5 –1 – 3
Emrock och Hrautar återvände idag från deras resa till Shadowfall Mountain. I deras sällskap fanns nu 6 stycken stora illaluktande troll som skulle fungera som deras livvakter. Det verkar som om Hrautar hade blivit accepterad som ett troll. Det är den välkända trollprästinnan Za Za Gabor som initierat detta företag. Tydligen har hon en plan att försöka skapa en allians mellan oss människor, trollen och deras skafferi, nämligen alverna, gentemot det framväxande kaos hotet i djupet av Dorastor. Tja, tala om dålig karaktärsbedömning av våra kära stenätare…..Emrock och Hrautar…jag säger då det - suck! Vi skall nu förhandla med Alverna på uppdrag av byrådet och Za ZA Gabor. Det har tydligen något att göra med Hrautar. Hur kommer det sig? Har han hittat något som han inte berättat om?

5 –1 – 4
Ashala återvände till Dorasta Shrine

5 – 1 – 5
Vi inledde vårt uppdrag genom att idag göra en liten handelskaravan sällskap mot Old Wolf Fort.

5 – 2 – 5
Vi anlände till Old Wolf Fort efter en händelselös resa. Vi tog in på dess famösa värdshus. De hade faktiskt tillgång till bad.

5 –2 – 6
Vilken dag! Idag gick vi ut i skogen och försökte påkalla alvernas intresse. Jag vet inte vems idén var egentligen. Men vi trampade ut och ställde oss mitt ute i ingenstans och började ropa och tjoa och göra så mycket oväsen vi kunde. Det enda det gav mig var en hes röst. Dock skönt att få kunna krypa ner i en av värdshusets utmärkta sängar på natten.

5 – 2 – 7
Gissa vad…just det! Samma procedur som igår och med samma resultat.

5 – 3 – 1
Ännu en dag. Bastant frukost följt av ett rådslag. Emrock tog kommandot och utropade sig till denna expeditionens ledare.

Vi gick ut till vår vanliga plats mitt ute i ingenstans för att fortsätta vår konstruktiva plan när vi till vår förvåning såg en man sitta och värma sig framför en tänd eld vid vår vanliga lägerplats. Döm om vår förvåning när vi upptäckte att det var en gammal bekant till oss nämligen Yannis Kattguld. En Yelmalio hjälte som för länge sedan kom till vår undsättning när vi var i knipa mot några sega trollbanditer. Här satt han nu och väntade på oss. Han hälsade hövligt och tyckte det var lägligt att han hade hittat oss för han hade ett erbjudande. Dessutom var det ju dags att vi återbetalade den skuld vi hade till honom. Han förklarade att en god vän till honom hade dött under uppdrag. Om vi hjälpte honom att ta tillbaka dennes kvarlevor för en ordentlig rituell begravning så skulle Yannis se till att hela vårt sällskap skulle få komma till Poisonthorn alvernas fäste i Bloodstone fort.

Vi accepterade hans förslag och kom överens om att mötas nästa dag med vår packning utanför Old Wolf fort. Nöjda med detta återvände vi till värdshuset. Vi hade ett problem att lösa under dagen. Yannis hade hört att vi nu hade några troll i vårt sällskap. Han förklarade att det var bäst att han inte fick se deras anleten då detta skulle innebära ett åtagande gentemot hans gud att genast attackera dem. Följaktligen fick vi sy upp ett antal stora huvor av grovt tyg för att skyla våra kära stenätare med. Emrock, Hrautar och till min förvåning även Kokor beslöt sig för att sympati bära huvor de också. Detta för att undvika protester och ovett från trollen. Vi beslöt oss också för att lämna våra hästar i värdshusets vård och gjorde upp ett bra avtal med honom om hur detta skulle skötas. Kvällens nöjen: två portioner fläsk och bruna bönor och ett varmt bad.

