Fältmarskalk och riksamiral 
 

Samma år blev Wrangel generalguvernör i Pommern. I grevligt stånd, med Salmis grevskap i Kexholms län, upphöjdes han 1651, och mot detta grevskap fick han 1665 tillbyta sig Sölvesborg i Blekinge. 1653 (26 februari) blev han riksviceamiral och erhöll samma år friherreskapet Lindeberg i Halland. 1655 utnämndes han till lagman i Närke och 1657 i Uppland. I Karl X Gustafs polska krig deltog Wrangel med utmärkelse, förde flottan utanför Danzig 1655, var Adolf Johans stöd i slaget vid Gnesen och deltog som kurfurst Fredrik Vilhelms av Brandenburg närmaste man i slaget vid Warszawa (1656). Sommaren 1657 utnämndes han till ”lieutenant royal” i Pommern för att där vidtaga krigsrustningar mot Danmark  Han följde konungen mot Holstein och tog på hösten (natten till 24 oktober) med stormande hand fästningen Frederiksodde, där danske riksmarsken Anders Bille samlat 5,000–6,000 man. Lönen blev Wrangels utnämning till riksamiral (11 december). Vid övergången av Lilla Bält 30 januari 1658 förde han högra flygeln och följde efter konungen över Stora Bält 5 februari med 2,800 man. (Om Dahlberghs uppgift, att Wrangel från början motsatt sig detta senare företag som alltför vådligt, se Björlin: Karl X Gustaf och Erik Dahlbergh vid öfvergången av Stora Bält, 1921.) Då svenskarna på sommaren ånyo landstigit på Själland, intog Wrangel med Dahlberghs biträde Kronborgs slott (6 september) och förde i slaget i Öresund 29 oktober befälet över svenska flottan i dess kamp mot de överlägsne holländarna under Wassenaer. Med gynnsam vind och med understöd av en dansk eskader lyckades denne bane sig väg till Köpenhamn, men holländska flottan hade lidit stora förluster, och striden, den största, som Wrangel levererat, var ärofull för honom och svenskarna.

Efter Karl Gustafs död utsågs Wrangel till överbefälhavare över svenska krigsmakten i Danmark. Som riksamiral blev han en av Karl XI:s förmyndare och valdes i september 1664 av råd och ständer till riksmarsk och president i krigskollegium efter Lars Kagg (död 1661). I många år (till 1669) vistades han likväl mestadels utomlands som generalguvernör i Pommern och chef för den här, som vid 1660-talets mitt uppträdde mot staden Bremen och därjämte hade att vaka över Sveriges intressen vid de västeuropeiska krigen mellan England och Holland, Frankrike och Spanien. Som riksmarsk förmådde han icke upprätthålla rikets krigsmakt vid slagfärdig styrka och skylldes också ej utan skäl för att alltför mycket utnyttja sin lysande ställning till egen förmån. Vid de skarpa brytningarna inom rådsregeringen 1669 ställde han sig mot De la Gardie på änkedrottningens och majoritetens sida, men lät 1672 med mängden av riksrådet vinna sig för det franska förbundet, som inledde Sverige i krig med Brandenburg och Danmark. Man hade endast tänkt sig en väpnad neutralitet men behovet av de franska subsidierna ledde slutligen till en inryckning i Brandenburg som Wrangel utförde i ett ögonblick, då regeringen önskade uppskov (december 1674–januari 1675). Nu följde 18 juni det smäleksfulla nederlaget vid Fehrbellin, där befälet fördes av riksmarskens halvbroder Wolmar Wrangel. Själv måste den förre snart på grund av sjuklighet nedlägga överbefälet. En undersökning av hans förhållande under fälttåget uppdrogs åt krigskollegium, men avbröts av hans död. Utan tvivel hade han felat genom att åtaga sig ett kommando, som han på grund av ålder och bräcklighet icke längre var vuxen. — Wrangel efterlämnade inga manliga bröstarvingar, men förvärvade en ofantlig förmögenhet, som han bl.a. använde till inköp av stora mängder lyxvaror och böcker samt en omfattande byggnadsverksamhet, av vilka de främsta resultaten blev Skokloster och Wrangelska palatset på Riddarholmen.