att material används från foster för att bota olika sjukdomar. Igen kommer frågan om man har rätt att använda "blivande människor" hur som helst till gagn för de som "haft turen" att komma längre i utvecklingen.
En tidig fosterdiagnostik och allt större möjligheter att "reparera" den blivande människan redan inne i livmodern skulle tyckas bara innebära fördelar, men
från handikapphåll har framförts att synen på de handikappade därigenom skulle kunna påverkas negativt. Man menar att samhället skulle kunna skjuta till mindre pengar till handikappvård med hänvisning till att de som fött handikappade barn trots att de hade fått besked om att barnet inte var friskt skulle ha sig själva att skylla. Mot det kan ställas att om det föddes ett markant färre antal handikappade skulle var och en av dem ändå få lika stor eller större tillgång till vårdresurser, eftersom pengarna i så fall skulle delas av ett färre antal personer.
Enligt gen-etikkommittén skulle kravet på medicinsk diagnostik vara att endast svåra sjukdomar skulle komma i fråga. Svårigheten är att vid DNA-undersökningar framkommer en stor mängd resultat, där både smärre och större avvikelser kan ingå, och eftersom abort i praktiken är fri upp till 18:e veckan, har kvinnan i enlighet med abortlagstiftningen möjlighet att avbryta livsprocessen hos ett foster, utan att uppge anledning, p g a en avvikelse som hon uppfattar som "hotande", men som kanske bara skulle ha varit en normal variation i den mänskliga arvsmassan.
Ett annat problem som uppstår p g a teknikens framsteg är att foster numera kan räddas om de föds så tidigt som i vecka 24. Gränsen blir då inte lika klar som tidigare mellan vilka foster som skall räknas som livsdugliga, och vilka som inte är det och därmed får aborteras enligt abortlagens villkor.
Angående användande av organ från en död människa och från ett foster finns inte några enhetliga regler. När det handlar om en människa är det transplantationslagen som gäller, medan lagstiftning saknas när givaren är yngre än 12 veckor.
När det gäller människor stadgar lagstiftningen 75) presumtion mot samtycke, d v s organ får inte tas när samtycke saknas, men frågan är hur man skall se på foster. Skall det vara tillåtet att använda foster i transplantationssyfte, eller i forskning överhuvudtaget?
Gränsen mellan vad som skall tillåtas, kan kanske dras någonstans mellan att använda fosterdelar till att behandla verkligt svåra sjukdomar som t ex Parkinsons, och mellan att ta delar för att framställa exempelvis kosmetiska artiklar. (Artikel i DN om att moderkakor användes till hudcréme för att förhindra rynkor). Nu är det ju inte så lätt att där heller skilja mellan vad som kan komma till användning för verkligt handikappande hudsjukdomar och som då skulle anses tillåtet. För att förhindra att fosterdelar används i rent kommersiellt syfte kunde kravet, enligt min åsikt, ställas att de bara fick användas till medicinska ändamål.
Inriktningen bör, enligt min mening, vara att personen i fråga själv får bestämma både vad gäller organdonation och dödshjälp. Det kanske inte är så lätt som det kan tyckas, eftersom det är svårt att avgöra när en människa är i stånd att fatta ett rationellt beslut. I vissa situationer kan hon vara påverkad av sinnessjukdom, eller av andra människor så att det egentligen inte är hennes vilja som hon ger uttryck för. Särskild hänsyn bör också tas till att sjuka, och/eller äldre människor kan få en press på sig att handla på ett visst sätt, p g a direkt eller indirekt påverkan, speciellt i dåliga tider, när de "lönsamma" människorna tillerkänns ett högre människovärde.
Vad gäller viljan hos det ofödda barnet är det ett ännu större problem, eftersom ingen kan veta vad det vill. Fostret måste nog, enligt min åsikt, anses vara en del av kvinnans kropp, och inte en egen individ som utredarna i SOU 1989:51 76) vill kalla det, och kvinnan bör få ha rätt att bestämma över dess öde tills vidare.
Vår nuvarande lagstiftning kan tyckas helt logisk, genom att såväl självmord som medhjälp till självmord är straffritt. Därmed fastslås att individen själv får bestämma över sitt eget liv. I linje med det är dråp straffbelagt, eftersom ingen skall tillåtas att ta någon annans liv.
Dock uppstår problem när någon vill ta sitt liv, men av någon anledning inte själv klarar av det, utan behöver hjälp av en annan person. Svårigheten blir i det läget att bedöma vad som är att anse som medhjälp till självmord, och vad som är dråp.
Andra länder har kommit fram till andra lösningar. I t ex England har man kriminaliserat medhjälp till självmord. Endast självmord är där en straffri handling. 77)
Frågan om det bör lagstiftas om dödshjälp, eller om ansvaret skall läggas på sjukvårdspersonalen, med en etisk kommitté som ytterst ansvarig, är mycket svår att ta ställning till. Fördelen med lagstiftning kan vara att allmänheten "vet vad som gäller", om det står i lagen att man har rätt till dödshjälp under vissa förhållanden. Det kan kännas tryggare än om man är utlämnad åt en kommittés "tyckande", som kan variera från fall till fall. Å andra sidan är det mycket svårt att få fram en bra lagtext som tillåter dödshjälp, men som samtidigt utestänger risken för, eller känslan av att man skulle kunna bli avlivad för att en läkare kanske anser att ens liv inte är värt att leva, eller p g a ekonomiska ställningstaganden. (Jfr prioriteringslistor som förekommer vid vissa landsting).