5 – 3 – 2
Vi mötte upp med Yannis och inledde sen färden mot Tobros Bergen i ett mycket hårt tempo. Yannis Kattguld föklarade att vårt mål var en kaosbesmittad tempelruin och att han av skäl som han inte ville gå in på ej kunde beträda dess område. Det var därför han behövde vår hjälp. Under vår färd upp mot högplatån ändrade växtligheten karaktär. De stora barrträden ersattes av en växtlighet mer anpassad till den hårda miljö som vädret och vindarna gav där uppe. Jag såg fler och fler dvärgbjörkar och låga buskar. Jag lade också märke till en konstig sak. Vår hjälte lämnade inga synliga spår i snön!!!???

Under eftermiddagen meddelade plötsligt Yannis Kattguld att vi nu var mycket nära templet och att han ej kunde fortsätta längre. Vi slog upp ett läger och efter en kort vila så vandrade gruppen fram i utpekad riktning. Nu när vi var ensamma berättade jag för de andra om min observation angående Yannis Kattguld och en diskussion uppstod huruvida han var en stor hjälte eller kanske t.om ett spöke.

Ett bit längre fram upptäckte vi en trappa som steg brant upp mot en rikt utsmyckad portal som ledde in i den flacka bergsidan. På vardera sida om entrén stod endast baserna kvar av det som en gång varit stödjande pelare till ett nu sammanstörtat förgemak.

Allt såg lugnt och fridfullt ut men vi beslöt oss för att spana av omgivningen först. Kokor och jag spanade av den högra flanken medan Hrautar och två troll tog den vänstra. Resten av gruppen låg kvar och höll uppsikt mot porten. Kokor upptäckte snart ett spår som gick mellan porten och en höjd som låg ungefär 200 m bort. Jag noterade att det bestod av två olika spår. Ett ledde mot templet, det andra mot höjden. Vi misstänkte att det fanns en utkik på höjden och gjorde oss beredda att smyga dit när vi plötsligt hörde ropet "BOOM SHAKKA LAKK" vilket direkt repeterades av en grov röst någonstans ute på den vänstra flanken. Jag vände mig om och såg till min bestörtning två olika grupper av de våra rusa mot tempeltrappan under vilda tjut.

Jag återhämtade mig snabbt från överraskningen och sprang sedan i sällskap av Kokor svärandes mot trappan. När jag en stund senare kom fram till porten fick jag syn på en kaosartad och förvirrad scen. Där fanns vilt skrikande stormbröder och troll. En hög av lemlästade Broos. Emrock var täckt av fortfarande ångande varmt blod och hans blick var vild, ja, nästan manisk. Endast en av fienden tycktes stå kvar. Denna Broo verkade vara deras ledare och var inte att leka med. När han såg att ytterligare fiender kom in genom porten lyfte han sin stora stav över sitt horn beklädda huvud och stötte den med stor kraft i marken samtidigt som jag hörde honom skrika

-"otrogna vik hädan".

Plötsligt fylldes rummet av ett starkt pulserande sken som verkade utgå från hans stav. Genast utstrålade våra hjältar en värdig glans av långsamma färdigheter. Det var bara tre av trollen som tycktes obesvärade och de störtade fram emot trollkarlen. Denna backade misstroget och försvann sen i tomma intet. Troligen fann han det för gott att teleportera sig bort från de vansinniga trollen.

Vi sökte igenom rummet men fann inget av intresse. Istället fortsatte vi in i en stor sal med många pelare. Utefter salens väggar stod en massa skelett som genast gick till attack men de gav oss inga problem. Längst bort i salen fanns en stor bronsbeklädd dörr smyckad av ett ansikte såsom en dödsmask. Hrautar tyckte sig känna närvaron av andar bakom dörren men då detta tycktes vara den enda vägen så försökte vi öppna dörren. Det var svårt men efter lite funderande kom vi underfund med att dörren skulle öppnas genom att man pressade och samtidigt lyfte upp den mot taket. Det krävdes dock tre starka troll för att lyfta upp dörren så pass att vi kunde lägga ett stenblock som spärr för att hindra den att falla tillbaka. Som väntat uppenbarade sig tre onda andar i rummet bakom. De dök upp ur ett stort rektangulärt hål i golvet och kastade sig genast över oss. Vi var förberedda med skyddande magi och en viljestrid om våra själar inleddes. Gudinnan var med oss och andarna drog sig tillbaka till det helveteshål de kom från. Jag var lite nyfiken över vart hålet ledde. Jag hittade en knytnävsstor sten som jag släppte ner i hålet och räknade sen sekunderna 1, 2, 3……...

