Jan van Oldenbarnevelt 
(1547–1619) 

Den nederländska fristatens grundläggare 
 
  Holländsk statsman, född 25 september 1547 i Amersfoort inom en ansedd adlig familj, slog sig efter utländska resor ned som advokat i Haag. Vid nederländska frihetskrigets utbrott slöt sig Oldenbarnevelt, som till sin religiösa övertygelse var moderat kalvinist, till frihetsrörelsen och kämpade som frivillig bl.a. vid Leidens försvar 1573–74. 1576 utnämndes han till råd och ”pensionaris” (ledande magistratsperson) i Rotterdam; denna post, som medförde ledamotskap i provinsen Hollands ständer, gav honom möjligheten att spela en betydande roll, och hans stora energi, statsmannaförmåga och vältalighet gåvo honom inom kort en ledande ställning inom provinsen. Han blev Vilhelms av Oranien främste rådgivare och medhjälpare i befrielseverket. Han medverkade bl.a. till bildandet av unionen i Utrecht (1579). Hans mest lysande tid inföll emellertid efter Vilhelms död (1584), då bördan att leda den nederländska fristatens politik under de synnerligen svåra förhållanden, som då uppstodo, föll på honom ensam. Det var på hans bedrivande, som den unge Moritz av Oranien valdes till Hollands ståthållare och generalkapten. Under den från England till Nederländernas hjälp sände Leicesters guvernörstid var han ledare för de holländska ständernas motstånd mot Leicesters centralisationssträvanden, vilka bl.a. togo sig uttryck i försök att genomdriva den kalvinistiska lärans uteslutande herravälde. Hävdande av provinsernas självständighet var över huvud ledstjärnan för Oldenbarnevelts inre politik. 1586 utsågs Oldenbarnevelt till Hollands ”landsadvokat”; i denna egenskap var han egentligen de holländska provinsständernas underordnade ämbetsman, men tack vare hans personliga inflytande och stora skicklighet kom ämbetet att medföra ledningen av provinsens både yttre och inre angelägenheter; såsom den mäktigaste provinsens förste minister kom Oldenbarnevelt att få ett bestämmande inflytande även i generalstaterna (de förenade nederländska provinsernas gemensamma representation) och blev sålunda faktiskt hela förbundsrepublikens styresman. Moritz följde länge i allt Oldenbarnevelts fingervisningar. Oldenbarnevelt förmådde även de ivrige kalvinisterna att underkasta sig hans inflytande, Leicester berövades all makt och lämnade landet (1587). Under de kritiska år, som nu följde, framstodo Oldenbarnevelts statsmannagåvor på det mest lysande sätt. Han löste den svåra uppgiften att bevara en nödtorftig sammanhållning mellan de av partistrider uppfyllda provinserna, och i det han ägnade sin oerhörda arbetsförmåga åt skötseln av styrelsens alla grenar, ersatte han bristen på centralmyndighet. Han bidrog i väsentlig mån till organisationen av den här, varmed Moritz vann sina segrar. Utrikespolitiken blev dock det viktigaste fältet för hans verksamhet. Öppnandet av underhandlingar med Spanien 1606 om fred eller stillestånd ledde till nya partistrider inom republiken, då Moritz och de ivrige kalvinisterna voro för krigets fortsättning, under det att Oldenbarnevelt, som på sin sida hade den mäktiga borgararistokratien i Holland, önskade fred. Då Oldenbarnevelt emellertid under förhandlingarna lyckades genomdriva så gott som alla de holländska önskemålen, bröts motståndet mot traktaten, och ett stilleståndsfördrag slöts 1609. Nu togo partistriderna i den nederländska republiken ny fart; särskilt rasade de på det religiösa området, mellan arminianerna och de stränge kalvinisterna (gomaristerna). De förre stöddes av Oldenbarnevelt och Hollands ständer, de senare hade på sin sida det lägre folket, generalstaterna och Moritz av Oranien. Under inflytande av Oldenbarnevelt, som alltjämt med skärpa hävdade den provinsiella självständigheten, vägrade Hollands ständer sitt bifall till en av generalstaternas majoritet beslutad nationalsynod och värvade även trupper för att undertrycka de oroligheter, som de kalvinistiske ivrarna kunde ställa till. Jäsningen bland folket växte emellertid till en hotande höjd, och generalstaterna gåvo Moritz i uppdrag att med vapenmakt framtvinga den värvade holländska styrkans upplösning. Moritz ryckte med sina trupper fram mot Utrecht, som anslutit sig till Hollands politik, holländarna föllo strax till föga, och Moritz lät arrestera Oldenbarnevelt jämte ett par av hans förnämsta anhängare, bland dem Hugo Grotius (1618). Oldenbarnevelt ställdes till rätta inför en särskilt tillsatt domstol, vars flesta medlemmar voro hans personliga fiender; han vägrade att försvara sig inför denna rätt, som ej hade någon laglig befogenhet att sitta till doms över honom, men han blev dömd till döden för högförräderi och halshöggs i Haag 13 maj 1619. Hans två söner, Reinier och Willem, sökte hämnas hans död genom ett anslag mot Moritz liv (1623); anslaget upptäcktes. Reinier halshöggs; Willem, den egentlige upphovsmannen, lyckades fly och kämpade sedan i spanjorernas led mot sitt fädernesland. — Oldenbarnevelt är utan tvivel en av den holländska historiens mest betydande personligheter och nämnes med rätta vid sidan av Vilhelm av Oranien som den nederländska fristatens grundläggare. Hans verksamhet var av den största betydelse såväl för utdaningen av republikens författning och organisation som för skapandet av dess yttre maktställning. Även om Hollands utveckling till en merkantil stormakt inlade Oldenbarnevelt stora förtjänster. Sina största segrar vann han på diplomatiens fält, och det har sagts, att ”Oldenbarnevelts historia är identisk med den nederländska politikens”. Oldenbarnevelts inre politik med dess starka hävdande av den provinsiella partikularismen var knappast lika lycklig för Nederländernas framtida utveckling, ehuru hans ståndpunkt torde ha varit formellt riktig. De anklagelser för landsförräderi och personlig egennytta, som hans fiender framställde mot honom, voro i varje fall fullständigt oberättigade. Han var visserligen härsklysten och ofta hänsynslös, men det kan dock ej råda tvivel om, att hans verksamhet alltid främst avsåg fosterlandets nytta.
  Litteratur: L. van Deventer: Gedenkstukken van Johan van Oldenbarnevelt en zijn tijd (1860–65); G. Groen van Prinsterer: Maurice et Barnevelt: Étude historique (1875); och J. L. Motley: The life and death of John of Barneveldt, advocate of Holland (1874–75).
 
Torsten Gihl (Nordisk Familjebok, 2. uppl., band 20)
  Tillbaka till Dodo von Knyphausen
  1