Ängens slöjprydda härskare

Älvorna var otroligt vackra och förtrollande små väsen. De kunde förtrolla sig till olika djur men i mänsklig gestalt såg de oftast ut som flickor i tvåårsåldern. De bodde på ängar myrar eller i vattensamlingar, och i skymningen kunde man se dem dansa till ljuvlig musik. Om en människa fick syn på dem lockade älvorna personen att ta deras händer och dansa med dem, vanligast var att de lockade unga män. Om någon tog en älvas hand blev han förtrollad och miste begrepp om tid och rum. En person som varit i en älvas våld förlorade även förståndet och blev aldrig sig själv igen, det var inte ovanligt att hon dog i sjukdom eller levde resten av sitt liv som ensling. Men allra farligast var det att dansa med självaste älvfrun, drottningen som var den vackraste av alla, längre och med en guldkrona på huvudet.

När älvorna dansade nötte de ut gräset och gav upphov till kala eller mörkare ringar på marken, så kallade älvdanser eller älvringar. Ringarna var älvornas revir och det gällde att akta sig noga för dem. Råkade man trampa i en älvdans riskerade man att bli sjuk, särskilt älvablästen var vanlig. Älvablästen är ett sorts hudeksem som man fick av att en älva blåste på en.
En annan sak som kunde hända var att personen blev indragen i dansen och fick dansa tills hon stupade.
Allra farligast var det dock att uträtta sina behov i en älvdans. En person som råkade göra det blev svårt sjuk och dog om hon inte fick hjälp.

Nuförtiden vet man att älvdanserna inte är farliga utan bildas av växtsättet hos vissa svampars mycel som tar näringen från marken så att inget gräs kan växa där. Förr i tiden kände man emellertid inte till denna orsaken utan lät fantasin vandra fritt och fann en motsvarighet i tron på små dansande varelser.

Nutidens barnböcker har byggt upp en bild av älvor som inte alls överensstämmer med folktron på den punkten att de beskrivs som goda vackra varelser i stället för de sjukdomsspridare som förekommer i gamla sägner.
Även om de flesta berättelserna om älvor beskriver kvinnliga varelser fanns det även manliga älvor och medeltida sägner handlar ibland om kärleksförhållanden mellan älvor och människor.

Allra vanligast var älvorna vid mälardalen och spelade störst roll där. Man finner motsvarigheter till älvorna hos kelterna och troligt är att det är därifrån älvorna har kommit in i våran folktro.