Tomten

Tomten var gårdens väktare. Han tog hand om djuren och kunde hjälpa bonden med gårdens sysslor om man behandlade honom rätt. Till utseendet liknade han en gammal gubbe med röd mössa, fast mycket mindre. En väl behandlad tomte som tyckte om sitt gårdsfolk kunde stjäla från granngården för att göra sin egen gård rikare. En illa behandlad tomte kunde däremot straffa gårdsfamiljen.

Varje jul ställde bondmoran ut gröt med smör åt tomten. Om han inte fick den blev han arg och lät det gå ut över gården. Man stickade även vantar åt honom varje jul. Om man hittade en av tomtens vantar skulle man inte röra den, annars fick man en örfil av tomten. Med örfilar bestraffade han även slarviga pigor och drängar.

Även om man skulle behandla tomten tacksamt skulle man inte överdriva sin tacksamhet. Man skulle t.ex. aldrig ge tomten nya kläder. Då ansåg tomten sig vara för fin för att nånsin lyfta ett handtag.

Om man inte hade en tomte kunde man skaffa sig en. I en del håll av landet kunde man köpa en tomte eller utföra en magisk rit. På andra ställen räckte det emellertid att lägga ut ett par vantar och gröt på julmorgonen för att tomten skulle infinna sig.

Om man ville bli av med sin gamla tomte kunde man följa en bestämd sed för att säga upp honom. En risk med den metoden var dock att tomten kunde bli så förargad att han tog med sig ladugårdstaket.

Idag har tomten fått sin namne med jultomten, men det är också det ända de har gemensamt. Jultomten är mycket yngre och har troligen sina rötter i helgonet S:t Nikolaus. Ordet tomte är egentligen en förkortning av ordet tomtegubbe, tomtebisse eller liknande.