Ottavio Piccolomini (1599–1656) 

Sju anfall vid Lützen 
 
  ”Furst Piccolomini”, hertig av Amalfi, född 11 november 1599 i Florens, död 11 augusti l656, härstammade i tredje led frän Pius II:s syster Caterina. Piccolomini började sin bana som spansk pikenerare och var 1618 ryttmästare i den  kavalleritrupp, varmed Dampierre skyndade Österrike till hjälp mot Böhmen. 1625 följde Piccolomini med 1,000 kyrassiärer Pappenheim till Italien och förvärvade sig överstes grad. 1627 var han chef för Wallensteins livgarde samt deltog under Wallensteins, Collaltos och Tillys befäl i en mängd drabbningar. I slaget vid Lützen (1632) stod han på vänstra flygeln och utgjorde mål för svenska kavalleriets första anfall. Då de kejserlige utrymt slagfältet, stannade Piccolomini ensam kvar där med sitt kavalleri och angrep fienden sju gånger, varvid han fick sex sår och förlorade fem hästar. Trots den tillit och välvilja Wallenstein visade honom, bl.a. genom att 1633 utverka åt honom kavallerigeneralsfullmakt, inlät sig Piccolomini i, ja blev ledaren av den sammansvärjning, som avsåg Wallensteins våldsamma störtande. Det var efter Piccolominis instruktioner som Buttler och dennes medhjälpare uppträdde i Eger natten till 25 februari 1634, då Wallenstein mördades. Utom marskalksstaven, som Piccolomini fått redan samtidigt med att den kejserliga befallningen om Wallensteins gripande utfärdades, fick han för sina ”goda tjänster” 100,000 gulden och det store böhmiska herrskapet Nachod. I slaget vid Nördlingen (1634) stod han som ”adlatus” vid ärkehertig Ferdinands sida. Därefter kämpade han mot holländare och fransmän, vann 1 juli 1639 vid Thionville en lysande seger över de senare, anförda av Feuquières, och belönades av kejsaren med utnämning till verkligt geheimeråd och av konungen av Spanien med hertigdömet Amalfi (uti Italien), som en gång lär ha tillhört Piccolominis förfäder. I slutet av samma år mottog Piccolomini under ärkehertig Leopold Vilhelm befälet i Böhmen mot svenskarna. Sedermera förlorade han och ärkehertigen slagen vid Wolfenbüttel (1641) och Breitenfeld (1642), varefter båda nedlade sitt befäl. 1644–47 förde Piccolomini befälet över spanjorerna i deras strider mot fransmännen i Nederländerna, men 1648 återgick han i kejserlig tjänst som högste befälhavare i Tyskland och levererade, då han 15 september överföll svenskar och fransmän vid Dachau, den sista drabbningen i det långa kriget. Som kejsarens ”principal-kommissarie” deltog han 1649–50 i fredsexekutionskonventet i Nürnberg.
  Litteratur: Octavio Piccolomini als Herzog von Amalfi (1871); O. Elster: Piccolomini-Studien (1911).
 
Carl O. Nordensvan (Nordisk Familjebok, 2. uppl., band 21)
  Tillbaka till Dodo von Knyphausen
  1