Lennart Torstenson (1603-1651)

	Lennart Torstenson (1603–1651) Banérs värdige efterträdare
	(Skrev sig själv Linnardt Torstenson), greve av Ortala, född 17 augusti 1603 på Forstena i Västergötland, död 7 april 1651 i Stockholm, var son till ståthållaren på Älvsborgs slott Torsten Lennartsson samt brorson till den tappre fältöversten Anders Lennartsson av Forstenasläkten. Han tillhörde en av hertig Karl hårt förföljd familj, vilket dock ej hindrade sonen att under efterträdarna stiga till rikets högsta värdigheter. Då hans föräldrar av Karl IX drivits i landsflykt, lämnades Torstenson redan som späd åt anhöriga, som gåvo honom omsorgsfull vård. Vid 15 år anställdes han som kammarpage hos Gustaf II Adolf, vilken fann behag i hans hurtiga väsen, och han fick sålunda tillfälle att åtfölja konungen på hans fälttåg till Livland, varest han bl.a. bevistade Rigas erövring 1621. Vid 20 års ålder gjorde han den sedvanliga resan i främmande länder, vilken på den tiden ansågs nödvändig som avslutning på unga adelsmäns uppfostran, men skyndade därefter tillbaka till konungen och krigstjänsten. Som fänrik vid livfanan deltog han i Gustaf Adolfs sista lysande vapenbragd i Livland, slaget vid Wallhof i januari 1626. Under den period av Gustaf Adolfs krigshistoria, som betecknas av de preussiska fälttågen (1626–29), erhöll Torstenson sin egentliga krigiska utbildning och förbereddes för den stora roll han sedermera skulle komma att spela i Tyskland. 1628 blev han överstelöjtnant vid Gustaf Horns norrländska storregemente och 1629 chef för det därur utbrutna Hälsinge regemente. Ett slags slutpunkt på detta hans utvecklingsskede var hans utnämning 1630 till överste för artilleriet, ett vapen, för vilket Gustaf Adolfs och Torstensons tid bildar en ny epok. Det är allmänt bekant, huru artilleriets nya organisation var en bestämmande faktor vid Gustaf Adolfs segrar. Det var under Torstensons ledning och tillsyn de nya förändringarna skedde. I spetsen för artilleriet bidrog Torstenson också väsentligen till segrarna vid Breitenfeld (1631) och Lech (1632) samt vid en mängd fästningars intagande. 1632 utnämndes Torstenson till ”general av artilleriet”, men blev samma år strax därefter under striderna vid Alte Veste av fienden tillfångatagen och hölls till 1633 fången i ett fuktigt fängelse i Ingolstadt, där grunden lades till hans stora sjuklighet under återstoden av hans liv. Strax efter sin utväxling bidrog han till erövringen av fästningen Landsberg i Bayern, men återvände redan samma år med Gustaf Adolfs lik hem till Sverige, varest han 1634 utnämndes till rikstygmästare. Under den nu följande perioden av tyska kriget, under Johan Banérs överbefäl (1634–41), var Torstenson till en början utsedd att som J. De la Gardies närmaste man i Preussen föra befälet i det krig, som syntes hota från Polens sida. Men sedan 1635 stillstånd med Polen avslutits, kallades han åter till den tyska krigsskådeplatsen för att bistå den av fienden hårt ansatte överbefälhavaren, med vilken han i slutet av 1635 förenade sig. För de svenska vapnens från denna tid ånyo börjande framgång delar otvivelaktigt Torstenson i hög grad äran med Johan Banér. Banér och Torstenson i förening räddade under de mest förtvivlade omständigheter Sveriges ställning i Tyskland. I slaget vid Wittstock 1636, i Pommerns energiska försvar 1637 och 1638, i den segerrika framryckningen och segern vid Chemnitz samt infallet i Böhmen 1639 tog Torstenson lysande del. 1640 erhöll han emellertid för tilltagande sjuklighet permission att återvända till fäderneslandet, dit han dock ej anlände förr än våren 1641. Han ifrågasatte emellertid redan nu att för sjukdomens skull helt erhålla sitt avsked. Omedelbart efter hemkomsten utnämndes han till riksråd (april 1641). Han hade emellertid endast några veckor varit hemma, då underrättelsen kom om Banérs död. Med största motvilja övertog han nu den plats som dennes efterträdare, vartill allmänna meningen inom regering och folk kallade honom. 