Gottfried Heinrich von Pappenheim 
(1594–1632) 

Den tappraste bland de tappra 
 
  Greve von Pappenheim-Treuchtlingen, bayersk och kejserlig fältherre, född 30 maj 1594, död 7 november 1632, åtnjöt undervisning i Altdorf och Tübingen samt fulländade sin uppfostran genom vidsträckta utländska resor. Efter återkomsten till Tyskland övergick han till katolicismen och utnämndes av kejsaren till rikshovråd. Snart vände han sig till krigaryrket; efter att ha tjänat på olika krigsskådeplatser i Europa — bl.a. deltog han med utmärkelse i slaget på Vita berget 1620 — nedslog han 1626 i Maximilian I:s av Bayern tjänst det stora bondeupproret i Oberösterreich och ledde därpå (1627) belägringen av det av Kristian IV:s folk besatta Wolfenbüttel. Då Tilly efter Wallensteins fall övertog befälet över den kejserliga armén, utnämndes Pappenheim till kejserlig fältmarskalk 1630. Det blev Pappenheims uppgift att innesluta Magdeburg, medan Tilly till en början ägnade sin uppmärksamhet åt operationerna mot Gustaf II Adolf, och även sedan överbefälhavaren förenat sig med belägringsarmén, drev han med hänsynslös energi på verket. Vid stadens stormning (10 maj 1631) tillföll honom en huvudroll. I slaget vid Breitenfeld brötos hans våldsamma kavallerianfall mot svenskarnas högra flygel; efter nederlaget påstods det, att hans framryckning varit förhastad och väsentligt bidragit till den olyckliga utgången av slaget Emellertid hade samarbetet mellan Tilly och Pappenheim blivit allt sämre, och Maximilian fann sig slutligen föranlåten att anvisa den sistnämnde en självständig verksamhet. Han sände honom till nordvästra Tyskland för att övertaga befälet över de där kvarlämnade, ej obetydliga katolska stridskrafterna. Pappenheims närmaste uppgift var att omintetgöra svenskarnas förhoppningar att få exploatera dessa landsdelars resurser; han förespeglade sig emellertid även att kunna samla tillräckliga krafter för att draga Gustaf Adolfs uppmärksamhet från Syd-Tyskland. Genom att koncentrera sina stridskrafter bakom Weser vann han en tryggad utgångspunkt, varifrån han genom djärva strövtåg tillfogade de olika svenska kårbefälhavarna allvarsamma förluster, så mycket lättare, som inbördes oenighet och händelserna på huvudkrigsskådeplatsen omintetgjorde deras samverkan. Pappenheims försök att undsätta det av holländarna belägrade Maastricht misslyckades däremot. Då Wallenstein genom sitt infall i Sachsen drog Gustaf Adolf efter sig mot norr, förenade sig Pappenheim med huvudarmén, men skilde sig snart åter från denna för att företaga ett nytt strövtåg västerut. Underrättelsen att Gustaf Adolf angripit Wallenstein vid Lützen förmådde honom att vända om. Han nådde slagfältet tidigt nog för att genom ett verksamt anfall täcka den kejserliga härens återtåg; själv fördes han dödligt sårad av en kanonkula därifrån och avled följande dag.
  Litteratur: J. E. Hess: Gottfried Heinrich, Graf zu Pappenheim (1855); S. Röckl: Quellenbeiträge Zur Geschichte der kriegerischen Thätigkeit Pappenheims von der Schlacht bei Breitenfeldt bis zur Schlacht bei Lützen,  I–III (1889–93), och R. Herold: Gottfried Heinrich, Graf zu Pappenheim. Seine kriegerische Tätigkeit ... an die untere Elbe 1630 (1906).
 
S. Bertil Boëthius (Nordisk Familjebok, 2. uppl., band 20)
  Tillbaka till Dodo von Knyphausen
  1