| |
Son till Gustaf Banér, avrättad
vid Linköpings blodbad år 1600, född 23 juni 1596 på
Djursholm. Han blev 1615 page hos Gustaf II Adolf och samma år volontär
vid sin broder Svantes ”norrländska knecktar”, 1617 kammarherre och
samma år kornett, 1620 överste för Östgöta fotfolk
och 1625 kommendant i Riga. 1629 var han kommissarie vid avslutandet av
stilleståndet med Polen. 1630 utnämndes han till riddare, riksråd
och general av infanteriet, och 1634 blev han fältmarskalk. — Banér
gjorde sina lärospån som krigare under Gustaf II Adolfs ryska
krig, deltog med ära i det polska samt förvärvade sig under
det trettioåriga kriget namn som en av tidens förnämste
fältherrar . I slaget vid Breitenfeld anförde han den högra
flygelns andra linje och bidrog i ej obetydlig mån till segern. Sedan
opererade han med en egen kår mot Magdeburg, förenade sig efter
denna stads intagande med konungens här och deltog i tåget in
i Bayern. Då Gustaf Adolf ryckte mot Wallenstein,
fick Banér i uppdrag att fortsätta Schwabens erövring,
men kallades sedan till konungen vid Nürnberg, där han deltog
i stormningen mot Wallensteins läger och därunder sårades.
I slaget vid Lützen deltog Banér ej, han stod då i södra
Tyskland med en avdelning av den svenska hären. Sedan kämpade
han, dels ensam och dels i förening med Gustaf Horn, med framgång
mot den bayerske generalen Aldringen,
men ännu besvärad av sitt sår frän Nürnberg,
lämnade han snart sitt befäl och ville missmodig helt och hållet
draga sig ifrån kriget; Axel Oxenstiernas föreställningar
förmådde honom dock att stanna i Tyskland. I slutet av 1633
mottog Banér befälet över en här vid Elbe, erövrade
i förening med brandenburgska trupper Landsberg och Frankfurt 1634,
ämnade så bemäktiga sig Schlesien. men förekoms av
sachsarna under Arnim
och förenade sig nu med denne om ett infall i Böhmen för
att skaffa luft åt den svenska huvudarmén vid Donau. I juli
1634 stodo de båda fältherrarna framför Prag, men kunde
till följd av ömsesidigt misstroende intet väsenligt uträtta
och drogo sig efter slaget vid Nördlingen ur landet. Banér
förde sin här till Thüringen, men tvangs genom Kur-Sachsens
hotande hållning att i början av 1635 draga den därifrån
till Magdeburg. Det var nu Sveriges enda här i Tyskland; på
dess öde berodde Sveriges och protestantismens sak. Kur-Sachsen slöt
Pragfreden med kejsaren och hotade Sverige med krig om detta ej droge sina
trupper ur Tyskland. De flesta bland norra Tysklands protestantiska ständer
följde Sachsens exempel, och därjämte utbröt ett av
den sachsiske kurfursten underblåst myteri bland de tyske överstarna
inom Banérs här. Banér samlade nu omkring sig de pålitliga
trupperna och drog sig med dem undan de förföljande sachsarna
— som i oktober 1635 började kriget — uppför Elbe till Mecklenburg
där hans återtåg tryggades genom Ruthwens seger vid Dömitz.
Nu fick han förstärkningar från Preussen och inföll,
januari 1636, i Sachsen. För en förenad kejserlig-sachsisk här
måste han åter draga sig mot nordväst, men lyckades i
september samma år slå den överlägsne fienden vid
Wittstock. Nu rensade Banér Hessen från fiender, vände
sig därpå till Thüringen och Sachsen och lade sig i början
av 1637 i ett fast läger vid Torgau, där han i fyra månader
höll fiendens krafter bundna. Allt större fientliga skaror samlades
emellertid omkring honom, och hans belägenhet, med 14,000 man mot
fiendens 40,000, blev till sist ytterst svår. Då företog
Banér sin ”underliga retirade” till Pommern, vilken bragd mer än
någon annan gjort hans namn berömt. Utspridande att han tänkte
draga sig åt Erfurt, bröt han 19 juni upp mot nordöst,
gick över Elster, Spree och Oder och stod redan 26 juni vid Landsberg
för att övergå Warthe. Han väntade att där möta
en svensk här under Herman Wrangel, men i stället fann han på
andra stranden den kejserlige generalen Gallas
med hela hans här, som på en kortare väg lyckats genskjuta
honom. De kejserlige anförarna ansågo sig ”hava Banér
i säcken”, men denne skulle visa, att de ”glömt knyta till den”.
