Lade grunden till Preussen 
 

Fredrik Vilhelm började sin regering med att draga sitt land ut ur de krigshemsökelser, som följt av faderns brytning med svenskarna. 14 juli 1641 slöt han med Sverige ett tvåårigt stillestånd, vilket sedan fak-tiskt gällde fram till den allmänna freden. Men han underhöll tillika förbindelser med motsidan, skapade under neutralitetens skydd en liten duglig armé och var under den westfaliska fredskongressen nära att öppet bryta med Sverige för att vinna sitt ivrigt eftertraktade mål, Pommern och särskilt väldet över Odermynningarna. Det var vid denna tid (1646), som han genom gifte med prins Fredrik Henriks av Oranien dotter Louise Henriette sökte vinna stöd i Nederländerna och draga fördel av den där efter Brömsebrofreden uppväxande misstron mot Sveriges nordiska övermakt, Dessa förhoppningar sveko, och Fredrik Vilhelm måste då i ett preliminärt avtal med Sverige foga sig efter dess anspråk i Pommern (28 januari 1647); han förstod emellertid att sälja sin eftergift så dyrt, att Brandenburg vid den slutliga freden gjorde högst betydande territoriella vinster, nämligen utom det mesta av Hinterpommern med Kammin, biskopsdömena Halberstadt, Minden och Magdeburg. Då han dessutom under fredskongressen kraftigt förfäktat alla tyska protestanters intressen i motsats till Kur-Sachsens envist antikalvinistiska hållning, höjde detta betydligt hans anseende, och från denna tid kunde Brandenburg göra anspråk på ledarställning bland Tysklands evangeliska stater.

Fastän Brandenburg tämligen lyckligt kommit ut ur krigets svårigheter, var dess ställning framgent prekär. Dess västliga besittningar (Kleve-Mark och Minden) gjorde det känsligt för Frankrikes politiska planer vid Rhen, dess östliga (Ostpreussen) sammalunda för konflikterna mellan Sverige och Polen, varjämte det delade Pommern alltid var en ömtålig punkt gentemot Sverige. Tillika placerad mellan avundsjuka tyska grannar, som fruktade för hans ärelystna och skrupelfria politik, var det för Fredrik Vilhelm mycket vanskligt att nå det mål, han ställt för sig, nämligen sina länders närmare sammanslutning, inre stärkande och tillväxt utåt. Hans ställning försvårades genom den materiella ruin, som kriget medfört och genom de av ålder självrådiga lantständernas olust att efter freden bära några drygare bördor eller över huvud böja sig för sin härskares vilja. Med hjälp av sin förtrogne rådgivare greve Georg Fredrik av Waldeck förstod emellertid Fredrik Vilhelm att betvinga det inre motståndet, reformera förvaltningen och höja styrelsens auktoritet samt särskilt hålla sin armé vid makt även under fredstiden. Den kom honom väl till pass under det svensk-polska kriget, som utbröt 1655. Till en början nödgades Fredrik Vilhelm genom Königsbergsfördraget 17 januari 1656 ställa sig till Karl X Gustafs disposition och mottaga Ostpreussen som svenskt län varefter han medverkade i slaget vid Warszawa. Han begagnade sig emellertid härefter skickligt av de svårigheter, som inom Polen uppväxte mot Karl X Gustaf, så att denne genom fördraget i Labiau (20 november 1656) tillförsäkrade honom suveränitet över Ostpreussen. När så den svenske konungen avmarscherat mot Danmark, sålde Fredrik Vilhelm sin övergång till hans fiender mot polske konungens erkännande av samma suveränitet (fördragen i Wehlau och Bromberg 19 september och 6 november 1657). Det krig, som för denna övergång efter Roskildefreden hotade honom från Sverige, avvändes genom Karl X Gustafs nya anfall på Danmark, varför ock Fredrik Vilhelm skyndade att jämte Nederländerna kraftigt taga danskarnas parti; han fördrev svenskarna ur Holstein och Slesvig samt erövrade största delen av svenska