Maximilian I av Bayern 
(1573–1651) 

Katolska ligans initiativtagare 
 
  Hertig, 1623 kurfurste av Bayern, född 17 april 1573, död 27 september 1651, son av Vilhelm V och Renata av Lothringen, uppfostrades under jesuiternas inflytande i en utpräglat katolsk åskådning, erhöll fr.o.m. 1593 växande andel i regeringsbestyren och övertog 1598, efter faderns abdikation 1597, i eget namn styrelsen. Maximilian ägnade sig med kraft och omsorg åt landets inre angelägenheter och bragte ordning i dess förvaltning, rättsväsen och förstörda finanser. Trettioåriga kriget tillintetgjorde dock frukterna av hans ansträngningar i större utsträckning, än hans sista, fredliga år kunde gottgöra. Maximilians yttre politik bragte hans hus rik vinst; hans ställning till tidens stora konflikter bestämdes av hans katolska trosiver och hans omsorg om den tyska ständerfriheten. Exekutionen av riksakten mot staden Donauwörth (1607) bragte denna stad i hans våld och ställde honom själv på en framskjuten plats inom det katolska partiet. Bildandet av den evangeliska unionen (1608) besvarades tack vare honom genom de katolska ständernas sammanslutning i ligan (1609), vars ledare han blev. En stor roll tillföll honom och förbundet genom Trettioåriga krigets utbrott. Ligan slöt sig (1619) till kejsar Ferdinand II, dess här besegrade kurfurste Fredrik V av Pfalz på Vita berget 1620 och bidrog därefter väsentligast till erövringen av dennes arvländer. Som lön tillföllo den pfalziska kurvärdigheten och Övre Pfalz Maximilian i överensstämmelse med avtalen 1619. Ernst von Mansfelds och Kristians av Braunschweig äventyrliga krigsföretag förde ligans här under Tilly till Nord-Tyskland; sedan Kristian IV av Danmark inblandat sig i de tyska striderna, slog Tilly denne vid Lutter am Barenberge (1626), men måste avstå åt Wallenstein och den nybildade kejserliga hären att föra kriget till slut genom ett infall i Danmark. Höjdpunkten av Maximilians katolska politik bildar hans medverkan vid restitutionsediktets tillkomst (1629). Emellertid drevo habsburgarnas växande maktställning i riket, kejsarens och Wallensteins absolutistiska planer samt rivaliteten om det rika byte, som restitutionsediktet lovade de katolska furstehusen, Maximilian till opposition mot kejsaren. De främsta yttringarna därav voro Wallensteins störtande på kollegialdagen i Regensburg 1630 och Bayerns förbund med Frankrike (1631). För Richelieu var detta fördrag ett led i en strävan att försona Tysklands katolska och protestantiska ständer och ena dem, understödda av Sverige som auxiliärmakt, i striden mot Österrikes övermakt i riket. Gustaf Adolfs segrar och självständiga politik, som ej band sig vid Frankrikes syften, gåvo emellertid protestantismen en sådan övervikt, att katolicismens intressen trädde i förgrunden och förenade Maximilian med Ferdinand II och dennes efterträdare Ferdinand III. Slaget vid Lech (1632) öppnade första gången hans land för de fientliga arméerna; krigets växlingar bragte senare gång på gång Bayern de svåraste lidanden. Dessa, missnöje över kejsarens spanskvänliga politik och farhågor för kurvärdigheten och Övre Pfalz drevo Maximilian att under krigets sista år söka anslutning till Frankrike, men då han därför ej var sinnad att lämna svenskarna fria händer, bröt han 1647 det stillestånd, som fransmännen förskaffat honom. Följden blev, att dessa och svenskarna ännu en gång (1648) härjande bröto in i Bayern. Vid westfaliska fredskongressen sökte han genom att understödja Frankrikes anspråk göra detta mera oberoende av protestanterna i religionsfrågan, på samma gång som han på så sätt försäkrade sig om dess understöd i sina särskilda intressen. Tack vare dess hjälp behöll Bayern i freden kurvärdigheten och Övre Pfalz.
  Litteratur: Wolf: Geschichte Maximilians I. und seiner Zeit (fortsättning av Breyer, I–IV, 1807–11); Aretin: Geschichte des bayriscen Herzogs und Kurfürsten Maximilian I (band I, 1842); F. A. W. Schreiber: Maximilian I. der Katholische, Kurfürst von Bayern, und der Dreissigjährige Krieg (1868); O. von Schaching: Maximilian I, der Grosse (1876); och Stieve: Kurfürst Maximilian I. von Bayern (1882). Den modernaste framställningen av Maximilians politik ger M. Ritter i ”Deutsche geschichte im Zeitalter der Gegenreformation und des Dreissigjährigen Krieges” (i Bibliothek deutscher Geschichte).
 
S. Bertil Boëthius (Nordisk Familjebok, 2. uppl., band 17)
  Tillbaka till Dodo von Knyphausen
  1