Samtidigt kollade några av de våra en stor sarkofag i massiv sten som stod lite längre bort. Vissa röster hördes om att det säkert var en fälla och att det garanterat inte skulle finnas några dyrbarheter i sarkofagen. Andra röster hördes och dessa var övertygade om motsatsen (…31, 32, 33 still counting)

Ungefär samtidigt ropade Emrock ut en varning om att nya andar närmade sig snabbt nere ifrån avgrunden (….45, 46, 47 still counting.) Kokor och Emrock tog dock saken i egna händer, dvs sarkofagen och lyfte således av locket. Detta samtidigt som resten av gruppen i olika stadier drog sig ur rummet (….56, 57 …PLOPP!).

Det som hände sen är oklart. Allt skedde blixtsnabbt och under stor förvirring. Från djupet hördes plötsligt ett tjutande skrik som hastigt klipptes av och som följdes av en lång pinande suck. Det var som om hela dödsriket vred sig i plågor och höll på att stiga upp för att hämnas deras plågoandar. Alla stelnade till och jag kände själv hur jag fylldes av en isande kyla som nästan förlamade mig. Därefter släppte alla sina göromål och vi rusade alla ut ur rummet och sparkade undan spärren som höll upp den bastanta bronsdörren.

Väl ute ur rummet rusade vi alla först ut till entrén och sen vidare ut till vårt läger. Det tog en stund innan vi alla hade återhämtat oss. Hrautar berättade att innan han sprang ut fått en skymt av ett småväxt skelett i sarkofagen. Det som förvånade honom var att den döde kunde ha burit en narrdräkt? När vi var säkra på att den kraftiga bronsdörren tycktes hålla för andarnas anstormning så gick vi åter in i pelarsalen. Vi letade noga utefter väggar och golv vilket tillslut betalade sig. Kokor upptäckte att en av golvplattorna var lös och med gemensamma krafter lyfte vi upp plattan och där fann vi en smal nedgång vilket ledde till en brant trappa. Vi tog oss försiktigt ner för trappan och kom snart till en mindre sal med endast en låst trädport på den motsatta kortsidan. Hrautar lyckades dyrka upp porten och framför oss framträdde en grovhuggen grotta med ett runt altare i något slags svart sten. På altaret såg jag förgyllda symboler och runor, samt årtalet 1414. Jag tittade närmare på altaret och fann att den var sammansatt av en kraftig underdel samt en löstagbar topp. Vi beslöt oss för att försiktigt lyfta av den övre delen. När så skedde fylldes grottsalen omedelbart med ett bländande sjukligt grönt sken som strålade ut från altaret. Därefter uppenbarade sig en demon. Denna best hade skepnaden av en Broo med sex armar och var iklädd en nedblodad vit toga. Vi kände alla skräck för denna demon men samtidigt gav oss skräcken styrka och vi förstod att vi var tvungna att fördriva detta ondskans sändebud. Vi gick alla till attack och magiska formler fick luften att dallra. Emrocks svärd flög ur hans hand och for med stor kraft in i väggen och Mar Hakks, en av trollkrigarna kastades upp i taket och föll sen död ner. Plötsligt syntes ett blåaktigt sken från Hrautars hand och demonen drog sig tillbaka från de levandes värld. Vi vet ej demonens namn men innan han försvann lovade han att återvända för att festa på våra kroppsdelar.

Efter striden tog vi hand om Mar Hakks döda kropp samt att Emrock ryckte loss sitt kastade svärd som satt fastnaglat i en spricka i grottväggen. När han så gjorde hörde han en svag röst innifrån berget. Sprickan visade sig vara en springa och Emrock öppnade således den dolda dörren och fann ett smutsigt och skrämt barn vid namn Karl-ola. Han blev lättad att se oss och frågade ömkligt vad hans föräldrar var. Vi förstod att hans föräldrar troligen var döda men vi hade inte hjärta att säga detta.

