Lite kortare fakta men det följer desto mera text...
Motto: Tusen vänner är för få, en fiende är för mycket.
Alt.: Mycket få människor lever idag. De flesta förbereder sig för att leva imorgon.
Intressen: Dykning, Grafik, Musik, Resa, Elda :D m.m.m.
Längd: 186cm
Vikt: 74kg
Född: Ja, 16 maj 1981 kl 03.21 (när hon sov som bäst)
Stjärntecken: Oxe, för de som inte redan listat ut det... Med det menar jag inte att jag kan zodiakens datum, det är tvärtom!
Sjunger: Ja, i duschen emellanåt IAF :)

Dykning är ett av mina största intressen, och då menar jag främst fridykning, vilket jag har hållt på med de senaste sju åren. För de som inte redan visste: fridykning är dykning utan lufttuber. Använder man tuber kallas detta apparatdykning. Under denna tiden har jag lyckats ta alla certifikat som finns att ta (Svenskt- Nordiskt- Nordiskt 1:a Klass- och Viking fridykarcertifikat... en av c:a 80 i norden). Men jag försöker hålla uppe träningen ändå, dels genom UV-rugby som jag kommer nämna lite närmare i nästa stycke. Jag har även ett PADI Open Water Diver apparatdykarcertifikat, som jag tog sommaren 1997 i samband med en språkresa till Malta. Men jag har inte dykt med tuber sen dess. Dvs. jag har aldrig dykt i svenska vatten med tuber. Jag har inte heller någon egen apparatutrustning, men planerar att skaffa en när tillfälle kommer och ekonomin tillåter.

Sedan vintern -00 har vår dykarklubb (Jönköpings Dykarklubb Isopodan) ställt upp i ett seriespel i UV-rugby. Detta räknas som en av världens tuffaste sporter. Främst för att man inte kan andas så mycket under vattenytan, men även för att det är en hel del tuffa tag. Det är ärligt talat sällan man går från en träning utan att man dragit på sig ett nytt skrubb- rivsår eller en bula. Men kör man efter reglerna så händer det sällan allvarligare skador än vad man kan se på t.ex. en fotbollsplan. Är du intresserad av att börja spela tycker jag att du ska kolla in vår hemsida på http://www.isopoda.se Eller varför inte komma upp och se hur det ser ut när vi tränar? Träningstiderna finns med på hemsidan! Nu när vi börjat bli ganska många tror jag att vi sagt att vi ska försöka skapa flera olika lag. På så sätt kan alla spela med folk på ens egen nivå.

Jag är inte något vidare bra på att skriva, men ibland lyckas jag få ihop riktigt långa mail och andra texter. Jag har upptäckt nu, efter att ha lagt till en hel del text, att det trots allt blev en del på denna sidan. Men nu börjar idéerna sina. Konstigt nog har jag lättare för att skriva när jag är "nere". Kanske beror på att jag behöver "skriva av mig" eller nåt. Jag kan ju nämna att min senaste flickvän precis hade gjort slut när jag skrev större delen av den ursprungliga texten. Det är inte så jättemycket kvar av den nu, för jag har modifierat större delen av den, men jag har aldrig skrivit så mycket som jag gjorde då... inte här IAF!

Jag har aldrig varit vidare intresserad av teoretiskt arbete, utan känner att jag måste få arbeta med kroppen/händerna, men inte med något som blir långtråkigt. Jag har gått ut tredje året på Samhällsprogrammet på Fenix Kunskapscentrum i Vaggeryd. Jag valde Medie-grenen (nästintill unik för Fenix, men har nu tagits bort) för att det var den roligaste inriktningen, vilket jag räknade ut skulle ge mig den största chansen att få vettiga betyg. Hur bra jag lyckats med det är en annan fråga... Jag har absolut INTE tänkt mig något arbete inom media, men vill som sagt ha något praktiskt arbete. Därför gjorde det detsamma vilken inriktning jag valde. Än så länge vet jag inte helt säkert vad jag vill jobba med i framtiden, men det lutar mest mot brandman, vilket låter som lite av en pojkdröm... men sak samma. Verkar inte vara nåt vidare välbetalt jobb, så det kanske blir ambulansförare istället om jag skulle orka plugga så mycket...
Sen den 23 april 2001 gör jag lumpen som flygplatsbrandman. Mer text på ämnet hittar du längre ner på sidan.