Pommern, men måste i freden i Oliva (1660) återlämna dessa erövringar, varemot han då fick Ostpreussens suveränitet allmänt erkänd. De närmaste åren upptogos av inre omsorger. Lantständerna i Ostpreussen, som nu befarade maktinskränkning i följd av kurfurstens vunna friare myndighet, protesterade mot skilsmässan från Polen men bragtes med hot om våld till underkastelse. Även på andra ställen inom hans stater gjorde de privilegierade klasserna motstånd mot den centraliserade styrelse, som Fredrik Vilhelm sökte genomföra och oftast genomdrev han sin vilja med stöd av vapenmakt. Under tiden fortfor nydaningsarbetet. Utländska hantverkare inkallades, fabriker anlades, ödelagda landsträckor koloniserades, kanaler (så Friedrich-Wilhelm-kanalen mellan Oder och Spree-Elbe, 1662–66), vägar och broar byggdes, och en ordentlig postgång inrättades. I synnerhet omhuldades handeln av Fredrik Vilhelm, och han gjorde även särskilt med tanke på faran från Sverige, början till bildandet av en örlogsflotta, vilken dock efter hans död fick förfalla. Av särskild vikt blev, att han öppnade sina stater för religiöst förföljda från andra länder, så i synnerhet efter Nantesiska ediktets upphävande (1685) för flyktiga franska hugenotter: omkring 20,000 ”refugiés” vunnos till stor förmån för Brandenburgs industri. Även den andliga odlingen befordrades, gymnasierna och universiteten understöddes, och framstående lärda (bl.a. Samuel von Pufendorf från Sverige) och konstnärer inkallades i landet. Så framgångsrikt stärkte och utvecklade Fredrik Vilhelm sina stater att han med fog hedras som det moderna Preussens grundläggare. Mindre lycklig än den inre styrelsen var Fredrik Vilhelms senare utrikespolitik. Hans första försök att bispringa Nederländerna mot Ludvig XIV:s angrepp (1672) ändade med. att han tvangs till separatfred i Vossem (1673). När han kort därpå förnyade kriget mot Frankrike, angreps han i ryggen av dettas allierade Sverige. Segern vid Fehrbellin 1675 över svenskarna gav honom med ens stort rykte och han lyckades därpå (1676–78) för andra gången erövra Vorpommern, ehuru under hårdnackat motstånd från de fåtalige försvararna, samt nödgade (januari 1679) genom sin raska anmarsch över de frusna haffen de i Ostpreussen infallne svenskarna till förvirrad reträtt. Till sin harm tvangs han emellertid, övergiven från sina allierades sida, av Ludvig XIV genom freden i S:t Germain (1679) att avstå från sina erövringar. Denna bittra erfarenhet föranledde honom att framgent söka bättre lycka genom förbund med Frankrike (25 oktober samma år); hans förhoppning att härigenom lättare vinna Pommern sveks, men däremot underlättade han mot sin vilja Ludvig XIV:s reunioner. De sålunda alltjämt svikna förhoppningarna och risken för en ny katolsk reaktion (Ludvig XIV:s förbund med Jakob II av England samt Nantesiska ediktets upphävande) förmådde Fredrik Vilhelm att 1685 åter sluta sig till sina forna allierade, främst Nederländerna; han tog därpå livlig del i bildandet av 1686 års förbund i Augsburg och sysselsatte sig med rustningar för kriget mot Frankrike, när döden drabbade honom. — Sedan Fredrik Vilhelms första äktenskap med Louise Henriette av Oranien 1667 upplösts av döden, förmälde han sig 1668 med Dorotea av Holstein-Glücksburg, som överlevde honom. Åt sönerna av det senare giftet inrymde han genom sitt testamente en halvt självständig furstlig ställning, den blivande kurfurstens överhöghet dock oförkränkt. — I bild förevigades Fredrik Vilhelm genom Schlüters berömda ryttarstaty (1703) på kurfurstebron vid slottet i Berlin, varjämte ”die Ruhmeshalle” i Berlins tyghus har i senare tid utförda målningar över hans krigiska bedrifter.