Han sände sin egen hustru jämte andra förnäma fruar
in på polskt område och lät fienden veta, att han själv
med hären tänkte följa efter för att öster om
Landsberg gå över Netze; sedan Gallas så förmåtts
att skicka starka skaror österut och återkalla sina trupper
vid Oder, förde Banér sin här åt väster, gick
för andra gången över Oder, ilade åt nordväst
och förenade sig 4 juli med Herman Wrangel, varpå båda
härförarna undan Gallas drogo till Stettin. Genom detta lysande
återtåg var Banérs här räddad, men de svenska
erövringarna utom Pommern gingo nu till största delen förlorade,
och även detta land kunde Banér endast med största möda
bibehålla mot Gallas övermakt. Först sedan Banér
1638 från Sverige fått penningar och nya trupper, kunde han
åter gripa till offensiven. I juli samma år öppnade han
fälttåget, rensade Pommern och Mecklenburg från fiender
och tvang Gallas att med en upplöst här gå tillbaka till
Böhmen. I början av 1639 trängde Banér in i Thüringen
och Sachsen, slog i april en kejserlig-sachsisk här vid Chemnitz och
bröt in i Böhmen, där han under härjningar och brandskattningar
stannade hela året. I mars 1640 drog han därifrån och
förenade sig vid Erfurt med den forna weimarska hären under hertigen
av Longueville; tvedräkt och brist nödgade de förenade härarna
att vika tillbaka steg för steg, till dess de i mitten av november
stodo vid mellersta Weser. Nu beslöt Banér sig för en
djärv kupp, nämligen att överrumpla den i Regensburg samlade
tyska riksdagen. I december 1640 skyndade han i ilmarscher söderut
och stod i början av januari, förenad med weimarska hären,
framför staden. Kejsaren vidtog emellertid kraftiga försvarsanstalter,
och då den tillfrusna Donau till följd av töväder
gick upp, var planen omintetgjord. Skild ifrån den franska hären,
lade Banér sina trupper i kvarter mellan floden Naab och Böhmerwald.
Där låg han i två månader. Under tiden samlades
i tysthet de kejserliga härarna och bragte honom i yttersta fara,
men ånyo räddade han sig genom ett mästerligt återtåg,
över Böhmerwald och Erzgebirge till Sachsen. Därifrån
fortsatte han mot nordväst, men insjuknade och dog 10 maj 1641 i Halberstadt.
När det såg som mörkast ut för Sveriges sak i Tyskland
återställde Banér den svenska vapenlyckan och beredde
vägen för Torstensons
lysande segrar. Såsom fältherre utmärkt i synnerhet för
rådighet i faran och av fienden fruktad för de snabba och oväntade
rörelser, med vilka han överraskade och gäckade sina motståndare,
skall Banér enligt Gustaf Adolfs eget omdöme varit den skickligaste
bland de månge utmärkte härförare denne konung bildade.
Ingen hade efter Gustaf Adolfs död hären så i sin makt
som han. Men däruti var han den store konungen olik, att han lämnade
sina soldaters rovlystnad alltför fria tyglar, och han bidrog därigenom
att giva kriget den förfärliga gestalt, som det även å
svenska sidan fick efter Gustaf Adolfs död. Hans fel som människa
voro övermod och stark benägenhet för sinnliga njutningar,
vilken också till sist blev hans död. |
