5 –3 –7
På morgonen samlades vi i den gemensamma matsalen. Alla i vårt sällskap var fyllda av förundran när det visade sig att vi alla haft samma dröm under natten. Vi diskuterade detta länge när en Yelmalio officer avbröt oss eftersom det var dags för begravningen av Yannis Kattguld. Ceremonin var ytterst intressant. Hans kropp placerades på ett bål som antändes med hjälp av ett optiskt glas. Vi gav den döde tillbörlig respekt genom våra egna böner när hans kropp av röken fördes till Yelm.

Vi beslutade att färdas mot nordöst, utefter Clearwaters västliga strand. Sent på eftermiddagen kom Thynie tillbaka från sin framskjutna spaning och meddelade att han sett två Skopionmän med en bunden och illa slagen alvman. De hade tagit sin fånge och gått in i en grotta. Thynie visade oss vägen dit. Väl där gjorde vi oss först en bild av den närmaste omgivningen för att undvika överraskningar. Thynie spanade av området ovan klippan medan vi andra försiktigt tog oss fram till grottans mynning.

Grottan var bredare än den var hög. Ur grottan rann en frisk klart strömmande bäck. Vi kom snabbt underfund med att vi befann oss på fel sida av bäcken. Bäcken var kanske inte omöjlig att vada över men ingen erfaren krigare ger sig in i en strid med nedkylda muskler och leder. Dessutom kunde vi slinta på hala stenar och på så sätt larma fienden om vår ankomst. Vi spanade alla in i den mörka grottan, men vi såg inget av fiendens förehavanden. Strömmens porlande gjorde det till och med omöjligt för Emrok att höra om fienden fanns i närheten. Med detta i åtanke togs beslutet om att gå över klippans krön till andra sidan om bäcken. Medan gruppen började ta sig upp för klippkanten stod jag kvar i tankar innan jag tillslut åkallade den magiska kraften i mitt armband. Jag kände dess varma vibrerande kraft mot min nakna hud. Det hade varit alldeles för länge sedan. Utan ansats hoppade jag därefter de ca 6 metrarna till bäckens andra sida. Väl där stod jag på vakt och inväntade de andra samtidigt som jag njöt av magins efterdyningar. De blev lite förvånade när de såg mig men utan något snack om detta förberedde vi vår attack. Först att stiga in i mörkret var stormbröderna tillsammans med våra fem troll. Kort därpå hördes det välbekanta stridsropet "Bom shaka lak" Vi stormade därefter framåt för att komma de våra till undsättning. Jag hade bara kommit en kort bit när plötsligt ett skarpt ljussken följt av en öronbedövande explosion bedövade mina sinnen. Det som sen uppenbarade sig var ett fullkomligt kaos. Emrok stod upprätt med en vild blick. I en ring kring vad som en gång varit en gigantisk skorpionman låg bedövade, svårt skadade eller döda troll och människor. Alla var mer eller mindre brända eller svedda utifrån den eld som uppstod när Emrok dödade den onda varelsen. Ann-Marie, Vår Chalana Arroy Prästinna satte genast igång med att ta hand om de sårade medan jag och resten av vår grupp satte efter fienden som nu drog sig djupare in i grottans vindlande gångar. Thynie och Kokor som sprang längst fram möttes snart av en storväxt och kraftigt bepansrad skorpionman med en 6-gaddig svans. Thynie mumlade hastigt en magisk besvärjelse samtidigt som han med en kvick rörelse kastade en kniv mot mannen. Så fort kniven lämnade Thynies hand flammade den upp. Kniven sårade svårt den kraftigt bepansrade skorpionmannen i axeln. Denne retirerade då hastigt tillbaka mot en större sal som delades itu av en naturlig stenbro. Denna bro vaktades av ytterligare två mindre skorpionmänn. Den storväxte sprang över bron medan de två mindre förtvivlat försökte hindra Kokor och Thynie att ta sig över. Deras kamp var dock till föga hjälp och de föllo snabbt för Kokor och Thynies svärd. Jag sprang fram mot bron samtidigt som jag såg hur Kokor ryckte till och sen illa grimaserande backade ur striden. Han spanade sen ivrigt utefter den klippiga och ojämna marken.

–Jag blevo stungen av en liten skorpionman och vid Humakt, så bar den lille rackaren en rustning inte större än en handske. Men nu har den gömt sig bland stenarna.

Nu stod åter den stora 6-gaddade skorpionmannen framför oss. Han stod bakom den smala bron så att bara en av oss i taget skulle kunna utbyta hugg mot honom. Men återigen steg Thynie fram och ännu en flammande kniv for genom luften och förebådade den onde varelsens död. Med ett onaturligt fräsande ljud for kniven in under hjälmkanten på varelsen och han föll död ner.

Medan vi andra drog oss djupare in i grottan stannade Kokor kvar. Dels värkte hans fot från giftet, dels ville han kontrollera att alla fiender verkligen hade retirerat. Han var därför ensam när han till sin förskräckelse såg att den 6-gaddades sår helt onaturligt började läka sig själv. Han fick då brått att hugga dennes kropp i små bitar, men hur han än försökte satte läkeprocessen igång lika snabbt igen. Skorpionmannens ben och armar kröp och rullade åter fram till varelsens kropp och satte sig fast. Dess blod rann tillbaka in i kroppens sår som sen mirakulöst slöt sig.

Samtidigt som detta ovetandes pågick, fortsatte vår grupp djupare in i grottan. I en avlägsen kammare fann vi tillslut den fångade alvmannen avsvimmad och i bojor. I rummet fanns vi dessutom ett enkelt stenaltare på vilket jag fann en inbunden läderbok, samt en dödskalle av en humanoid. Hrautar slog med avsmak sönder skallen och ur dess skärvor spred sig döda torra insekter. Jag hade precis plockat på mig boken när jag hörde Kokors rop på hjälp.

Jag sprang till hans undsättning medan stormbröderna fortsatte vidare in i en trång passage som visade sig leda ut ur grottan. De återkom en stund senare och meddelade att de sett små spår leda bort från grottan. De var övertygade om att det måste ha varit den lille skorpionmannen.

När området var säkrat samlade vi in brännbart material och tände därefter ett stort bål invid bäcken på vilket den 6-gaddade skorpionmannen brändes.

Därefter begav vi oss åstad över floden Clearwine, djupare in i alvland. Vi bar med oss kropparna efter de två troll som avlidit i striden och på kvällen när vi slagit nattläger drog sig Hrautar och Emrok tillsammans med de övriga trollen undan från resten av vår grupp. De genomförde sina underliga begravningsriter i avskildhet. När de kom tillbaka till vårt läger betedde de sig mycket underligt och höll oss andra vakna nästan hela natten.

.