”Den store Condé”
 

Condé blev därpå inblandad i de inre oroligheter i Frankrike, som äro kända under namnet ”fronden”, samt stod i början på hovets och Mazarins sida ehuru hans broder, prinsen av Conti, och hans syster, den inflytelserika hertiginnan de Longueville, tillhörde motpartiet. Sedan hovets flykt från Paris till Saint-Germain (6 januari 1649) givit signalen till inbördeskrigets utbrott, beslöt regeringen att låta Condé belägra Paris, upprorets härd. Han besatte också åtskilliga viktiga punkter i huvudstadens närhet, varigenom den hotades med hungersnöd, och fred slöts i Rueil (12 mars). Condé uppställde nu emellertid på regeringen överdrivna fordringar som lön för sin hjälp, och sedan han genom sitt i hög grad övermodiga och opolitiska uppträdande stött sig såväl med drottningen och Mazarin som med de missnöjde stormännen, som i Condé hoppats finna en ledare mot kardinalen, lät denne (18 januari 1650) arrestera honom jämte prinsen av Conti och hans svåger, hertig de Longueville. Parlamentet i Paris och stormännen fordrade dock snart deras frigivning, som följde 13 februari 1651, varefter Condé, sedan nya överdrivna fordringar från hans sida på regeringen avslagits, slöt förbund med Spanien och från sydvästra Frankrike, där han hade ett talrikt anhang, började ett nytt borgerligt krig. Efter åtskilliga motgångar övergick han Loire, slog regeringstrupperna vid Bléneau (7 april 1652) och tågade mot Paris. I förstaden Saint-Antoine led han (2 juli 1652) ett blodigt nederlag mot Turenne, som stod på hovets sida, och räddades endast därigenom att Paris öppnade sina portar för hans decimerade trupper. Efter nya fruktlösa underhandlingar med hovet begav sig Condé till den spanska armén, som han följde till Champagne, intog flera franska städer vilka enligt fördraget med Spanien skulle stanna i hans ägo, och blev utnämnd till generalissimus för alla spanska arméer. Parlamentet i Paris dömde honom 1654 som majestätsförbrytare till döden, men Condé. som vunnit åtskilliga framgångar mot fransmännen i Nederländerna, förstod att skickligt försvara detta land mot Turenne. Under växlande lycka kämpade de forne vapenbröderna mot varandra, tills Turenne 14 juni 1658 vann en avgörande seger vid Dünerna, som föranledde den pyreneiska freden (7 november 1659), varigenom Condé erhöll konungens förlåtelse samt med vissa undantag insattes i sina förra rättigheter i Frankrike. Condé iakttog därefter obrottslig trohet mot Ludvig XIV, som redan 1660 gav sitt samtycke till att hans son uppställdes som kandidat till Polens krona och 1665 t.o.m. accepterade Condé själv som polsk tronkandidat. Dessa planer buro ingen frukt, då Mikael Wišniwiecki 1669 valdes till Polens konung, och Condé, som under mellantiden livligt understött Molière fick 1668 befälet över de franska trupperna mot Franche-Comté, som han på tre veckor erövrade från spanjorerna. Redan förut guvernör i det angränsande Bourgogne, blev han även guvernör i Franche-Comté och hade nu återvunnit Ludvig XIV:s fulla förtroende, så att han 1672 jämte Turenne fick överbefälet över stora armén i kriget mot Holland. 12 juni samma år tillkämpade han sig den ryktbara övergången över Rhen, där han blev sårad. 1673 och 1674 förde han ånyo befälet i Nederländerna, försvarade sig med framgång mot de överlägsna fienderna och utkämpade mot Vilhelm av Oranien den blodiga, men oavgjorda bataljen vid Senef (11 augusti 1674). 1675 ledde han under konungens nominella överbefäl den franska armén i Nederländerna, intog därunder Dinant, Huy och Limburg och fick efter Turennes död (27 juli) befälet över Rhenarmén, varefter han tvang den kejserlige överbefälhavaren Montecucculi att uppgiva belägringen av Hagenau och draga sig tillbaka över Rhen.

Detta var Condés sista fälttåg. Bruten av gikt, drog han sig tillbaka till sitt ståtliga residens Chantilly, där han framlevde sina sista år i skötet av sin familj och ett litet antal vänner, ärad av monarken och hela den förnäma världen. Condé var typen för en fransk ädling på sin tid; tapper till överdåd, ridderlig och njutningslysten, strävade han under hela sin bana lika mycket efter äran att vara den främste på krigets och kärlekens fält. Hans intellektuella talanger och grundliga bildning kunde emellertid icke överskyla hans karaktärsfel: högmod och lättsinne eller hens bristande förstand för politiken.