Musik är något som jag ägnar mycket tid till. Lyssnar oftast på skivor eller band (i bilen), men även radio. Det som går oftast i stereon är för tillfället Depeche Mode, men i skivsamlingen ligger ett hundratal skivor med all möjlig musik; Synth, Rock, Trance, Aucustic m.m... Emellanåt lånar jag även mina föräldrars klassiska skivor.
Något jag tycker är synd när det gäller radio är att de flesta radiokanaler vi har häromkring har väldigt dålig variation på vad de spelar. Det leder till att man snabbt blir trött på många låtar. Men det har blivit bättre på senare dar!
Vad jag lyssnar på styrs även ganska mycket av mitt humör, och då blir det oftast Lene Marlin, Dido eller liknande när jag känner mig nere, och trance eller GOA om jag är ganska uppåt. Annars går Depeche Mode och Rammstein ganska friskt. Jag tycker om att lyssna på dom hur jag än mår.

Religion är även något som intresserar mig. Jag är själv inte religiös av mig, i den meningen att jag inte räknar mig till någon religion (jag är varken döpt eller konfirmerad, och jag har en kristen och en muslimsk förälder). Jag snarare skapar mig en egen uppfattning kring etik och moral (vilket är det jag anser religion främst handlar om) och försöker så gott som möjligt leva efter de "reglerna". Jag försöker att inte göra folk illa, vilket tyvärr är oundvikligt i vissa situationer, men jag anser att jag är ganska snäll och trevlig av mig i de flesta situationer. Jag försöker att inte råka i gräl, men är det något jag vill diskutera, så vill jag gärna avsluta diskussionen innan jag går därifrån. Ärlighet och uppriktighet är något som jag värderar högt hos mina vänner. Jag avskyr falskhet!

Jag bjuder gärna på mig själv i flera situationer, vilket ofta syns på dykningen. Varför just på dykningen vet jag inte riktigt, men jag känner mig i alla fall mer självsäker med just kompisarna på dykningen.

Flickvännerna (intressant ämne... eller?) har inte varit så många. Hittills har jag bara haft ett riktigt bra förhållande. Men vi tar det från början.
Den första flickvännen hade jag i trean (tror jag, 90/91 i så fall). Hon hette Cecilia Boman och vi gick i samma klass. Hur länge jag var ihop med Cilla vet jag faktiskt inte, men jag skulle kunna gissa på några månader. Vi gick i samma klass hela vägen fram tills dess att vi tog studenten. Vi är fortfarande jättebra kompisar. Hon är en av de som jag känner att jag kan berätta allt för, och själv är hon en av de mentalt starkaste personer jag känner.
Sen dröjde det ett bra tag tills nästa... sommaren -97 var jag på en språkresa på Malta och träffade en flicka vid namn Sylvia Terjesen. Hon var en norska, ett år äldre än mig. Jag ångrar än idag att jag inte följde med henne ut sista kvällen på Malta...
Ytterligare några år senare, närmare bestämt hösten -99 lärde jag känna (snarare än var ihop med...) Ida Liljeqvist. Hon var jämngammal med mig och jag lärde känna henne genom Niklas Sannelius flickvän (Jessica Johansson), som gick i samma klass som Ida. Vi "kände varann" i ungefär en månad och det hela tog slut när jag en kväll ringde henne. Detta var första gången som jag lyckades få ur mig vad jag kände för henne (BRA! genom en telefonlur, LYCKAT!) varpå hon svarade att hon trodde att jag kände mer för henne än vad hon gjorde för mig. Efter det har jag inte hört av henne, vilket jag tycker är ganska dålig stil...
Den senaste heter Johanna. Hon är fyra år yngre och vi har egentligen känt varandra i några år, men aldrig riktigt pratat med varann förrän början av 2000. Tyvärr så tog det hela slut drygt en månad efter att vi blivit ihop. Men vad ska man göra? Ibland funkar det, och ibland inte. Lite annat om Johanna, en av de vackraste människor jag träffat och den första flicka jag kysst (ja, vid 18 års ålder...). I början av detta stycket nämnde jag att jag bara haft ett riktigt bra förhållande, och då syftade jag på detta. Efter detta förhållandet har jag inte haft några nya. Dels för att det tog ett bra tag innan jag kom över henne, och dels för att jag inte sen dess träffat nån med ömsesidiga känslor. Men jag kan avslöja så mycket som att det finns en person som jag haft känslor för. Hon och våra närmsta vänner vet vem det är...
Med andra ord har mitt längsta förhållande varit det med Cecilia Boman (i trean på lågstadiet) om nu min tidsuppfattning stämmer. Om man helt och hållet släpper kontakten efter ett förhållande, anser jag att det visar att man inte tycker att man hade något vidare bra förhållande, och det känns värre för den andre! Fast ibland kan det ju vara för det bättre...
Jag har inte haft så värst många flickvänner, men det bryr jag mig inte riktigt om. Jag skulle helst av allt vilja träffa den människa jag vill leva med med en gång. Då blir det inte så att man är så osäker på varann och man kan ägna mer tid åt varandra. Men tyvärr så är jag väldigt blyg, så jag lär få vänta innan jag hittar "mitt livs kärlek." Det är väl antagligen som uttrycket säger - "Nice guys finishes last"...