31 augusti 1641 utnämndes han till fältmarskalk och generalguvernör i Pommern, men, ehuru redan tidigt segelfärdig, kvarhölls han hemma av sjukdom långt in i september. Torstensons be-fälstid, 1641–45, utgör emellertid, såsom bekant, ett bland de mest glänsande skedena i Sveriges krigshistoria. Hans skarpa fältherreblick, hans stora skicklighet och erfarenhet i belägringskriget, hans förmåga att begagna fiendens felsteg och förbrylla denne genom låtsade rörelser, hans oförlikneliga snabbhet i utförande av fattade planer gjorde hans fälttåg till en oavbruten rad av lysande framgångar, oaktat han själv för sjukdoms skull ofta måste låta bära sig på bår. Hans krämpor voro under de år han förde befälet så överväldigande, att han gång på gång begärde avsked. 1643 skrev han till Axel Oxenstierna: ”När jag understundom bliver så, att jag kan för nöds skull sitta en timme eller några på hästen, dock med stort bosvär, så är jag intet mäktig med någon hand regera hästen, så att jag mången gång av otålighet önskar mig hällre döden än livet”. 1642 års fälttåg förde honom genom Brandenburg och Schlesien in i Mähren, där den ena fästningen föll efter den andra, främst bland dem Olmütz. För att ej av de kejserlige bli avskuren från återtåget gick han emellertid tillbaka till Sachsen och levererade 23 oktober 1642 slaget vid Breitenfeld (även benämnt Leipzig), där hela den fientliga hären blev så gott som uppriven. Sedan han därefter intagit staden och låtit armén vila i vinterkvarter vid Elbe, ryckte han på våren 1643 ånyo in i Mähren, undsatte garnisonen i Olmütz men ilade helt oväntat på regeringens befallning mot Danmark. Den utomordontliga säkerhet och snabbhet, med vilka han utförde den av regeringen åsyftade diversionen mot denna makt i Jylland, på samma gång den angreps med all kraft från svenska sidan, bestämde väsentligen krigets utgång. Visserligen hotades Torstensons armé genom den kejserlige generalen Gallas ett ögonblick med att innestängas på jylländska halvön, men den fientlige överbefälhavarens oskicklighet och Torstensons kloka anordningar räddade honom. På eftersommaren 1644 tågade han åter till Tyskland, överföll och förstörde i spetsen för sitt rytteri det fientliga kavalleriet mellan Niemeck och Jüterbogk (23 november) samt stod i början av 1645 åter i ett kejserligt arvland, Böhmen. Den lysande segern vid Jankow 6 mars 1645 öppnade för honom vägen till Wien. Ehuru ena brohuvudet å Donaubryggan föll i hans händer, kunde han dock ej hindrad av pest och andra vidriga omständigheter, framtränga längre, utan måste småningom draga sig till Mähren, där den långa och fåfänga belägringen av Brünn 23 april–13 aug. satte en gräns för framgångarna. Efter att småningom ha dragit sig tillbaka till Sachsen lämnade han, då hans egen sjuklighet alltmer tog överhanden, slutligen armén (i december 1645) samt återvände till Sverige senhösten 1646. Efter hemkomsten mottogs han av Kristina med de största ynnestbevis. 5 februari 1647 upphöjdes han i friherrligt och grevligt stånd med Virestad (i Småland) till friherreskap samt Ortala till grevskap. — Under det sista skedet av sitt liv, 1648–51, innehade Torstenson den viktiga posten som generalguvernör över gränsprovinserna Västergötland, Dal, Värmland och Halland.
	Hans brevväxling och andra skrivelser från denna tid, i Riksarkivet ännu bevarade, vittna om den livliga fredliga verksamhet han under dessa sista år utvecklade. Hans Bref till Rikskansleren A. Oxenstierna, omfattande åren 1634–49, utgåvos 1897 av Vitt. hist. o. ant. akad. genom P. Sondén (i ”Rikskansleren A. Oxenstiernas skrifter och brefvexling. Senare afd.”, band 8). Torstenson var en fint bildad samt för sitt ädla väsen och sin humanitet i hög grad älskvärd personlighet. Han ligger begraven i Riddarholmskyrkan. Torstensons hus i Stockholm var dagens Arvfurstens palats. Med ett ”Äreminne över Lennart Torstenson” (Sv. akad:s handl. I, 1787) var det, som bekant, Gustaf III, okänd, 1786 erövrade Svenska akademiens stora pris då detta första gången efter akademiens instiftande utdelades. Ett monument över Torstenson vid Forstena avtäcktes 3 september 1903. Övrigt: L. H. Tingsten: Fältmarskalkarna Johan Banér och Lennart Torstenson som härförare (1932).
	Per H. S. Sondén (Nordisk Familjebok, 2. uppl., band 29)
	Tillbaka till Dodo von Knyphausen