Gustaf II Adolfs svåger
Sönderslitet av inre tvister och hotat av yttre fiender, Turkiet och habsburgarna, fick Siebenbürgen i Bethlen just den härskare det behövde. Sultanen tillfredsställdes genom Bethlens erkännande av hans suveränitet. Genom klokhet och hovsamhet lyckades denne därpå vinna Báthorys många mäktiga anhängare samt tillfredsställa de i landet bosatte sachsarna, vilka voro missnöjda med den föregående styrelsens många intrång på deras privilegier. Kejsaren betraktade länge Bethlen som Turkiets skyddsling, vilken strävade att lösgöra Siebenbürgen från den ungerska kronan, och understödde därför den inhemska oppositionen mot honom, men slöt 1615 med Bethlen försoningsfördraget i Tirnau, vars hemliga artiklar helt enkelt fastslogo Siebenbürgen såsom ett vasall-land under ungerska kronan. Detta fördrag satte Bethlen i stånd att med kraft uppträda mot de inhemske orostiftarna, vilka dittills förlitat sig på kejsarens bistånd. Samtidigt sökte han på allt sätt arbeta på den andliga och materiella odlingens höjande i landet.
Utbrottet av trettioåriga kriget erbjöd Bethlen ett utmärkt tillfälle att avskudda sig beroendet av kejsaren. Säker om Turkiets gillande, lät han 1619 sina trupper inrycka i Ungern, såsom krigsorsak förebärande Österrikes ständigt fientliga sinnelag och dess hot att i det stambefryndade landet utrota den protestantiska läran. Bethlen framryckte ända till Wien som han dock ej kunde belägra på grund av brist på proviant och ammunition och sin underbefälhavare Georg Rákóczys nederlag i Ungern. Han var emellertid herre över detta land, där hans anhängare överallt bragtes till makten, och konung Ferdinand avsattes. Efter att först ha regerat såsom ”furste av Ungern med kunglig myndighet”, blev han 1620 på en allmän lantdag i Neusohl vald till konung. Under ständiga framgångar fortsatte Bethlen i förbund med Böhmens olycklige protestanter kampen mot kejsaren till 1622. Genom freden i Nikolsburg avsade han sig då Ungerns krona mot erhållande av riksfurstlig värdighet, två mindre tyska hertigdömen och en del av Ungern. Ett nytt krig med kejsaren slutades genom freden i Wien 1624 på liknande villkor. Bethlens strävan att vinna en österrikisk prinsessas hand misslyckades och föranledde hans förmälning med Katarina av Brandenburg, varigenom han blev svåger till Gustaf II Adolf. Han slöt sig nu ännu mer till kejsarens fiender och ingick förbund med England, Nederländerna och Danmark (1625), men Kristian IV:s nederlag vid Lutter am Barenberge grusade hans planer och förmådde honom att än en gång sluta fred med Österrike (1626). Snart därefter uppgjorde han emellertid en vidlyftig anfallskombination mot Österrike, enligt vilken bl.a. Gustaf Adolf skulle försonas med Polen för att få fria händer mot kejsaren, som även skulle få turkarna i ryggen. Samtidigt hyste han själv planer på polska kronan, då döden gjorde slut på hans oroliga bana.
Bethlen har blivit mycket olika bedömd av sina landsmän, vilka i honom se än den fosterlandsälskande föregångsmannen, än den listige intrigmakaren. Han var i alla fall en av de märkligaste personerna i 1600-talets början. Skarpsinnig och listig, förenade han med glödande patriotism en okuvlig ärelystnad och var i sitt enskilda liv en trofast vän och angenäm sällskapsmänniska. Hans bildning var god, och hans mottaglighet för upphöjda idéer vitsordas av hans bevarade brev. Han var dock föga samvetsöm, när det gällde politiska fördelar. 1902 lät kejsar Frans Josef resa en staty av honom i Budapest.