För att berätta lite mer om mina andra vänner: Jan "Janne" Ljungberg. Killen som vid första anblicken inte verkar vara den som har koll på allt direkt. Men lär man känna honom så upptäcker man att han är faktiskt ganska kontrollerad av sig... så länge han känner för det. Janne är killen som vet var festerna finns och vad man ska säga i de mest opassande situationerna, och fortfarande få det att låta vettigt. Den enda person med den egenskapen som jag känner. Janne är sju år äldre, men verkar inte mer än två år äldre eller nåt (inget illa menat!). Janne kan man verkligen säga vad som helst till, och han är väldigt bra på att lyssna och få en att se det ljusa i allt.
Johan Wallensten har varit en kompis sedan vi var omkring ett par år eller nåt. Johan kan aldrig vara riktigt seriös, men är å andra sidan en av de bästa jag känner på att få andra att skratta och skulle aldrig kunna medvetet såra någon så vitt jag vet. Många saker som jag anser vara svåra att handskas med tar han med en klackspark. När vi var små, umgicks vi varje dag, men nuförtiden blir det bara att vi ses nån gång i månaden på fritiden. Beror väl mest att jag gör lumpen... Vi har tidigare gått 10 år i samma klass och gick på samma gymnasieskola, så jag känner honom väldigt väl.
Cecilia Boman, som gick i min klass är den tjejen som jag känner att jag kan vända mig till i alla lägen. Hon är jättebra på att få en på gott humör, vilket kanske beror på att hon nästan alltid är på gott humör själv. Hon skiljer sig mycket från alla andra tjejer jag känner, och då menar jag inte det som något negativt - tvärt om. Cilla är nog den som jag sist av alla skulle "vilja" råka i gräl med, för när hon väl har satt igång är det inte så mycket som kan stoppa henne, och blir hon arg är det säkrast att hålla sig på avstånd. Men det händer väldigt sällan som tur är. Som jag sa innan så känner jag att jag kan vända mig till henne närhelst jag känner att jag behöver prata. Jag är inte riktigt säker bara på att hon känner att hon kan vända sig till mig, men jag känner i alla fall att jag vill kunna göra något för henne eftersom hon gjort så mycket för mig.
En till vän från dykningen är Viktor Hård. Han är tre år yngre, men det märks bara "på papperet", första gången jag träffade honom trodde jag att vi var typ jämngamla. Vi umgås inte så mycket längre efter att han flyttade till Göteborg, men vi brukar ha riktigt kul när vi träffas i alla fall. Dans vid bassängkanten till musiken avsedd för vattengymnasterna var något som hände med jämna mellanrum och något jag saknar. Visst, det händer fortfarande, men det är inte samma sak utan honom! *sakna* Dansen blev vissa gånger uppmärksammat av vissa badvakter som nån gång även gett sina personliga reflektioner på detta... Ibland till och med i högtalarna! :) Viktor "ser" direkt vad jag tänker genom att bara titta på mig. Kan vara bra i vissa situationer, när man har svårt att uttrycka sig.
En tjej som jag lärt känna på gymnasiet är Martina Andersson. Vad man ska säga om henne vet jag inte riktigt. Hon har alltid lite säregna idéer för sig, vilket nog är det främsta som kännetecknar henne. Tiger-tokig är också ett uttryck som hon får höra ofta, vilket kanske inte är så konstigt... I vilket fall som helst träffas vi inte så ofta eftersom det helt enkelt sällan är så att båda har tid. Men vi försöker träffas nån gång emellanåt i alla fall. Vi har känt varann ett tag nu och jag tycker om henne väldigt mycket!
Nu vet jag att jag har utelämnat en hel del här, men jag lovar att det inte är någon som går bortglömd. Men det ska komma in lite fler här så länge jag har kommit på något bra att säga om personerna i fråga. Det och så är det ju bra om man känner att man har lite tid över att knacka ner allt i burken också.
På veckorna umgås jag inte med mina kompisar så mycket, det blir mer att man träffas på helgerna och på dykningen. Beror på att jag inte rör mig utanför huset i någon allt för stor utsträckning på veckorna. När jag inte tränar eller plåtar brukar jag oftast sitta framför TV:n eller datorn. Måttligt kul prick va?

