Matthias Gallas (1584–1647) 

Svek Wallenstein 
 
  Greve, kejserlig fältmarskalk, född 1584 (antagligen i Trient), död 1647 i Wien, gjorde sina första krigiska lärospån i Flandern och Italien. Vid trettioåriga krigets utbrott (1618) tog han tjänst i ligans armé men fästes 1627 såsom generalmajor vid kejsarens. Sedan han, under Collaltos befäl vid sin svåger Aldringens sida, deltagit i mantuanska arvföljdskriget (1629–31), där han vid Mantuas stormning tog rikt byte, återvände han till Tyskland. Det är ovisst, om han deltog i slaget vid Breitenfeld (1631). 1631–33 stred han, företrädesvis mot sachsarna, i Böhmen, Sachsen, Lausitz och Schlesien samt gjorde sig känd för plundringar och grymhet. I slaget vid Lützen tog han, i strid mot gängse uppgifter, icke del. Under tiden utnämndes han till kejserlig generalfälttygmästare (1631), greve (1632) och generallöjtnant (1633), d.v.s. högstkommenderande näst generalissimus. För sina befordringar hade han att tacka det stora förtroende, som Wallenstein skänkte honom. Vid brytningen mellan denne och kejsaren gick Gallas dock över på den senares sida och bedrog Wallenstein med låtsad vänskap. Redan i januari 1634 bar Gallas på fickan fullmakten såsom den kejserliga härens överbefälhavare, men stannade kvar i Wallensteins läger till några dagar före dennes mord (februari 1634). Av Wallensteins och dennes mördade vänners kvarlåtenskap föll sedan en högst betydlig del (bl.a. Friedland) på Gallas lott. Genom segern vid Nördlingen (1634) vann Gallas egentligen sitt rykte som krigare, men det visade sig snart, att han mera passade att spela en underbefälhavares än en självständigt ledande fältherres roll. 1635–36 kämpade han uti Rhentrakterna, i början lyckligt, sedan med motgång. Hans försök att tillintetgöra Banér (1637) under dennes ryktbara återtåg från Torgau ändades med hans egen armés upplösning, och 1639 avsattes han från överbefälet. 1643 återfick han detsamma, ”till fiendernas glädje”, och visade genast sin oförmåga, då han icke kunde hindra Torstenson att genomströva kejsarens arvländer ända fram till Wien. När den svenske generalen drog upp emot Danmark, följde Gallas emellertid sommaren 1644 efter och sökte i Holstein spärra honom återigen — men Torstenson gick honom förbi. Med sin av deserteringar och sjukdomar sammansmälta här förskansade Gallas sig i Bernburg, där han inneslöts av Torstenson och varifrån han med knapp nöd kunde rädda sig undan först till Magdeburg — under denna reträtt blev hans kavalleri fullständigt slaget vid Jüterbogk (1614) — och sedan till Böhmen. I början av 1645 måste han åter avstå från överbefälet, återtog det i december 1646, men övergav det ånyo efter några månader. — Orsaken till Gallas senare motgångar låg bl.a. däruti, att han genom manövrerande och intagande av befästa ställningar sökte uttrötta fienden, men därvid aldrig lyckades skaffa sina trupper goda kvarter och riklig tillförsel, vilket hade till följd, att trupperna förstördes. Gallas kallades med anledning därav ”härfördärvaren”.
 
(Nordisk Familjebok, 2. uppl., band 9)
  Tillbaka till Dodo von Knyphausen
  1