Oavsett om lagstiftning sker eller inte, uppstår problem vid bedömningen av hur länge en människa kan anses vara kapabel att själv bedöma vad som är bäst för henne, vid allvarliga sjukdomar som påverkar förståndet, t ex vid en begynnande demens.
Att anföra som argument mot dödshjälp att sjukhuspersonalen inte skulle klara av att utföra den dödande handlingen verkar enligt min mening inte så logiskt när personalen mycket väl klarar av att utföra aborter. Tvärtom skulle det kunna antas förorsaka mindre samvetsförebråelser att utföra dödshjälp, eftersom handlingen ju i så fall skulle ske på begäran av en person som absolut inte vill leva, mot att ta livet av en blivande människa som inte har en chans att protestera.
Min avsikt med det här arbetet var inte att komma med den slutgiltiga lösningen, utan jag har försökt visa på olika svårigheter med lagstiftning, vid livets början respektive livets slut, men även på de problem som finns när lagstiftning saknas.
Antti Gerda, Leksell Lars: Hjärndöd. Stockholm 1985
Beckman/Holmberg/Hult/Löfmarck/Strahl: Kommentar till Brottsbalken I. 5:e uppl. Stockholm 1987.
Beckman/Holmberg/Hult/Strahl: Kommentar till Brottsbalken II. 5:e uppl. Stockholm 1982.
Erenius Gillis: Några reflektioner med anledning av HD:s dom i dödshjälpsmålet. Svensk Juristtidning 1980.
Fagerberg/Bischofberger/Jacobsson/Lindmark: Medicinsk etik och människosyn. Stockholm 1985.
Gustafson Sture: Ett nytt dödsbegrepp? Hjärndöd eller hjärtdöd. Borås 1985.
Löfmarck Madeleine: Rätt att dö, plikt att hålla vid liv. Svensk Juristtidning 1966.
Löfmarck Madeleine, Wennberg Suzanne: Straffansvar. Andra upplagan. Stockholm 1987.
Nilstun, Tore: Medicin och moral. Lund 1991.
Svenska Läkaresällskapet och Spri: Svensk Medicin nr 24. Stockholm 1991.
Thornstedt Hans: Livets början och slut ur straffrättslig synpunkt. Svensk Juristtidning 1969.
Statens offentliga utredningar
SOU 1979:59 I livets slutskede, huvudbetänkande från utredningen rörande vissa frågor be träffande sjukvård
SOU 1980:48 I livets slutskede, transplantations-kirurgiska frågor
SOU 1984:79 Dödsbegreppet Huvudbetänkande
SOU 1984:80 Dödsbegreppet, bilagor
SOU 1984:88 Genetisk integritet, betänkande av Gen- etikkommittén
SOU 1989:51 Den gravida kvinnan och fostret - två individer
SOU 1989:99 Organdonation och transplantation
SOU 1991:42 Aborterade foster
Läkarregel 1
Läkaren skall i sin gärning låta sig ledas av människokärlekens och hederns bud och hans främsta mål skall vara patientens bästa.
Läkarregel 2
Läkaren skall handla i enighet med vetenskap och beprövad erfarenhet och ständigt söka vidga sina kunskaper.
Läkarregel 3
Läkaren skall besinna vikten av att skydda och bevara människoliv.
Läkarregel 4
Läkarens förhållande till sin patient får inte påverkas av livsåskådning, nationalitet, ras, politisk åsikt eller samhällsställning.
Läkarregel 5
Läkaren får inte göra sin auktoritet gällande så att han inkräktar på patientens rätt att bestämma över sig själv.
Läkarregel 6
Läkaren skall anlita annan sakkunskap, om han för undersökning eller behandling finner sådan erforderlig. Han skall tillmötesgå patientens eller närståendes rimliga önskemål att rådfråga annan läkare och han skall meddela denne sina egna iakttagelser.
Läkarregel 7
Läkaren skall iaktta tystlåtenhet om varje patient som rådfrågar honom eller kommer under hans vård, såvida inte patientens väl äventyras härav.
Läkarregel 8
Läkaren får inte låta sig påverkas av otillbörligt förvärvsbegär. Han skall utföra endast den undersökning som han finner berättigad. Han skall anpassa sitt arvode till prestationens art och omfattning.
Läkarregel 9
Läkaren skall i intyg eller utlåtande uppge endast vad han efter noggrann prövning anser sig kunna styrka.
Läkarregel 10
Läkaren skall inte utan undersökning meddela råd eller föreskrifter om inte vägande skäl föreligger.
Läkarregel 11
Läkaren skall avhålla sig från påträngande annonsering och skyltning och från att på annan olämpligt sätt fästa uppmärksamhet på sin person och läkargärning.
Läkarregel 12
Läkaren skall utan att träda patientens intresse förnär respektera sina kollegors arbete.
get your own Free Home Page