Sport (att titta på...) är inget som intresserar mig direkt, vilket många anser vara konstigt. Va? Killar KAN inte vara ointresserade av sport! DET GÅR BARA INTE! Ända gången jag tittar på sport är när Sverige ligger typ i final i nån landskamp, eller om HV 71 har kommit till final i SM. Det som går oftast på TV är annars serier, oftast komedier. Men det är ju alltid kul att sätta sig och kolla på en film emellanåt. Jag kollar på det mesta: drama, komedier, action, thriller, science fiction. Men skräckisar är inte riktigt något som tilltalar mig. Speciellt inte filmer i stil med "Jag vet vad du gjorde förra sommaren" och uppföljaren "Jag vet fortfarande..." som ju i princip är samma film.

Mina åsikter sägs emellanåt vara ganska annorlunda. Som till exempel det där om att jag skulle vilja "träffa den rätta" med en gång, och att jag inte vill släppa kontakten med någon efter ett förhållande. Jag anser åtminstonde det sista vara något självklart. Jag menar, först släpper man någon så tätt inpå en som man bara kan komma, och att då sen bara bryta kontakten verkar absurt! ... enligt mig... Jag hoppas att det är fler som håller ned mig. Problemet är att jag har sett det hända så många gånger att jag inte vet riktigt vad jag ska tro. Men som jag sa innan så vet jag att det ibland är för det bästa...

Som vissa kanske redan har upptäckt tycker jag att det är mycket roligt att hålla på med grafik. Jag jobbar främst i PhotoShop men har även försökt mig på andra program som "3D Studio MAX Release 2" vilket inte var det allra lättaste jag gjort. Jag funderar nu lite på om man skulle ta och införskaffa Bryce 3D istället. Av vad jag har hört så är 3D studio ganska överlägset, men kräver ganska mycket kunskap, medan Bryce gör det hela mycket lättare. Vi får väl se lite vad som händer, och håll utkik på min bildsida. Kanske jag lägger upp något nytt så småningom.

Åsså lite om lumpen nu då som upptar större delen av mitt liv just nu. Nu när jag skriver sitter jag på Kiruna Flygplats, där jag är stationerad varannan vecka med skiftbyte på tisdag natt. Så varannan helg är jag hemma och det känns inte helt fel! Först var det tänkt att jag skulle ha rykt in i lumpen den 19 juni förra året (2000), men eftersom regeringen fick igenom sitt beslut om att banta försvaret blev det lite ändrade planer. Först var det sagt att jag skulle ha legat på IB 12 i Eksjö, men det blev ju som sagt nerlagt. Vad jag blev ganska förvånad över var att jag aldrig fick några uppgifter om detta. Till sist ringde jag in till Pliktverket och frågade vad som hade hänt. Det visade sig att när de i databasen skulle flytta om alla som nu inte fick göra lumpen, var det några som föll bort. Jag var alltså en av dem. Men till sist kom vi i alla fall fram till att jag fortfarande ville göra lumpen, och att eftersom de tabbat sig så enormt, fick jag i princip välja vad helst jag ville göra (av det jag var kvalificerad till). Till sist lyckades vi komma fram till att jag ville bli flygplatsbrandman. Utbildningen startade den 23 april 2001. Då gjorde jag först ha 6 veckors grundutbildning på Arlanda i Stockholm och efter det ska man tjänstgöra som brandman den resterande tiden av de 10 månaderna som utbildningen ligger på. Och det är alltså här jag är nu... Muckar den 22 februari 2002, Vilket ska bli förbannat gött!
Efter denna utbildningen kan jag få jobb som just flygplatsbrandman om någon skulle vilja anställa mig. INTE HELT FEL! Inte för att det finns så många möjligheter till det i Sverige idag, men IAF... Jag kommer använda tiden i lumpen till att känna på lite hur det är, och skulle det vara något som jag tycker om har jag tänkt att jag ska försöka söka ett jobb som just flygplatsbrandman. Civilplikten i Sverige läggs ner 2004 och den utbildning jag gått på BRS (Brand och RäddningsSkolan på Arlanda) gav ett certifikat som berättigar mig att jobba internationellt som flygplatsbrandman fram till 2005. Kanske drar jag iväg till Storbritannien eller nåt. Vi får se vad som händer! Jag är ganska impulsiv av mig, så det kan lika gärna sluta med att jag sitter i skolbänken i höst och utbildar mig till arkitekt eller nåt.
Jag och en lumparpolare passade på att störa folket i cockpit en gång när vi skulle hem från Kiruna. Gissa om flygvärdinnan såg konstigt på oss när vi frågade "Får gå fram och kolla i cockpit?". Efter det har jag även funderingar på att utbilda mig till pilot. Det har ända sedan jag varit liten varit en dröm att få bli pilot, men fram tills denna resan har jag hört att det inte är möjligt eftersom jag har glasögon. Men styrmannen gav mig nytt hopp, så vi får väl se vad som händer i framtiden...