Efter detta vandrade vi tillbaka till lägret för nattvila. Men innan dess skrev jag av runorna på det fördömda altaret som jag sen visade för Yannis Kattguld.

Associeras med Thed, Ikadz, Wakboth och Mallia

Associeras med Jarktal, Ompalan

Associeras med Gbaji, Kjalk och Durkal samt med många andra av chaos tjänare.

Dessutom undrade vi över Hrautars nyanskaffade krafter. Hrautar förklarade att han tagit den svarta stenen från det dolda rummet under vårt tidigare äventyr och att stenen valt ut honom som en bärare av dessa krafter. Detta hade trolldrottningen Za ZA Gabor förklarat för honom. Stenen hade varit syftet med deras resa till Shadowfall Mountain och skälet till att Hrautar fått en trolleskort. Vi var alla förundrade över detta.

5 – 3 – 3
På Morgonen är Emrock något konfunderad. Han berättade om en ovanlig dröm han haft under natten. Han berättade att drömmen sagt till honom att för att den kända världen skall förbli som den är måste Humakt bli som Stormbull och Stormbull såsom Humakt. Denna dröm gjorde oss inte klarare över situationen. Den lille pojken Karl-Ola öppnade sig för mig. Han berättade om attacken mot deras lilla karavan av fattiga migrerande bönder på väg mot de nya provinserna i söder. Han grät och förstod att han aldrig mer skulle få se sina föräldrar. Han var tacksam för att vi räddat honom undan deras öde. Jag frågade honom om de Broos som hållit honom fången. Han sa att de varit många och att deras ledare hade ett ansikte såssom en apa och gick under namnet Bob Polketta.

Efter att vi återvänt till templet upptäckte vi färska vargspår i snön. Några av dessa gick ända fram till tempelporten. Vi gick in och sökte noga igenom de kända delarna av templet efter dolda utrymmen eller dörrar men utan att hitta något. Därefter gick vi åter ner i den hemliga gången som vi hittat under gårdagen.

Det svingande svärdets rum
Den vänstra väggen var täckt av målningar. Jag noterade en lång blond man iklädd en rock. Han stod vid en vattenbrunn och fyllde en kalk med brunnens vatten. Jag noterade att väggen tidigare haft en rinnande källa som nu var torrlagd.

Det fanns en fälla i rummet och det var jag som utlöste den. Jag kände hur en golvplatta ruckades under min fot och hörde ett klickande ljud. Jag duckade instinktivt och undvek därför skada, medan Emrock som stod alldeles bakom mig fick ett hårt hugg i veka magen av ett av fyra svärdsliknande blad som fälldes ut från varsin pelare i rummet. På ett ögonblick fälldes de dödliga svärdsbladen åter in pelarna. Dessa pelare omgärdade en massiv sarkofag mitt i rummet.

Jag kröp bort och läkte honom samt bad om ursäkt. Vi undvek sen de golvplattor som aktiverade fällan och spanade noggrant igenom rummet. Efter en kort diskussion beslöt vi oss för att ge oss hän på två punkter. Sarkofagen i rummets mitt samt en liten kammare där vi kunde se en mindre kista samt att vi bakom kistan tyckte oss skymta ett bylte. Vi var dock misstänksamma då vi såg att väggarna i kammaren verkade svårt svedda av eld. Vi fruktade en lömsk fälla. Vår plan var att via en angränsande kammare hugga upp ett hål genom tegelväggen och på så sätt komma åt kistan och byltet utan att utlösa någon fälla. Samtidigt samlade vi in slanor utanför templet som vi använde för att binda upp svärdsfällan som var placerad i de fyra pelarna runt sarkofagen. När detta var klart testade vi vår teori genom att medvetet utlösa fällan. Slanorna och repen höll dock.

Det tog oss ungefär en timma att slå upp ett hål så att Kokor kunde titta in. Han kunde se bakom kistan och där såg han de brända kvarlevorna av en man i en gyllene rustning. Vi kollade runt i rummet efter eventuella fällor. I taket syntes tydligt tre sotiga hål. Vi gjorde en noggrann kontroll och fann flera konstruktioner som kunde utlösa fällan. Sedan drog vi försiktigt av kistlocket och fann flera föremål.