Jag är väl lite datorintresserad och har under mina år som klåfingrig "klarat av" att ha sönder en hel del delar i olika datorer - det vill säga, inte bara de som vi haft i hemmet. Det senaste tillskottet till listan kom häromdagen när jag råkade ansluta strömkabeln på fel håll till diskettstationen. Den funkar numer inte överhuvudtaget, men det sprakade kul några sekunder i alla fall. Detta hände under tiden som jag höll på att installera Linux i den nyare av våra två datorer. Linux har jag förresten inte lyckats komma igång med något vidare. Fast det kan bero på att jag inte har kunnat köra det vettigt förrän nu. Tidigare låg det installerat på en gammal 486:a, som numer min pappa använder. Så som det ser ut nu använder jag inte Linux överhuvudtaget, men funderar på att försöka sätta mig in i det. Vad jag upplever som jobbigast med att mecka datorer är att allt går sönder hela tiden... Nädå, snarare att det alltid är ont om plats till alla kablar som man kan ge sig faan på är för korta. Tacka vet jag externa SCSI-kedjor!
Nu har jag skaffat mig en egen dator (som heter Paula) som jag hoppas att jag ska kunna leva med ett tag i alla fall. Det är en Pentium PRO 200 MHz, så det går att köra Win2000PRO på den. Nu har vi dessutom fått igång nätverket hemma, så varochen har nu varsin dator som vi kan nå de andra och internet på. Skitkul!!!

Studenten var också en milstolpe i livet. Efter den passade jag på att i väntan på att få göra lumpen, jobba på Swedform Metall i Skillingaryd. Jag vet att jag nämnt detta några avsnitt längre upp, men jag tyckte att det kunde vara bra att dra det igen eftersom jag tänkt berätta lite vad jag gör på Swedform. Den främsta (om inte enda) kunden är Ericsson. Ericsson köper radiobasstationer av Swedform som används till GSM-nätet. Av den inte helt färdiga produkt som lämnar Swedform tillverkas allt utom kablar och kretskort av Swedform själva. När skåpen senare kommer upp till Ericsson-Gävle sätts den sista elektroniken i. Antagligen för att Ericsson vill ha så stor sekretess som möjligt. Jag har tidigare jobbat på Swedform tre sommrar. Efter senaste sommaren (år 2000) tog jag en månad ledigt innan jag återigen tog anställning. Under sommrarna gick jag tvåskift, men när jag började igen valde jag att gå ständigt kvällsskift. Detta tyckte jag var jättebra, eftersom jag inte tycker så mycket om att gå upp tidigt. Problemet var bara att jag inte kunde fortsätta dyka oavsett vilka arbetstider jag valde av de som fanns att välja på. Men från och med vecka 46 2000 fick jag gå nattskift, vilket var jättebra för min del eftersom jag då kunde fortsätta dyka. Men som jag nämnde tidigare fick jag 18 mars 2001 sparken därifrån.