1.En kalk i form av ett hjorthuvud i guld och silver som vilade på en sammetskudde.

2. Klädedräkt i ett vackert glänsande tyg.

Tyvärr var dräkten skör och klarade inte av att flyttas. På dräkten fanns broderier t ex. i form av en text på ett för oss okänt språk dessutom kunde jag identifiera en vattenruna.

Efter ett kort vila för lunch gick vi tillbaka till den stora sarkofagen och lyfte försiktigt av locket. Det enda som fanns i kistan var en mummifierad kropp. Tydligt var att mannen på väggmålningen var en och samma då mummiens ansikte täcktes av ett på läder målat porträtt. Vi lade besviket tillbaka locket och försökte sen gömma ingången ner till graven så gott vi kunde. Därefter bar vi ner byltet med de sorgliga resterna av den brände mannen och visade för Yannis. Han nickade sammanbitet och konfirmerade att detta var hans vän. Sent på kvällen vart vi tilllbaka till värdshuset. Yannis föredrog att sova utomhus och bedja för sin vän.

5 – 3 – 4
Lång vilodag. Kokor Hekkus hade sin heligaste dag för sin gud Humakt.

5 – 3 – 5
Färden startade mot Dorasta Inn i sällskap med Yannis och dennes döde vän som vi drog på en hästdragen bår. Det hände inget speciellt under dagen och färden var nästan ett nöje.

5 – 3 – 6
Årets farligaste dag sägs det. Vi tittade upp och till min glädje såg jag gudinnan lysa stor och mäktig i sin varma röda färg. Yannis betedde sig konstigt. Han var rastlös och skruvade oroligt på sig. Plötsligt bad han att få lämna vårt sällskap. Han vände sig till mig och gav mig en alvpil och sade att denna skulle visa oss vägen till alverna samt ge oss fri lejd. Han sade också att om han inte kom tillbaka så skulle vi inte oroa oss. Han hade något stort framför sig och kunde inte längre undslippa sitt öde. Vi skulle fortsätta vå färd till Dorasta Inn där vänner till honom skulle förätta en begravning enligt deras sed. Därefter gick han sen ensam ut på Ashflats svarta vidder. Jag följde honom nyfiket med blicken tills han försvann utom synhåll.

Vi fortsatte vår färd under allvarlig tystnad. Plötsligt såg vi på långt avstånd en humanoid som stod på en höjd och uppenbarligen spanade mot oss. Hrautar sade lugnt att om han inte misstog sig så var detta Bob Polketta. Beskedet om detta fick oss att öka takten mot säkerheten i Dorasta Inn. Detta hjälpte dock inte. Vi kunde skymta dess skyddande murar i horisonten då vi plötsligt hörde vilda tjut bakom oss. Jag såg hur minst två dussin Broos kom jagandes mot oss med höjda spjut och klubbor. Vi trodde alla att detta var slutet, men då plockade Hrautar åter fram sin mystiska svarta sten och höjde den mot skyn. Detta fick plötsligt fienden att hamna i oreda och förvirring och anfallet avbröts lika hastigt som det startade. Vi var inte sena att skyndade vidare den resterande kilometern och kom tillslut in bakom fortets trygga murar.

Manskapet i fortet var ytterst förundrade när de såg vår bår med kvarlevorna av den döde Yelmaliohjälten. Deras kapten kom fram och inspekterade och sade sen att detta i sanningen var en sorglig dag då detta var Yannis Kattguld. De erbjöd oss gratis härbärge som tack för den stora tjänst vi hade gjort deras gud Yelmalio.

Jag såg att vi inte var de enda besökarna i fortet då vi befann oss i ett myller av aktivitet från folk och fä som sökt skydd bakom Yelmalios sköldar under denna kaosfyllda dag. Vi fick alla offra kraft för att stärka fortets magiska skydd eftersom vi var omringade av stora skaror av vilda och galna broos och annat onämnbart som kom krypande från Ashflats djupa inre.